Plötsligt händer det

Att jag uppdaterar bloggen alltså.
Det var uppenbarligen nästan fyra månader sedan.

Tja, det har faktiskt varit rätt lite att skriva om. Så, ingen som har råkat snubbla in här på jakt efter nyheter har direkt missat något.

Jag har pysslat med betonggjutning i höst. Så min kökssoffa är för tillfället fylld med alster i betong, som ska målas och färdigställas. Människor lär få saker i betong i julklapp i år.

Jag har rätt nyligen påbörjat de där sista uppgifterna som jag har kvar till lärarexamen. Det ska vara klart innan sommaren.

Vi har ingen vinter, än. Det gör inget.

D-vitamin funkar för bättre mående.

Ha det gott!

Nu

Idag har jag sorterat åtta hyllmeter pocketböcker efter författarnamn. Till helgen blir det fler. Då ska vi hämta de böcker (och annat) som har varit i Långbäcken de senaste tre åren. Jag behöver fler bokhyllor. Just nu är en av mina fåtöljer (vad är det med folk som stavar det ordet med o?!) full med inbundna böcker, som ligger och väntar på en ledig hylla.

Jag bloggade på vk.se nyss. På ena stället berättade jag att jag sedan ett tag tillbaka är partipolitiskt obunden - vilket känns helt underbart! På det andra stället lade jag ut en fråga om vilka partier som kommer att ställa upp med en fullmäktigelista inför höstens val, samt vad dessa har för lokala hjärtefrågor. Det kan ju liksom vara bra att veta innan man ska gå och rösta.

Ja, för övrigt går det väl framåt - sakta. Jag skyndar långsamt, gör saker i min takt, håller på att lära mig att säga Nej och försöker ägna mig åt sådant som jag tycker är trevligt. Böcker till exempel.

Så här är det just nu.

Solen skiner. Det är bra. Huset vi hyr övervåningen i, är fruktansvärt dåligt isolerat, vilket innebär att det är varmt på sommaren och kallt på vintern. Det funkar alltså dåligt att försöka gå in för att svalka sig. Myggen har kommit, så att ha flera fönster öppna för att det ska fläkta, är inte att tänka på. Källaren är i och för sig sval. Men, den stinker av alla översvämningar i tvättstugan (minst fem sen i augusti) som blivit när det varit stopp i avloppet där. Tror knappast att heltäckningsmattan i korridoren utanför tvättstugan motverkar den otrevliga lukten. Saker lär vara intrampade i den. Fräscht. Eller inte. Tvätten hängs alltså i lägenheten, eller om vädret tillåter, på balkongen.

På balkongen har jag lite blommor. Jag mår bra av blommor. Plasttaket har jag lagat hjälpligt. Isen som bildas på hustaket om vintern, när värmen stiger rakt upp genom plåten, gjorde några hål i plasten när den rasade ner med snön på vårvintern. Snörasskydd hade varit bra. Jag skulle behöva tyg att sätta upp under taket, för att dämpa växthuseffekten. Det blir väldigt, väldigt varmt när solen skiner. Men, det är ju bra på våren och hösten...

Min laptop mår sämre än jag, vilket inte vill säga lite. Det tar en evighet att få den att fungera hjälpligt och den är segare än tuggummi. Om jag hade råd hade jag köpt en ny. Med evighet menar jag nu timmar. I den digitala världen är det en evighet.

Jag har atopiskt eksem fulla armarna (googla). Det enda landstingets vårdapparat har att erbjuda är kortison, vilket jag sa nej till eftersom min mentala hälsa är avhängig av att jag kan vara ute i solen. Kolojox-salva funkar hjälpligt. Den tar bort klådan till ca 90%. (Googla den med.) Utslagen är för övrigt stressrelaterade. Distriktssköterskan jag var till frågade om stressen gick att åtgärda. Till svar fick hon "På kort sikt, nej. På lång sikt, ja."

Jag sopade golvet idag. Dammsugaren är ej att tänka på för jag är på tok för ljudkänslig. Det hör visst till har jag läst, vad det nu är för tröst. När man är så där som jag och lider av utmattningssyndrom alltså. (Googla det med för all del.) Men, jag sopade golvet. Det har jag inte haft energi till på ett tag. Vilket syns rätt fort när jag inte har, eftersom detta är det absolut mest dammframkallande ställe jag någonsin bott på. (Och jag har bott på sisådär 12-15 ställen.)

Socialt liv är påfrestande. Det tär på krafterna oavsett hur trevligt det kanske är, ibland. Kommunikation med omvärlden tar energi. Mycket energi. Speciellt om det gäller kommunikation med andra än vänner. Stillhet, natur och vattendrag ger energi. Speciellt vatten.

