Många av oss som är födda på 60- och 70-talet är det redan. Vi andra, som har förmånen att ha en förälder, eller till och med båda kvar i livet, ser hur ålderdomen smyger sig på. Med allt vad det innebär. Orken är inte som förr. Värk och/eller diverse andra krämpor har funnits med i bilden ett tag. Fallolyckor blir allvarligare med en skörare kropp. Minnet är inte alltid som det har varit.
Vi har färre och färre äldre släktingar kvar.
Det är ju naturens gång. Släkten komma, släkten gå. Vi vet det. Ändå är det som om vi blir förvånade. Vi står häpna och undrar när vi blinkade och hamnade i övre medelåldern.
I min familj klagar vi sällan.
När vi gör det, då är det jobbigt på riktigt.
Jag är övertygad om att ni är likadana många av er.
En bieffekt av det, är att omgivningen tror att man är pigg och kry, om man ser sån ut på ytan och inte börjar räkna upp alla sina krämpor när någon artigt frågar hur det är.
(Nio gånger av tio vill personen som frågar ändå inte veta. Men, det hör inte hit.)
Min släkt håller på att tackla av.
Mamma är sist kvar av sina syskon.
Pappa har några kvar. Men, ingen av dem är pigg och kry. Inte han eller mamma heller. Men, de två klagar sällan. Så när någon frågar mig hur det är med dem, säger jag naturligtvis "bra". För det är oftast bra, efter omständigheterna. Men, omständigheterna går vi inte in på om vi inte känner er väl. Och definitivt inte om vi står mitt ute bland folk. Dessutom finns det ju mer upplyftande saker att prata om än vem som har flest krämpor. Vilket en del verkar ha som hobby.
Vi blir äldre. Vilket är en ynnest i sig.
Ibland önskar jag mig ett par tre syskon, som jag skulle kunna dela praktiska ansvarsområden med. Men, så tänker jag på de av er som har syskon som är mer giriga än hjälpsamma, mer själviska än empatiska och som bara är trevliga på ytan. Då går det över.
Det ordnar sig med allt.
Ja. Det var väl det jag hade på hjärtat just nu. Kvällens reflektioner.
Ta hand om er, så att ni orkar ta hand om varandra.
Åsele, en lördagskväll i juni...
