Insändare i Folkbladet

 På förekommen anledning skrev jag en insändare i Folkbladet nu på morgonen. Den lyder såhär:

Det publicerades nyligen en insändare med avsikt att svartmåla lokalpolitiker. Underskriften löd "Socialdemokraterna i Åsele kommun".

Faktum är att alla socialdemokrater i kommunen inte delar skribenternas vilja att måla upp andra som lögnare. En del av oss ser det som ett försök att vrida fokus från egna partimedlemmars fadäser. Det fungerar dåligt.

Ledande företrädare för S i Åsele kommun har, enligt uppgift, i anslutning till budgetberedningen konstaterat att det förelåg fyra alternativ för Fredrika skola: F-6, F-3, F-2 eller att lägga ner hela skolan.

Lokala centerpolitiker föreslog F-3, istället för F-2 som var uppe på bordet vid tillfället.

Vid kommunstyrelsens sammanträde förordade centern F-4.

Socialdemokraterna i Åsele har tyvärr med jämna och ojämna mellanrum försökt lägga ner skolan i Fredrika sedan 1979. 

Faktum är att de styrande i kommunen skurit ned så mycket på resurserna till barn- och utbildning att det inte gått att budgetera för mer än en lärare i Fredrika de senaste åren.

Om de lokala företrädarna för S menar allvar med att vilja tillgodose medborgarnas behov föreslår jag att de tar lärdom av politikerna i Haparanda, som sänkt sina arvoden för att generera mer pengar till bland annat äldreomsorgen. Kommunalrådet där föregår med gott exempel och har sänkt sin lön med 8000kr/mån.

Han är centerpartist och visar prov på mer solidaritet med invånarna i sin kommun än vad ledande S-politiker gör i Åsele kommun.

Det vore trevligt om jag någon gång hade anledning att skriva positiva saker om lokalföreningen för det parti jag är medlem i. Jag misstänker att jag måste byta kommun för att uppnå det. 

Att jag står på medlemslistan för S i Åsele kommun är endast för att man måste vara med i en lokalförening för att kunna vara med i föreningen Reformisterna. Den politik som S i Åsele bedriver samt sättet den bedrivs på, liknar på intet sätt den socialdemokratiska ideologi jag växt upp med, läst om och vill se i ett demokratiskt samhälle.

Tack för ordet.

Att skriva är att blöda

Jag läste det någonstans.
Jag förstår precis hur människan menar.
Att skriva "på riktigt", förutsätter att man är villig att vända ut och in på sig själv, blotta de innersta rum som man knappt vill besöka själv, eftersom det oftast gör för ont.

Så tänker jag på Dante och hans gudomliga komedi. Påminns om att enda vägen ut ur helvetet, är att gå igenom det.
Funderar över vilken av nivåerna jag befinner mig på och påpekar för mig själv (återigen) att det har ringa betydelse.
Det enda viktiga är att fortsätta framåt.

Texter skapar ibland sig själva.
Det var alls inte detta jag tänkt skriva när jag klickade in mig på bloggen.
Men, vem är väl jag att styra över orden...

Som jag skrev för några år sedan; Vad jag skriver, det är intet. Att jag skriver, det är allt.

Me too

Det började på Twitter. Alyssa Milano skrev en tweet och människor hakade på. Nu är hashtaggen #metoo även på Facebook och på Instagram. Det är med blandade känslor jag ser hur många inlägg det är. Det är helt vansinnigt hur utbrett fenomenet med sexuella trakasserier och sexuella övergrepp är. Det är förmodligen lättare att räkna antalet som klarat sig undan, än antalet som drabbats. Jag blir arg, för att det hänt så många människor på så många håll och under så många år. Vi pratar århundraden. Men, man tycker att folk i modern tid borde veta bättre. Likväl är vi många som upplevt mycket under flera decennier. Jag blir arg på att beteendet normaliseras för människor som lever i en destruktiv relation. Jag blir arg över vetskapen om att så väldigt många känner att de inte törs säga nej. Jag blir arg för att jag överhuvudtaget känner till uttrycket "husfridssex". Det stör mig enormt att jag känner väldigt många andra som också gör det och som av en mängd anledningar kan skriva #metoo; jag också.
Jag blir sällan arg numera. Faktiskt. Läs och häpna. Men, när jag tänker på sånt här får jag en adrenalinkick som faktiskt gör att jag har energi till att skriva om det.
(Jag kanske borde bli arg oftare...)
Men, jag blir också glad över att det inte längre är nedtystat. Jag blir överväldigad av den värme som sprids i kommentarerna till #metoo-inlägg. Jag blir hoppfull när jag ser hur många som träder fram, för det är ett sätt att säga ifrån. Det är nog nu. Det räcker.
Jag blir stärkt av påminnelsen om att det inte är vi som ska bära skammen.
Jag är tacksam över människor som Alyssa Milano, Katarina Wennstam, Linnea Claeson och alla andra som lyfter ämnet, säger ifrån och ger oss andra styrka att göra detsamma.