 Jag behöver bo vid vatten för att må bra. Jag behöver bo i öppet landskap, eller i alla fall där man har vyer. Här ser jag grannarna och träd. Jag vill ha mjuka linjer i landskapet, närmiljö som vårdas och skog utan 99% sly. Inte raviner som är ovårdade och nedskräpade, skog som knappt syns under lövslyn och gator och skogsvägar som får mig att önska att jag hade en svävare med luftkuddar istället för en bil.

Om ni läser information på Bjurholms hemsida och ser att det står att det finns bra nedfarter till Öreälven bland annat vid Lagnäset, Petnäset och i Högland. Tro inte på det. Kör en hög, fyrhjulsdriven sak om ni far ner där. Eller en svävare. Eller håll er till älvar i andra kommuner.

Jag känner mig allergisk mot Bjurholm. Men, det är väl bara att göra som han i Hälgeserien och härda ut. Det är fyra år kvar av sonens grundskola. Han ska icke behöva byta skola igen innan dess. Det går bra för honom. Han trivs och han har kompisar, nya och gamla. Det är liksom huvudsaken.

Men, jag har fantastiska barn, underbara föräldrar, snäll och förstående sambo och fina vänner. Så, jag reder mig. Det kommer bara att ta lite tid innan jag kommer på fötter igen, som det heter.

Ha en trevlig sommar nu. Det ska i alla fall jag försöka att ha.

Jag lever.

Men, jag bloggar extremt sällan.

Jag har beslutat mig för att hålla mig ifrån samhällsengagemang och politik så mycket jag förmår och lägga min energi på saker som får mig att må bra, vilket de där sakerna definitivt ej gör.

Så det så.

Livet skriver kapitel

Livet skriver kapitel, är titeln på en bok som Gerda Antti har skrivit. Jag försöker läsa den. Det går rätt dåligt. Inte för att boken är dålig. Tvärtom. Jag gillar hennes böcker. Men, så fort jag börjar läsa i denna, så tåras mina ögon. Sorgen blir mig övermäktig och jag måste lägga bort boken. På tre dagar har jag alltså endast tagit mig några sidor. Jag har läst andra böcker istället. Men, det är ju den här jag vill läsa. Trots allt.

Boken börjar så här:

Vi är fortfarande en by, åtminstone är vi en by på kartan, namnet står där. Men om man med by menar att det är mer än en samling hus, om man menar att det är ett samhälle där man har det som behövs för att vardan ska fungera, då är vi inte en by längre, för vi har inget eget blodomlopp. Kyrka har vi, det är det enda vi har kvar av det gemensamma som fanns förut, döpta och nergrävda kan vi alltså bli men vad vi gör dessemellan det lägger sig inte byn i.

Sen på sidan åtta och nio står detta:

Så kyrka och diverse inbrott har vi , men vi har ingen skola längre och ingen affär heller och ingen kiosk och ingen busstation och järnväg har vi aldrig haft, men något av busstation hade vi även om bussen nästan bara andades förbi oss två gånger om dan, och taxin höll också till där vid affären, Droskan, som vi sa. Men allt det där är borta. När allt det där försvinner är det som att få tänderna utdragna.
Först blev vi av med skolan. En bra skola med små klasser men det var ju för bra och ska det vara bra får det inte vara så att några har det bättre än andra och de andra har det sämre. Då är det mer jämlikt om alla har det sämre så därför drogs skolan in och barnen, som fanns då, de fick åka taxi till skolan ungefär två mil till tätorten.

Längre ner på sidan nio, samt på sidan tio:

Skolan var ett drivhus, den stod för morgondagen, och med affären var det likadant, där hade man maten för morgondagen. Ingen skola, ingen affär, då tar man bort morgondagen. Skulle kommunen och staten bara kunna, jag tror de skulle rulla upp vägarna med och flytta dem till ett frodigare ställe, ett med många morgondagar.

