Livet skriver kapitel

Livet skriver kapitel, är titeln på en bok som Gerda Antti har skrivit. Jag försöker läsa den. Det går rätt dåligt. Inte för att boken är dålig. Tvärtom. Jag gillar hennes böcker. Men, så fort jag börjar läsa i denna, så tåras mina ögon. Sorgen blir mig övermäktig och jag måste lägga bort boken. På tre dagar har jag alltså endast tagit mig några sidor. Jag har läst andra böcker istället. Men, det är ju den här jag vill läsa. Trots allt.

Boken börjar så här:

Vi är fortfarande en by, åtminstone är vi en by på kartan, namnet står där. Men om man med by menar att det är mer än en samling hus, om man menar att det är ett samhälle där man har det som behövs för att vardan ska fungera, då är vi inte en by längre, för vi har inget eget blodomlopp. Kyrka har vi, det är det enda vi har kvar av det gemensamma som fanns förut, döpta och nergrävda kan vi alltså bli men vad vi gör dessemellan det lägger sig inte byn i.

Sen på sidan åtta och nio står detta:

Så kyrka och diverse inbrott har vi , men vi har ingen skola längre och ingen affär heller och ingen kiosk och ingen busstation och järnväg har vi aldrig haft, men något av busstation hade vi även om bussen nästan bara andades förbi oss två gånger om dan, och taxin höll också till där vid affären, Droskan, som vi sa. Men allt det där är borta. När allt det där försvinner är det som att få tänderna utdragna.
Först blev vi av med skolan. En bra skola med små klasser men det var ju för bra och ska det vara bra får det inte vara så att några har det bättre än andra och de andra har det sämre. Då är det mer jämlikt om alla har det sämre så därför drogs skolan in och barnen, som fanns då, de fick åka taxi till skolan ungefär två mil till tätorten.

Längre ner på sidan nio, samt på sidan tio:

Skolan var ett drivhus, den stod för morgondagen, och med affären var det likadant, där hade man maten för morgondagen. Ingen skola, ingen affär, då tar man bort morgondagen. Skulle kommunen och staten bara kunna, jag tror de skulle rulla upp vägarna med och flytta dem till ett frodigare ställe, ett med många morgondagar.

Längre än till sidan tio har jag inte kommit. Det påminner för mycket om verkligheten, för att det ska kännas bra. Bortsett från de små detaljerna att taxin ej höll till vid affären, att vi hade sex mil till tätorten från vår by och att i den byn är det en liten affär kvar, än.
Nu tycker ni kanske att jag borde ha kommit över, gått vidare, accepterat situationen och en massa andra fina fraser som används när man tilltalar folk som man anser sörjer för länge så att de betraktas som bittra. Eftersom jag faktiskt flyttade från byn i somras. Ni tycker nog att jag haft tid på mig.
Men, jag har ju inte det. Jag skrev den där boken, vilket innebar att jag var kvar i allt det som boken handlar om, kvar i byn, mentalt, ända fram tills fem dagar före jul. När orken tog slut och jag var tvungen att avsluta genom att skriva sex timmar i sträck utan paus den dagen, för att det skulle bli gjort.
Det är knappt två månader sen.
De sista två månaderna, från slutet av oktober, försvann sömnen om nätterna. Det var tungt och det höll i sig. Jag har fortfarande problem med att kunna somna före klockan tre om natten.
Så ni förstår, jag har nyss påbörjat min sorgeprocess, för det är en sån det är. Det är sorg och det är separationsångest i en enda röra och jag måste få nysta upp den röran i min egen takt.
Boken som Gerda har skrivit drar fram sorgen och jag vet inte om jag orkar med den.
Fast jag vet att jag må igenom, för att komma ut på andra sidan.

Den finns att köpa nu

Jag skrev en bok om kampen. För att det ej enbart ska vara vinnarna som skriver historien. Det är en berättelse om hur det gick till, egentligen, från april 2011 och framåt.
Läs den gärna.
Köp den direkt från förlaget här, eller sök den i din nätbokhandel.

Provtrycket kom idag

Nu ska jag bara godkänna det, så kommer boken snart att finnas att köpa. Jag använder mig av företaget Solentro. Så här funkar det:

För att den svenska bokhandeln ska kunna ta in din bok i sitt sortiment krävs det att boken registreras hos Bokrondellen. Solentro tar hand om all administration och kostnader kring detta.

Registreringen innebär att din bok blir tillgänglig hos de största nätbokhandlarna i Sverige som t ex AdLibris, Bokus, CDON och hos den traditionella bokhandeln. Även bibliotek och vissa andra aktörer som behöver uppdaterad information om svensk utgivning använder sig av Bokrondellen och därmed blir din bok tillgänglig även för dessa.

Hos Solentro behåller du alla rättigheter kring din bok och det står dig fritt att använda våra försäljningskanaler tillsammans med andra samarbeten och/eller egen försäljningsverksamhet. Det innebär stor frihet i jämförelse med traditionell bokutgivning där du som författare avsäger dig försäljningsrättigheterna till din bok och överlåter dessa till förlaget.