Sick and tired

Tankar och ord.

Vet du vem du är?
Kommer du ihåg vad som har hänt dig?
Hur vill du leva ditt liv?
De vilda blommorna vid vägkanten tittar stumt mot skyn, som om de söker svaren långt därborta. Ingen tar någon notis om dem, där de står i gruset. Har de tur missas de av skräpet som slängs av människor som inbillar sig att allt som de ej längre ser, är försvunnet. Människor som plöjer sin väg fram helt utan tanke på vad som blir skadat av fårorna som deras omilda framfart orsakar.
Blommorna vid vägkanten vill endast växa, slå ut i blom och kanske få någon att förundras över att något så skört kan besitta sådan styrka.

Hej bloggen.

Länge sen sist.
Jag har inte riktigt haft ork att skriva. Tyvärr. Har inte ens förmåga att läsa längre texter, sen sisådär ett halvår. Vilket innebär att jag inte läser bloggar eller böcker. Men, det blir väl bättre någon gång framöver.

Jag är hur som helst lite oroad.
Det är valår nästa år och det finns på tok för mycket fascister här i världen. Som folk röstar på!

Jag vill rekommendera en bokrecension. Klicka här och snälla, sprid informationen.

Nej

Nej. Jag mår inte bra.

Det är bara det att ingen av koftorna i min garderob är en offerkofta.

 I proportion till smärtan jag känner och symptomen jag dras med, 

klagar jag således ytterst lite och rätt sällan.

Augustireflektioner

Sommaren har gått. Nätterna har börjat bli kyliga och kvällarna blir mörkare och mörkare. Dags att börja leta fram D-vitaminerna.

Jag tror bestämt att jag missade större delen av sommaren.

Balkongen blev sorgligt bortglömd och grillen har inte använts. Jag har varken fiskat eller varit på utflykt och gjort upp eld ute. Jag har visserligen badat några gånger i slutet av sommaren. De gångerna är dock lätt räknade. Men, det blev lite batteriladdning och fina minnen. Gott så.
Jag har inte varit på road trip söderut, som jag hade hoppats att jag skulle ta mig iväg på. I dagarna var det exakt fem år sen sist.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Snart lyser fullmånen över skogen.
Skolan börjar på måndag.
Sommaren är kort.

Ljudet av ett sommarregn

Det lyssnar jag till just nu. Harmonigivande. Välbehövligt.
Sommaren går mot sitt slut. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men, så är ju livet. Det blir inte alltid som man tänkt.

Jag hoppas på en harmonisk höst.

Reflektioner

Vi håller sakta men säkert på att bli den äldre generationen i våra respektive familjer.
Många av oss som är födda på 60- och 70-talet är det redan. Vi andra, som har förmånen att ha en förälder, eller till och med båda kvar i livet, ser hur ålderdomen smyger sig på. Med allt vad det innebär. Orken är inte som förr. Värk och/eller diverse andra krämpor har funnits med i bilden ett tag. Fallolyckor blir allvarligare med en skörare kropp. Minnet är inte alltid som det har varit.
Vi har färre och färre äldre släktingar kvar.
Det är ju naturens gång. Släkten komma, släkten gå. Vi vet det. Ändå är det som om vi blir förvånade. Vi står häpna och undrar när vi blinkade och hamnade i övre medelåldern.

I min familj klagar vi sällan.
När vi gör det, då är det jobbigt på riktigt.
Jag är övertygad om att ni är likadana många av er.
En bieffekt av det, är att omgivningen tror att man är pigg och kry, om man ser sån ut på ytan och inte börjar räkna upp alla sina krämpor när någon artigt frågar hur det är.
(Nio gånger av tio vill personen som frågar ändå inte veta. Men, det hör inte hit.)

Min släkt håller på att tackla av.
Mamma är sist kvar av sina syskon.
Pappa har några kvar. Men, ingen av dem är pigg och kry. Inte han eller mamma heller. Men, de två klagar sällan. Så när någon frågar mig hur det är med dem, säger jag naturligtvis "bra". För det är oftast bra, efter omständigheterna. Men, omständigheterna går vi inte in på om vi inte känner er väl. Och definitivt inte om vi står mitt ute bland folk. Dessutom finns det ju mer upplyftande saker att prata om än vem som har flest krämpor. Vilket en del verkar ha som hobby.

