Dagsformen, eller bristen på...

Om jag låter bli att skriva känns det som om jag skulle bli totalt galen. Om jag skriver av mig, kommer ni att tro att jag redan är det. Men, folk tror å andra sidan så mycket oavsett vad man säger och gör, så det var väl detsamma.

Jag var glad i en timme eller så, i fredags kväll. Så där genuint glad, som jag nästan aldrig är. Just nu minns jag inte hur det kändes. Men, jag minns att jag var det och jag minns varför. Det inträffar sällan de veckor jag ej har sonen hemma, så därför var det ovanligt.

Ja, jag mår ofta eländigt på en massa olika sätt och majoriteten av er kommer aldrig någonsin att förstå det. Hoppas jag. För man måste nämligen ha upplevt det för att begripa. Jag är inte tillfälligt nere. Jag har ytterst sällan i mitt liv varit tillfälligt nere. Däremot, har jag varit tillfälligt uppåt ibland. Oftast glider jag omkring strax under ytan och välsignar min goda simförmåga och förmågan att hålla mig flytande. De senaste elva åren har jag haft vita små piller som flytdynor, vilket gör att jag sjunker mindre djupt ner när jag sjunker. För sjunker gör jag ständigt och det är väldigt lite jag kan göra åt det. Visst jag skulle kunna promenera och röra på mig, för fysisk aktivitet är bra när man lider av depression. Haken är bara, att när man är där nere i den där hålan, då är hindren för att ge sig ut ungefär lika svåra att ta sig över som om jag skulle försöka ägna mig åt bergsbestigning i högklackat.
D-vitamin är också bra. När man kommer ihåg att prioritera det på inköpslistan. Jag tror att jag skulle vara hjälpt av magnesium också.

Men ja, jag är en sån där starkskör människa det pratas om nu för tiden (Googla). Det har jag alltid varit. Men, det är först nu i modern tid de har kommit på ett namn för det. Jag är ljudkänslig, överkänslig för stämningar, klarar sällan av "vanligt" socialt liv utan att bli mentalt slutkörd och jag har åt skogen för lätt att ta saker personligt även när jag förnuftsmässigt begriper att det är heltokigt att göra så. Jag begriper sällan att jag har dessa kvaliteter som en del av er påstår att jag har. Ni säger till exempel att jag är duktig på att skriva. Jaha? Och? Det är ju bara bokstäver och ord och jag sätter dem bara efter varandra så att de bildar meningar. Ungefär så funkar det i min hjärna, även om jag naturligtvis blir glad och smickrad över berömmet. Men, det går liksom aldrig in på djupet så att det fastnar, för jag har inte blivit kvitt den ryggsäck jag bär på som är full med mentalt nedbrytande skräp som motverkar alla försök att stärka min självkänsla. Det är mitt jobb att tömma den. Det vet jag. Ingen annan har det ansvaret och ingen annan kan göra det åt mig. Jag ville liksom bara, säga hur det är. Förmodligen kommer jag att ångra att jag gör det, eftersom jag dessutom har stora problem med att beklaga mig och det jag gör nu råkar i min hjärna passa in under den rubriken. Även fast jag enbart konstaterar fakta.

Hur som helst, var vänliga att låt bli och fråga hur jag mår eller hur det är. Jag kan sällan svara sanningsenligt, eftersom jag ej finner det särskilt angeläget att upplysa världen om mitt mående och jag ogillar att slingra mig och fara med halvsanningar. Dessutom har jag ingen lust med att mina barn och mina föräldrar ska behöva oroa sig för mig. Det råkar ju vara så att jag överlever. Vilket är gott nog. För det mesta.

Och vad ni än gör, bespara mig kommentarer som "Det är ju bara att ta sig i kragen." Jag har ingen krage! Jag är kraglös! Det finns inget att ta tag i! Det är som att klättra på en sanddyn av sådan fin, torr sand som bara glider undan hela tiden. Jag går och går och kommer aldrig till dörren, som klockan i gåtan. Men, jag går i alla fall. Även om det går sakta och även om jag ibland stannar av ett tag.

Jag går framåt. Jag tar hand om mina barn så gott jag kan och jag ger dem det bästa jag förmår med de förutsättningar jag har. Vilka är betydligt bättre än många andra. Det är jag fullt medveten om och tacksam över. Mina barn är det bästa livet har gett mig, alltså ska de ha det bästa. Den ena är i och för sig vuxen sen ett tag och klarar sig bra själv. Men, likväl. Barnen är prio ett.

Jag måste nu bara finna ett sätt för mig att känna mig levande på den plats jag befinner mig. Eller åtminstone i den kommun jag befinner mig. Jag är nämligen så oändligt trött på att härda ut.

Innan jag började skriva kände jag mig så missmodig att jag skulle ha fått Ior att verka som en stråle av ren glädje. Nu känns det aningen bättre. Det går lite upp och ner. När våren, solen och värmen kommer, då går det mer upp än ner.

 Avslutar mitt galna inlägg med talande bilder från olika källor, hittade genom Google.