Solen skiner. Det är bra. Huset vi hyr övervåningen i, är fruktansvärt dåligt isolerat, vilket innebär att det är varmt på sommaren och kallt på vintern. Det funkar alltså dåligt att försöka gå in för att svalka sig. Myggen har kommit, så att ha flera fönster öppna för att det ska fläkta, är inte att tänka på. Källaren är i och för sig sval. Men, den stinker av alla översvämningar i tvättstugan (minst fem sen i augusti) som blivit när det varit stopp i avloppet där. Tror knappast att heltäckningsmattan i korridoren utanför tvättstugan motverkar den otrevliga lukten. Saker lär vara intrampade i den. Fräscht. Eller inte. Tvätten hängs alltså i lägenheten, eller om vädret tillåter, på balkongen.
På balkongen har jag lite blommor. Jag mår bra av blommor. Plasttaket har jag lagat hjälpligt. Isen som bildas på hustaket om vintern, när värmen stiger rakt upp genom plåten, gjorde några hål i plasten när den rasade ner med snön på vårvintern. Snörasskydd hade varit bra. Jag skulle behöva tyg att sätta upp under taket, för att dämpa växthuseffekten. Det blir väldigt, väldigt varmt när solen skiner. Men, det är ju bra på våren och hösten...
Min laptop mår sämre än jag, vilket inte vill säga lite. Det tar en evighet att få den att fungera hjälpligt och den är segare än tuggummi. Om jag hade råd hade jag köpt en ny. Med evighet menar jag nu timmar. I den digitala världen är det en evighet.
Jag har atopiskt eksem fulla armarna (googla). Det enda landstingets vårdapparat har att erbjuda är kortison, vilket jag sa nej till eftersom min mentala hälsa är avhängig av att jag kan vara ute i solen. Kolojox-salva funkar hjälpligt. Den tar bort klådan till ca 90%. (Googla den med.) Utslagen är för övrigt stressrelaterade. Distriktssköterskan jag var till frågade om stressen gick att åtgärda. Till svar fick hon "På kort sikt, nej. På lång sikt, ja."
Jag sopade golvet idag. Dammsugaren är ej att tänka på för jag är på tok för ljudkänslig. Det hör visst till har jag läst, vad det nu är för tröst. När man är så där som jag och lider av utmattningssyndrom alltså. (Googla det med för all del.) Men, jag sopade golvet. Det har jag inte haft energi till på ett tag. Vilket syns rätt fort när jag inte har, eftersom detta är det absolut mest dammframkallande ställe jag någonsin bott på. (Och jag har bott på sisådär 12-15 ställen.)
Socialt liv är påfrestande. Det tär på krafterna oavsett hur trevligt det kanske är, ibland. Kommunikation med omvärlden tar energi. Mycket energi. Speciellt om det gäller kommunikation med andra än vänner. Stillhet, natur och vattendrag ger energi. Speciellt vatten.
Jag behöver bo vid vatten för att må bra. Jag behöver bo i öppet landskap, eller i alla fall där man har vyer. Här ser jag grannarna och träd. Jag vill ha mjuka linjer i landskapet, närmiljö som vårdas och skog utan 99% sly. Inte raviner som är ovårdade och nedskräpade, skog som knappt syns under lövslyn och gator och skogsvägar som får mig att önska att jag hade en svävare med luftkuddar istället för en bil.
Om ni läser information på Bjurholms hemsida och ser att det står att det finns bra nedfarter till Öreälven bland annat vid Lagnäset, Petnäset och i Högland. Tro inte på det. Kör en hög, fyrhjulsdriven sak om ni far ner där. Eller en svävare. Eller håll er till älvar i andra kommuner.
Jag känner mig allergisk mot Bjurholm. Men, det är väl bara att göra som han i Hälgeserien och härda ut. Det är fyra år kvar av sonens grundskola. Han ska icke behöva byta skola igen innan dess. Det går bra för honom. Han trivs och han har kompisar, nya och gamla. Det är liksom huvudsaken.
Men, jag har fantastiska barn, underbara föräldrar, snäll och förstående sambo och fina vänner. Så, jag reder mig. Det kommer bara att ta lite tid innan jag kommer på fötter igen, som det heter.
Ha en trevlig sommar nu. Det ska i alla fall jag försöka att ha.
