Stöd ger kämpaglöd.

Att få stöd, hjälp och uppbackning från landets alla hörn laddar batterierna och signalerar att vi gör rätt som kämpar för skolan, byn, bygden och kommunen.

Det har känts otroligt tungt, sen det ödesdigra kommunfullmäktigemötet i november, när vårt högstadium blev bortröstat med vad jag har förstått att vårt nuvarande kommunalråd kallar "bred majoritet", siffrorna 16-15.

Vi har i vissa lägen känt det som att vi har slagits mot väderkvarnar, pratat till väggar och försökt resonera och argumentera med strutsar som kört ner sina huvuden i närmsta sanddyn.

Men, som Leif skriver i sin blogg så är hoppet det sista som lämnar en. Hoppet har vi kvar, även om det en tid dolts av en uppgivenhet som spred sig efter nämnda kf och med det stora stöd vi har från alla er runt om i landet, får vi extra styrka att fortsätta kämpa.

Tack för att ni hjälper oss på alla sätt ni kan. Vi uppskattar det enormt mycket!

Som jag skrev i min facebookstatus ikväll:

Nej, nu tar vi i för kung och fosterland (ja, eller drottninglandet) under vårterminen och engagerar alla som kan göra sin röst hörd oavsett om de bor i Åsele, Malmö eller Kiruna! Hämta batteriladdarna, fram med startveven. Nu kör vi slutspurten rakt in i mål!

En rant på Twitter, om Fredrika, skolan, kampen.

Hej världen.

Jag och många andra, både i Fredrika, i Åsele och i andra kommuner har skrivit såväl på bloggar, facebook, till media och till riks- och lokalpolitiker om varför det är så viktigt för hela kommunens överlevnad, att satsa på Fredrika.

Jag har dock ej skrivit speciellt mycket om det på twitter. Förrän ikväll.

För den oinvigde, kan jag meddela att på Twitter (som är en s.k. mikroblogg) har man endast 140 tecken per inlägg till sitt förfogande.
Vill man skriva längre måste man skriva typ en följetong av inlägg. Detta kallas för att man skriver en rant.

Min rant ikväll var en bön om mirakel. Så nu hoppas jag att Gud har twitterkonto (Jag vet att Gud har humor!).

Den såg ut så här:

Time flies...

Ja, det är länge sedan jag skrev.
Jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Jag ser detta mest som att jag lägger in ett livstecken. Förhoppningsvis hittar jag orden framöver och slutar oroa mig för vad människor ska tycka när jag skriver dem.

Ha det gott där ute!