Vinden blåser genom min själ. Kylan bränner sig fast. Tårarna som sakta rinner utför mina kinder, bildar droppar av is som faller och krossas mot marken, som om de var och en representerar de gånger mitt hjärta brustit. Ändå är det inte för mig de faller. De faller för dig. Precis som jag faller, utan att veta var jag kommer att landa, faller mina tårar för dig, ty jag vet hur ont det gör. Det sliter sönder mitt hjärta att ej kunna lindra.
Ack du bitterljuva smärta. Vad måste vi offra för att slippa dig?
Ett liv utan kärlek, romantik och passion?
Nej tack. Då lider jag hellre.
Om jag så endast för en kort stund igen, får uppleva den där känslan av att vara så fullständigt, totalt levande att varje cell i kroppen andas lycka, så är det ändå värt varje fälld tår och varje ärr som jag kommer att leva med i resten av mitt liv.
Jag vill bara leva.
Verkligen.
Leva.
Med dig i mitt liv.