Längre än till sidan tio har jag inte kommit. Det påminner för mycket om verkligheten, för att det ska kännas bra. Bortsett från de små detaljerna att taxin ej höll till vid affären, att vi hade sex mil till tätorten från vår by och att i den byn är det en liten affär kvar, än.
Nu tycker ni kanske att jag borde ha kommit över, gått vidare, accepterat situationen och en massa andra fina fraser som används när man tilltalar folk som man anser sörjer för länge så att de betraktas som bittra. Eftersom jag faktiskt flyttade från byn i somras. Ni tycker nog att jag haft tid på mig.
Men, jag har ju inte det. Jag skrev den där boken, vilket innebar att jag var kvar i allt det som boken handlar om, kvar i byn, mentalt, ända fram tills fem dagar före jul. När orken tog slut och jag var tvungen att avsluta genom att skriva sex timmar i sträck utan paus den dagen, för att det skulle bli gjort.
Det är knappt två månader sen.
De sista två månaderna, från slutet av oktober, försvann sömnen om nätterna. Det var tungt och det höll i sig. Jag har fortfarande problem med att kunna somna före klockan tre om natten.
Så ni förstår, jag har nyss påbörjat min sorgeprocess, för det är en sån det är. Det är sorg och det är separationsångest i en enda röra och jag måste få nysta upp den röran i min egen takt.
Boken som Gerda har skrivit drar fram sorgen och jag vet inte om jag orkar med den.
Fast jag vet att jag må igenom, för att komma ut på andra sidan.

Den finns att köpa nu

Jag skrev en bok om kampen. För att det ej enbart ska vara vinnarna som skriver historien. Det är en berättelse om hur det gick till, egentligen, från april 2011 och framåt.
Läs den gärna.
Köp den direkt från förlaget här, eller sök den i din nätbokhandel.

Provtrycket kom idag

Nu ska jag bara godkänna det, så kommer boken snart att finnas att köpa. Jag använder mig av företaget Solentro. Så här funkar det:

För att den svenska bokhandeln ska kunna ta in din bok i sitt sortiment krävs det att boken registreras hos Bokrondellen. Solentro tar hand om all administration och kostnader kring detta.

Registreringen innebär att din bok blir tillgänglig hos de största nätbokhandlarna i Sverige som t ex AdLibris, Bokus, CDON och hos den traditionella bokhandeln. Även bibliotek och vissa andra aktörer som behöver uppdaterad information om svensk utgivning använder sig av Bokrondellen och därmed blir din bok tillgänglig även för dessa.

Hos Solentro behåller du alla rättigheter kring din bok och det står dig fritt att använda våra försäljningskanaler tillsammans med andra samarbeten och/eller egen försäljningsverksamhet. Det innebär stor frihet i jämförelse med traditionell bokutgivning där du som författare avsäger dig försäljningsrättigheterna till din bok och överlåter dessa till förlaget.

Dagsformen, eller bristen på...

Om jag låter bli att skriva känns det som om jag skulle bli totalt galen. Om jag skriver av mig, kommer ni att tro att jag redan är det. Men, folk tror å andra sidan så mycket oavsett vad man säger och gör, så det var väl detsamma.

Jag var glad i en timme eller så, i fredags kväll. Så där genuint glad, som jag nästan aldrig är. Just nu minns jag inte hur det kändes. Men, jag minns att jag var det och jag minns varför. Det inträffar sällan de veckor jag ej har sonen hemma, så därför var det ovanligt.

Ja, jag mår ofta eländigt på en massa olika sätt och majoriteten av er kommer aldrig någonsin att förstå det. Hoppas jag. För man måste nämligen ha upplevt det för att begripa. Jag är inte tillfälligt nere. Jag har ytterst sällan i mitt liv varit tillfälligt nere. Däremot, har jag varit tillfälligt uppåt ibland. Oftast glider jag omkring strax under ytan och välsignar min goda simförmåga och förmågan att hålla mig flytande. De senaste elva åren har jag haft vita små piller som flytdynor, vilket gör att jag sjunker mindre djupt ner när jag sjunker. För sjunker gör jag ständigt och det är väldigt lite jag kan göra åt det. Visst jag skulle kunna promenera och röra på mig, för fysisk aktivitet är bra när man lider av depression. Haken är bara, att när man är där nere i den där hålan, då är hindren för att ge sig ut ungefär lika svåra att ta sig över som om jag skulle försöka ägna mig åt bergsbestigning i högklackat.
D-vitamin är också bra. När man kommer ihåg att prioritera det på inköpslistan. Jag tror att jag skulle vara hjälpt av magnesium också.

Men ja, jag är en sån där starkskör människa det pratas om nu för tiden (Googla). Det har jag alltid varit. Men, det är först nu i modern tid de har kommit på ett namn för det. Jag är ljudkänslig, överkänslig för stämningar, klarar sällan av "vanligt" socialt liv utan att bli mentalt slutkörd och jag har åt skogen för lätt att ta saker personligt även när jag förnuftsmässigt begriper att det är heltokigt att göra så. Jag begriper sällan att jag har dessa kvaliteter som en del av er påstår att jag har. Ni säger till exempel att jag är duktig på att skriva. Jaha? Och? Det är ju bara bokstäver och ord och jag sätter dem bara efter varandra så att de bildar meningar. Ungefär så funkar det i min hjärna, även om jag naturligtvis blir glad och smickrad över berömmet. Men, det går liksom aldrig in på djupet så att det fastnar, för jag har inte blivit kvitt den ryggsäck jag bär på som är full med mentalt nedbrytande skräp som motverkar alla försök att stärka min självkänsla. Det är mitt jobb att tömma den. Det vet jag. Ingen annan har det ansvaret och ingen annan kan göra det åt mig. Jag ville liksom bara, säga hur det är. Förmodligen kommer jag att ångra att jag gör det, eftersom jag dessutom har stora problem med att beklaga mig och det jag gör nu råkar i min hjärna passa in under den rubriken. Även fast jag enbart konstaterar fakta.

