Livet.: september 2012

Om jag skulle ha skrivit något just precis nu, skulle jag ha skrivit om hur besviken jag blir på mänskligheten med jämna och ojämna mellanrum. Alltså på mänskligheten i allmänhet och på vissa människor i synnerhet. Det skulle knappast ha varit upplyftande att läsa.

Men om jag ändå hade gjort det, skulle jag förmodligen ha skrivit något om hur arg och ledsen jag blir när människor, utan någon som helst rimlig anledning (faktiskt!), tutar i mina nära och kära att det finns anledning att oroa sig för mig - när det är precis tvärtom! Det finns anledning att glädjas för min skull, om man känner att man bryr sig så pass mycket att man vill det.

Är det så att någon vill envisas med att oroa sig, kan denne i så fall möjligen oroa sig över att det verkar som om ett flertal människor som jag ej har gjort något förnär, sedan en (jämförelsevis lång) tid tillbaka försöker ställa mig i negativ dager hos alla som vill lyssna på dem. Det anser jag nämligen vara aningen oroande, rätt påfrestande och enormt energikrävande. (Speciellt när de, som sagt, nu även går på mina nära och kära med sina hafsigt ihopsmidda ränker.) Detta är nämligen en rätt stor del av de yttre omständigheter som gör att jag går lite på lågnivå och enligt uppgift "var gladare förut" än vad jag är nu.

Det är ledsamt att vissa människor liksom föder på att skapa negativ energi. De får sin mentala kick genom att exempelvis manipulera, söndra och härska, spela teater, låtsas bry sig om när de egentligen enbart är ute efter egen vinning: Att vara herre på täppan, king in the castle, rikaste trollet på byn, the puppet master som drar i allas trådar så att människor dansar dit han/hon vill och beundrande ser upp till handen som omärkligt men obevekligt styr, ända tills marionettfolket får syn på trådarna och klipper av dem.

Vilket sker ibland.

Ibland inte.

Sen finns ju de som verbalt kliver på andra för att de tror att de kommer högre upp själva då. Illusioner. Men icke desto mindre farligt är deras agerande, eftersom det tragikomiskt nog finns människor som tror på deras svada av överdrivna berättelser, skräddarsydda för att gå hem hos den publik som är aktuell i dagsläget.

Nu är det ju så, att jag vill helst undvika att sänka mig till den nivå dylika människor håller till på. Så, jag säger sällan något om saker som sägs om mig eller på något sätt berör mig. Jag håller oftast inne med saker jag tycker, berättar ogärna även saker som jag vet är fakta, avslöjar sällan saker som jag vet är rena fantasier. Jag kommenterar alltså ytterst sällan det som sägs. Även i de fall saker sägs av människor som av någon underlig anledning helt uppenbart är ute efter att skada mig.

Det kanske är dumt. Men det är nu en gång så, att det är så jag fungerar. På gott och ont.

Jag har lärt mig att vara ytterst källkritisk när det gäller information. Oavsett om det är information från media, politiker, forskare eller privatpersoner. Oavsett om det är muntlig eller skriftlig kommunikation det är frågan om. Dubbelkolla, trippelkolla och fundera alltid efter vad som kan ligga bakom att denna informationen ges, i det läget, till de personerna.

Better safe than sorry.

At this point: I'm safe - You're sorry.