Reflektioner

Vi håller sakta men säkert på att bli den äldre generationen i våra respektive familjer.
Många av oss som är födda på 60- och 70-talet är det redan. Vi andra, som har förmånen att ha en förälder, eller till och med båda kvar i livet, ser hur ålderdomen smyger sig på. Med allt vad det innebär. Orken är inte som förr. Värk och/eller diverse andra krämpor har funnits med i bilden ett tag. Fallolyckor blir allvarligare med en skörare kropp. Minnet är inte alltid som det har varit.
Vi har färre och färre äldre släktingar kvar.
Det är ju naturens gång. Släkten komma, släkten gå. Vi vet det. Ändå är det som om vi blir förvånade. Vi står häpna och undrar när vi blinkade och hamnade i övre medelåldern.

I min familj klagar vi sällan.
När vi gör det, då är det jobbigt på riktigt.
Jag är övertygad om att ni är likadana många av er.
En bieffekt av det, är att omgivningen tror att man är pigg och kry, om man ser sån ut på ytan och inte börjar räkna upp alla sina krämpor när någon artigt frågar hur det är.
(Nio gånger av tio vill personen som frågar ändå inte veta. Men, det hör inte hit.)

Min släkt håller på att tackla av.
Mamma är sist kvar av sina syskon.
Pappa har några kvar. Men, ingen av dem är pigg och kry. Inte han eller mamma heller. Men, de två klagar sällan. Så när någon frågar mig hur det är med dem, säger jag naturligtvis "bra". För det är oftast bra, efter omständigheterna. Men, omständigheterna går vi inte in på om vi inte känner er väl. Och definitivt inte om vi står mitt ute bland folk. Dessutom finns det ju mer upplyftande saker att prata om än vem som har flest krämpor. Vilket en del verkar ha som hobby.

Vi blir äldre. Vilket är en ynnest i sig.

Ibland önskar jag mig ett par tre syskon, som jag skulle kunna dela praktiska ansvarsområden med. Men, så tänker jag på de av er som har syskon som är mer giriga än hjälpsamma, mer själviska än empatiska och som bara är trevliga på ytan. Då går det över.

Det ordnar sig med allt.

Ja. Det var väl det jag hade på hjärtat just nu. Kvällens reflektioner.

Ta hand om er, så att ni orkar ta hand om varandra.

Åsele, en lördagskväll i juni...

Balans

Knepet är nog att lyckas upprätthålla en balans mellan att ta hand om sig själv och att finnas där för andra.
Och att lära sig att avpolettera energitjuvar.
Dessutom tror jag att det är klokt att släppa förväntningar på att andra ska vara empatiska tillbaka. Alltså, jag tror på att vi får tillbaka det vi ger ut. Men, det är liksom ingen bumerangeffekt. Det vi får tillbaka kommer inte nödvändigtvis från samma håll som dit vi gav. Och om vi förväntar oss något i gengäld så lurar vi oss själva om vi tror att vi är välvilliga och generösa.
För övrigt är folk i allmänhet inte högkänsliga, så de läser inte andra, känner inte av stämningar och mående på det sätt som vissa av oss gör hela tiden. Man får liksom komma ihåg det.

Så.
Släpp förväntningar.
Mota iväg energitjuvar.
Ladda batterierna.
Upprätthåll balans.

Det låter ju enkelt och bra.
I teorin.
I verkliga livet är det med detta som med så mycket annat. Övning ger färdighet.

Torsdag

Umeå idag igen.
Funderar på att ta med en bok.
Det regnar.
Tråkigt väder att promenera omkring i på stan.
Jaja. Hinner väl komma på något. Ska vara där strax före klockan ett.

Det blir aldrig riktigt mörkt om natten nu

Vilket gör att det förmodligen jämnar ut sig.
Min depression och min ångest vinner slaget just nu.
Men, jag vinner över den i längden.
Lite jobbigt under tiden bara.

Saknad

Jag behöver bo vid vatten för att må bra. Vatten man kan blicka ut över.
Just ikväll saknar jag det så det gör ont.

Det betyder inte alls att jag någon gång kommer att flytta tillbaka. Till byn. Den är långt ifrån densamma som när vi bodde kvar. Det är bara sjön jag saknar.

Jag vill bo vid vatten. Utan nära grannar. Men, måste jag välja tar jag hellre vattnet med grannar än ensligt utan vatten.
Betänk då att jag gillar verkligen inte att ha grannar.

Nej

Jag bryr mig inte om hur någon tycker att jag ser ut. Jag väljer till och med (har gjort det ett tag nu) att låta bli att "göra mig fin", för att jag är så vansinnigt trött på människor som kommenterar utseende.

Jag orkar verkligen inte med den ytliga delen av samhället som definierar människor efter deras yttre attribut.
Och det var rätt längesedan som jag tröttnade på gubbsjuka människor av alla varianter. Bara gå hem och var tysta. Ni har gjort nog skada. Ta på en dumstrut och skäms.

Jag bryr mig heller inte om vad folk jobbar med, om de pluggar, är hemma med barn, sjukskrivna eller något annat. Det säger mig ingenting om hur de är som människor.
Dock verkar det finnas folk som tror att det är helt okej att (be-)döma människor på det sättet.

Jag kunde inte vara mindre intresserad av folks kärleksliv. Möjligen att fotboll intresserar mig mindre. Fotboll är dötrist. Jag betraktar hellre en tvättmaskin in action än jag ser en fotbollsmatch.

Så, nej.
Jag vägrar att lägga min dyrbara energi på att låtsas intressera mig för saker som för mig är betydelselösa, dränerande och/eller rent trams.

Om folk tänkte lika mycket på att vara vackra på insidan, som de tänker på att se bra ut på utsidan. Då skulle nog världen vara trevligare.

Jag säger härmed officiellt upp mig från den ytliga delen av världen.
Den har ändå aldrig fört något gott med sig i mitt liv.

Trött...

Ja, det är sol. Vackert väder och fåglarna kvittrar. Köpte blommor till balkongen igår.

Men jag är trött idag.
Trött på att bilar går sönder. Trött på att känna mig bunden, vilket jag är utan fungerade bil. Trött på att ha värk. Trött på att människor jag bryr mig om har det jobbigt. Trött för att jag fått för lite sömn. Trött på att vara trött.