Hur som helst, var vänliga att låt bli och fråga hur jag mår eller hur det är. Jag kan sällan svara sanningsenligt, eftersom jag ej finner det särskilt angeläget att upplysa världen om mitt mående och jag ogillar att slingra mig och fara med halvsanningar. Dessutom har jag ingen lust med att mina barn och mina föräldrar ska behöva oroa sig för mig. Det råkar ju vara så att jag överlever. Vilket är gott nog. För det mesta.

Och vad ni än gör, bespara mig kommentarer som "Det är ju bara att ta sig i kragen." Jag har ingen krage! Jag är kraglös! Det finns inget att ta tag i! Det är som att klättra på en sanddyn av sådan fin, torr sand som bara glider undan hela tiden. Jag går och går och kommer aldrig till dörren, som klockan i gåtan. Men, jag går i alla fall. Även om det går sakta och även om jag ibland stannar av ett tag.

Jag går framåt. Jag tar hand om mina barn så gott jag kan och jag ger dem det bästa jag förmår med de förutsättningar jag har. Vilka är betydligt bättre än många andra. Det är jag fullt medveten om och tacksam över. Mina barn är det bästa livet har gett mig, alltså ska de ha det bästa. Den ena är i och för sig vuxen sen ett tag och klarar sig bra själv. Men, likväl. Barnen är prio ett.

Jag måste nu bara finna ett sätt för mig att känna mig levande på den plats jag befinner mig. Eller åtminstone i den kommun jag befinner mig. Jag är nämligen så oändligt trött på att härda ut.

Innan jag började skriva kände jag mig så missmodig att jag skulle ha fått Ior att verka som en stråle av ren glädje. Nu känns det aningen bättre. Det går lite upp och ner. När våren, solen och värmen kommer, då går det mer upp än ner.

 Avslutar mitt galna inlägg med talande bilder från olika källor, hittade genom Google.

Himlen är oskyldigt blå

Jag satt i Umeå och väntade på att få gå ombord på flyget till Stockholm i fredags. När jag satt där fick jag reda på något tragiskt. Jorden har förlorat en ängel. Jag skrev först "världen". Men jag ändrade det, för jag vill tro att världen är mer än det vi ser. Så i världen finns ängeln kvar.

Det finns människor som sprider glädje bara genom att finnas till. Den här människan var sån. Ända sedan han och min dotter var små, då vi först lärde känna honom, har han varit en av de goda människorna på jorden. En sån som har fått människor att le av bara tanken på att han finns.

När han var liten var han ett charmtroll. Jag och min dotter bodde på samma gård som hans familj. De brukade leka på gården och de gick på dagis ett stenkast därifrån.

De växte upp, som barn gör. Han gifte sig och fick två egna barn och han bodde med sin familj just där, vid den gården han själv lekte som liten.

Jag tvivlar på att han visste hur omtyckt han var och vilken skillnad han gjorde i världen, bara genom att finnas. Ytterst få människor vet det, för vi berättar så sällan sånt för varandra.

Mina tankar går till hans familj. Till hans fru och hans barn. Han brukade kalla dem sina änglar.

Han är saknad av många.

Insomnia

Vid femtiden imorse insåg jag att det var rätt liten idé att fortsätta försöka somna, eftersom jag skulle kliva upp två timmar därefter, vara pigg och glad och fixa frukost till sonen som började vårterminen idag. Så, istället gjorde jag kaffe.

Vid tiotiden på förmiddagen kraschade jag i soffan och sov tills sonen kom hem från skolan.
Nu är det snart mer än två månader sedan jag sov ordentligt. Det vill säga somnade före klockan tolv (istället för någon gång mellan klockan 4 och 6 på morgonen) och sov en hel natt. Det börjar vara rätt påfrestande.

För övrigt har jag (för en vecka sen) beställt tid för röntgen av min handled som jag skadade i augusti. Eftersom den fortfarande gör ont gissar jag att jag faktiskt råkade bryta något, istället för att bara stuka leden. Jaja, det lär väl märkas.