Vi blir äldre. Vilket är en ynnest i sig.

Ibland önskar jag mig ett par tre syskon, som jag skulle kunna dela praktiska ansvarsområden med. Men, så tänker jag på de av er som har syskon som är mer giriga än hjälpsamma, mer själviska än empatiska och som bara är trevliga på ytan. Då går det över.

Det ordnar sig med allt.

Ja. Det var väl det jag hade på hjärtat just nu. Kvällens reflektioner.

Ta hand om er, så att ni orkar ta hand om varandra.

Åsele, en lördagskväll i juni...

Balans

Knepet är nog att lyckas upprätthålla en balans mellan att ta hand om sig själv och att finnas där för andra.
Och att lära sig att avpolettera energitjuvar.
Dessutom tror jag att det är klokt att släppa förväntningar på att andra ska vara empatiska tillbaka. Alltså, jag tror på att vi får tillbaka det vi ger ut. Men, det är liksom ingen bumerangeffekt. Det vi får tillbaka kommer inte nödvändigtvis från samma håll som dit vi gav. Och om vi förväntar oss något i gengäld så lurar vi oss själva om vi tror att vi är välvilliga och generösa.
För övrigt är folk i allmänhet inte högkänsliga, så de läser inte andra, känner inte av stämningar och mående på det sätt som vissa av oss gör hela tiden. Man får liksom komma ihåg det.

Så.
Släpp förväntningar.
Mota iväg energitjuvar.
Ladda batterierna.
Upprätthåll balans.

Det låter ju enkelt och bra.
I teorin.
I verkliga livet är det med detta som med så mycket annat. Övning ger färdighet.

Torsdag

Umeå idag igen.
Funderar på att ta med en bok.
Det regnar.
Tråkigt väder att promenera omkring i på stan.
Jaja. Hinner väl komma på något. Ska vara där strax före klockan ett.

Det blir aldrig riktigt mörkt om natten nu

Vilket gör att det förmodligen jämnar ut sig.
Min depression och min ångest vinner slaget just nu.
Men, jag vinner över den i längden.
Lite jobbigt under tiden bara.

Saknad

Jag behöver bo vid vatten för att må bra. Vatten man kan blicka ut över.
Just ikväll saknar jag det så det gör ont.

Det betyder inte alls att jag någon gång kommer att flytta tillbaka. Till byn. Den är långt ifrån densamma som när vi bodde kvar. Det är bara sjön jag saknar.

Jag vill bo vid vatten. Utan nära grannar. Men, måste jag välja tar jag hellre vattnet med grannar än ensligt utan vatten.
Betänk då att jag gillar verkligen inte att ha grannar.

Nej

Jag bryr mig inte om hur någon tycker att jag ser ut. Jag väljer till och med (har gjort det ett tag nu) att låta bli att "göra mig fin", för att jag är så vansinnigt trött på människor som kommenterar utseende.

Jag orkar verkligen inte med den ytliga delen av samhället som definierar människor efter deras yttre attribut.
Och det var rätt längesedan som jag tröttnade på gubbsjuka människor av alla varianter. Bara gå hem och var tysta. Ni har gjort nog skada. Ta på en dumstrut och skäms.

Jag bryr mig heller inte om vad folk jobbar med, om de pluggar, är hemma med barn, sjukskrivna eller något annat. Det säger mig ingenting om hur de är som människor.
Dock verkar det finnas folk som tror att det är helt okej att (be-)döma människor på det sättet.

Jag kunde inte vara mindre intresserad av folks kärleksliv. Möjligen att fotboll intresserar mig mindre. Fotboll är dötrist. Jag betraktar hellre en tvättmaskin in action än jag ser en fotbollsmatch.

Så, nej.
Jag vägrar att lägga min dyrbara energi på att låtsas intressera mig för saker som för mig är betydelselösa, dränerande och/eller rent trams.

Om folk tänkte lika mycket på att vara vackra på insidan, som de tänker på att se bra ut på utsidan. Då skulle nog världen vara trevligare.

Jag säger härmed officiellt upp mig från den ytliga delen av världen.
Den har ändå aldrig fört något gott med sig i mitt liv.

Trött...

Ja, det är sol. Vackert väder och fåglarna kvittrar. Köpte blommor till balkongen igår.

