Jag läste det någonstans.
Jag förstår precis hur människan menar.
Att skriva "på riktigt", förutsätter att man är villig att vända ut och in på sig själv, blotta de innersta rum som man knappt vill besöka själv, eftersom det oftast gör för ont.
Så tänker jag på Dante och hans gudomliga komedi. Påminns om att enda vägen ut ur helvetet, är att gå igenom det.
Funderar över vilken av nivåerna jag befinner mig på och påpekar för mig själv (återigen) att det har ringa betydelse.
Det enda viktiga är att fortsätta framåt.
Texter skapar ibland sig själva.
Det var alls inte detta jag tänkt skriva när jag klickade in mig på bloggen.
Men, vem är väl jag att styra över orden...
Som jag skrev för några år sedan; Vad jag skriver, det är intet. Att jag skriver, det är allt.
