Livet skriver kapitel

Livet skriver kapitel, är titeln på en bok som Gerda Antti har skrivit. Jag försöker läsa den. Det går rätt dåligt. Inte för att boken är dålig. Tvärtom. Jag gillar hennes böcker. Men, så fort jag börjar läsa i denna, så tåras mina ögon. Sorgen blir mig övermäktig och jag måste lägga bort boken. På tre dagar har jag alltså endast tagit mig några sidor. Jag har läst andra böcker istället. Men, det är ju den här jag vill läsa. Trots allt.

Boken börjar så här:

Vi är fortfarande en by, åtminstone är vi en by på kartan, namnet står där. Men om man med by menar att det är mer än en samling hus, om man menar att det är ett samhälle där man har det som behövs för att vardan ska fungera, då är vi inte en by längre, för vi har inget eget blodomlopp. Kyrka har vi, det är det enda vi har kvar av det gemensamma som fanns förut, döpta och nergrävda kan vi alltså bli men vad vi gör dessemellan det lägger sig inte byn i.

Sen på sidan åtta och nio står detta:

Så kyrka och diverse inbrott har vi , men vi har ingen skola längre och ingen affär heller och ingen kiosk och ingen busstation och järnväg har vi aldrig haft, men något av busstation hade vi även om bussen nästan bara andades förbi oss två gånger om dan, och taxin höll också till där vid affären, Droskan, som vi sa. Men allt det där är borta. När allt det där försvinner är det som att få tänderna utdragna.
Först blev vi av med skolan. En bra skola med små klasser men det var ju för bra och ska det vara bra får det inte vara så att några har det bättre än andra och de andra har det sämre. Då är det mer jämlikt om alla har det sämre så därför drogs skolan in och barnen, som fanns då, de fick åka taxi till skolan ungefär två mil till tätorten.

Längre ner på sidan nio, samt på sidan tio:

Skolan var ett drivhus, den stod för morgondagen, och med affären var det likadant, där hade man maten för morgondagen. Ingen skola, ingen affär, då tar man bort morgondagen. Skulle kommunen och staten bara kunna, jag tror de skulle rulla upp vägarna med och flytta dem till ett frodigare ställe, ett med många morgondagar.

Längre än till sidan tio har jag inte kommit. Det påminner för mycket om verkligheten, för att det ska kännas bra. Bortsett från de små detaljerna att taxin ej höll till vid affären, att vi hade sex mil till tätorten från vår by och att i den byn är det en liten affär kvar, än.
Nu tycker ni kanske att jag borde ha kommit över, gått vidare, accepterat situationen och en massa andra fina fraser som används när man tilltalar folk som man anser sörjer för länge så att de betraktas som bittra. Eftersom jag faktiskt flyttade från byn i somras. Ni tycker nog att jag haft tid på mig.
Men, jag har ju inte det. Jag skrev den där boken, vilket innebar att jag var kvar i allt det som boken handlar om, kvar i byn, mentalt, ända fram tills fem dagar före jul. När orken tog slut och jag var tvungen att avsluta genom att skriva sex timmar i sträck utan paus den dagen, för att det skulle bli gjort.
Det är knappt två månader sen.
De sista två månaderna, från slutet av oktober, försvann sömnen om nätterna. Det var tungt och det höll i sig. Jag har fortfarande problem med att kunna somna före klockan tre om natten.
Så ni förstår, jag har nyss påbörjat min sorgeprocess, för det är en sån det är. Det är sorg och det är separationsångest i en enda röra och jag måste få nysta upp den röran i min egen takt.
Boken som Gerda har skrivit drar fram sorgen och jag vet inte om jag orkar med den.
Fast jag vet att jag må igenom, för att komma ut på andra sidan.