Men jag är trött idag.
Trött på att bilar går sönder. Trött på att känna mig bunden, vilket jag är utan fungerade bil. Trött på att ha värk. Trött på att människor jag bryr mig om har det jobbigt. Trött för att jag fått för lite sömn. Trött på att vara trött.

Minnet

Det är nog en av de saker som är jobbigast. Att jag inte minns saker. Både lång- och korttidsminnet har tagit stryk de senaste åren. Enligt vad jag läst mig till är det vanligt vid utmattningssyndrom. Det som förr kallades att gå in i väggen, eller att bränna ut sig. Vilket var ju precis vad jag gjorde 2011-2013. Det står också, lite varstans, att det är realistiskt att förvänta sig att det kan ta tio gånger så lång tid att komma igen, som det tog att "bli utbränd". Under optimala förhållanden.
Men, det spelar väl ingen roll. Jag har ingen tid att passa. Det får väl ta den tid det tar.
Det är ju inte så att jag blir helt frisk bara för att jag återhämtar mig från det där. Depressionen och det har jag ju ändå. Men, det är okej. Jag klarar mig.

Jag har min familj och mina vänner.
Det räcker långt.

Nej.

Att det ska vara så svårt att få ur sig tre bokstäver. För ibland är det verkligen det. Men, jag jobbar på det och jag blir bättre och bättre. Sakta men säkert.

Kuriosa

När man inte ser på tv-program, överhuvudtaget, slår det en ibland hur mycket tv-tittande det är bland människor.

Jag tror inte att folk riktigt förstår, när jag säger att jag inte ser tv. Men, jag gör ju verkligen inte det. Jag har de senaste två åren inte sett ett enda tv-program här hemma.
Jag har tv, telefoni och internet via Telia. Tyvärr.
Där vi bor kan vi inte få högsta bredbandshastigheten som Telia erbjuder, av någon anledning, och att försöka se tv är ett skämt. Inget direkt roligt sådant.
Alltså ser vi inte tv.
Men, enda gångerna vi saknar det är väl när Skellefteå spelar hockey.
Vi ser på serier och filmer på Netflix och slipper reklamen - fast Netflix och onlinespel samtidigt funkar inte, så då prioriterar jag ett av sonens intressen framför mitt eventuella slötittande. Sonen kollar Youtube ibland.
Helt okej.

Mindre okej är att jag borde säga upp kanalabonnemanget när det ändå inte används. Men, då måste man ju ringa.
Jaja, en vacker dag.

Jag lyssnar inte på radio heller, särskilt ofta. Det händer ibland, främst i bilen, och då oftast P1.

Jag lyssnar inte på musik (Ja, någon gång i kvartalet kanske..en liten stund), jag kollar ytterst sällan (inte ens varje månad) videoklipp (oavsett innehåll) och jag lyssnar aldrig på poddradio. Ljudböcker skulle aldrig falla mig in.

Det är fascinerande hur lite folk faktiskt förstår det. Jag kunde lika gärna säga att jag kommer från en annan planet.

Och det är lika fascinerande hur många gånger folk inleder en konversation med "Såg du...?" eller skriver och kommenterar det ena eller andra tv-programmet på sociala medier.

Vad skulle folk prata om idag om de inte hade tv-program att hänvisa till?
Senaste Youtubeklippet?

Jag går på solenergi

Det är så det är.
Gråväder, mörker, regn och kyla drar ner min energi och mitt mående. Så har jag alltid fungerat. Jag behöver sol, ljus och värme för att må riktigt bra och fungera på topp.

Alla som nu tänker "Men.." och något som är ert personliga tyckande: Låt bli.

Jag vet bäst hur jag fungerar.

Att ni mött mig, haft med mig att göra, utan att jag suttit med hängande huvud i ett hörn, eller hur ni nu tänker er att jag borde bete mig om jag lider av depression - det betyder inte alls att jag mått bra. Däremot har jag genom åren utvecklat en förmåga att låtsas att jag är okej. Det funkar om jag bara mår halvdåligt. Mår jag heldåligt möter ni mig icke.
Det är fullt möjligt att delta i en konversation och att skratta fast man inte kan känna glädje, samtidigt som man känner det som att man lever sitt liv insvept i ett stort mörker.
Depression är nämligen inte samma sak som att vara ledsen.
Googla. Jag orkar verkligen inte förklara.
Och jag ska inte behöva.

Ångesten är inte väderberoende på samma sätt. På gott och ont.
Den ligger alltid på lur.
Men, det är ju bara att härda ut.