Dagsformen, eller bristen på...

Om jag låter bli att skriva känns det som om jag skulle bli totalt galen. Om jag skriver av mig, kommer ni att tro att jag redan är det. Men, folk tror å andra sidan så mycket oavsett vad man säger och gör, så det var väl detsamma.

Jag var glad i en timme eller så, i fredags kväll. Så där genuint glad, som jag nästan aldrig är. Just nu minns jag inte hur det kändes. Men, jag minns att jag var det och jag minns varför. Det inträffar sällan de veckor jag ej har sonen hemma, så därför var det ovanligt.

Ja, jag mår ofta eländigt på en massa olika sätt och majoriteten av er kommer aldrig någonsin att förstå det. Hoppas jag. För man måste nämligen ha upplevt det för att begripa. Jag är inte tillfälligt nere. Jag har ytterst sällan i mitt liv varit tillfälligt nere. Däremot, har jag varit tillfälligt uppåt ibland. Oftast glider jag omkring strax under ytan och välsignar min goda simförmåga och förmågan att hålla mig flytande. De senaste elva åren har jag haft vita små piller som flytdynor, vilket gör att jag sjunker mindre djupt ner när jag sjunker. För sjunker gör jag ständigt och det är väldigt lite jag kan göra åt det. Visst jag skulle kunna promenera och röra på mig, för fysisk aktivitet är bra när man lider av depression. Haken är bara, att när man är där nere i den där hålan, då är hindren för att ge sig ut ungefär lika svåra att ta sig över som om jag skulle försöka ägna mig åt bergsbestigning i högklackat.
D-vitamin är också bra. När man kommer ihåg att prioritera det på inköpslistan. Jag tror att jag skulle vara hjälpt av magnesium också.

Men ja, jag är en sån där starkskör människa det pratas om nu för tiden (Googla). Det har jag alltid varit. Men, det är först nu i modern tid de har kommit på ett namn för det. Jag är ljudkänslig, överkänslig för stämningar, klarar sällan av "vanligt" socialt liv utan att bli mentalt slutkörd och jag har åt skogen för lätt att ta saker personligt även när jag förnuftsmässigt begriper att det är heltokigt att göra så. Jag begriper sällan att jag har dessa kvaliteter som en del av er påstår att jag har. Ni säger till exempel att jag är duktig på att skriva. Jaha? Och? Det är ju bara bokstäver och ord och jag sätter dem bara efter varandra så att de bildar meningar. Ungefär så funkar det i min hjärna, även om jag naturligtvis blir glad och smickrad över berömmet. Men, det går liksom aldrig in på djupet så att det fastnar, för jag har inte blivit kvitt den ryggsäck jag bär på som är full med mentalt nedbrytande skräp som motverkar alla försök att stärka min självkänsla. Det är mitt jobb att tömma den. Det vet jag. Ingen annan har det ansvaret och ingen annan kan göra det åt mig. Jag ville liksom bara, säga hur det är. Förmodligen kommer jag att ångra att jag gör det, eftersom jag dessutom har stora problem med att beklaga mig och det jag gör nu råkar i min hjärna passa in under den rubriken. Även fast jag enbart konstaterar fakta.

Hur som helst, var vänliga att låt bli och fråga hur jag mår eller hur det är. Jag kan sällan svara sanningsenligt, eftersom jag ej finner det särskilt angeläget att upplysa världen om mitt mående och jag ogillar att slingra mig och fara med halvsanningar. Dessutom har jag ingen lust med att mina barn och mina föräldrar ska behöva oroa sig för mig. Det råkar ju vara så att jag överlever. Vilket är gott nog. För det mesta.

Och vad ni än gör, bespara mig kommentarer som "Det är ju bara att ta sig i kragen." Jag har ingen krage! Jag är kraglös! Det finns inget att ta tag i! Det är som att klättra på en sanddyn av sådan fin, torr sand som bara glider undan hela tiden. Jag går och går och kommer aldrig till dörren, som klockan i gåtan. Men, jag går i alla fall. Även om det går sakta och även om jag ibland stannar av ett tag.

Jag går framåt. Jag tar hand om mina barn så gott jag kan och jag ger dem det bästa jag förmår med de förutsättningar jag har. Vilka är betydligt bättre än många andra. Det är jag fullt medveten om och tacksam över. Mina barn är det bästa livet har gett mig, alltså ska de ha det bästa. Den ena är i och för sig vuxen sen ett tag och klarar sig bra själv. Men, likväl. Barnen är prio ett.

Jag måste nu bara finna ett sätt för mig att känna mig levande på den plats jag befinner mig. Eller åtminstone i den kommun jag befinner mig. Jag är nämligen så oändligt trött på att härda ut.

Innan jag började skriva kände jag mig så missmodig att jag skulle ha fått Ior att verka som en stråle av ren glädje. Nu känns det aningen bättre. Det går lite upp och ner. När våren, solen och värmen kommer, då går det mer upp än ner.

 Avslutar mitt galna inlägg med talande bilder från olika källor, hittade genom Google.