Det är nog en av de saker som är jobbigast. Att jag inte minns saker. Både lång- och korttidsminnet har tagit stryk de senaste åren. Enligt vad jag läst mig till är det vanligt vid utmattningssyndrom. Det som förr kallades att gå in i väggen, eller att bränna ut sig. Vilket var ju precis vad jag gjorde 2011-2013. Det står också, lite varstans, att det är realistiskt att förvänta sig att det kan ta tio gånger så lång tid att komma igen, som det tog att "bli utbränd". Under optimala förhållanden.
Men, det spelar väl ingen roll. Jag har ingen tid att passa. Det får väl ta den tid det tar.
Det är ju inte så att jag blir helt frisk bara för att jag återhämtar mig från det där. Depressionen och det har jag ju ändå. Men, det är okej. Jag klarar mig.
Jag har min familj och mina vänner.
Det räcker långt.
Visst är jobbigt, jag faktiskt hemskt att tappa vissa minnen. För mig har det bla drabbat mina sönders småbarnsår att det är mer och mer som försvinner från mig vilket känns väldigt sorgligt. Att korttidsminnet är sämre påverkar ju även min vardag det också. Jag är ju inte utbränd enligt diagnos men är helt övertygad om att det var min första stora grej som utvecklades till andra envisa ställda diagnoser. Stor kram/ Ina
SvaraRadera