Jag hörde en historia idag

Jag hörde en historia idag
Den handlade om någon
Som jag

Som har mycket kvar att lära
Som inte riktigt vet hur man gör
När man vill vara någon nära
Som gör för mycket, som förstör

Jag hörde en historia idag,
Den handlade om någon
Som jag

Som lärt sig att kämpa för att leva
Som väljer att tro på en morgondag
Även när rädslan vill paralysera
Och förlama det där som är ett jag

Har du hört historien om ett jag?
Den berättas ibland
Som idag

Det berättas om längtan, om passion, om lust
Det berättas om närhet, om trygghet, om tröst
Om vänskap, om tillit, om ett spirande hopp
Om att känna pulsen slå i en annans kropp

Vill du berätta historien om ett jag?
Fylla i det som saknas
Bara ett tag

(C) Katarina 2011

Now playing

Ett miljöbrott är begånget

Jag har varit i Lycksele idag. Min bil har varit på spa. Under de timmar jag var utan Swea, som hon heter, promenerade jag bland annat omkring i solen. Jag gick över mot Norrmalmshållet en sväng och tillbaka. När jag passerad bron över älven och är på väg in mot stan ser jag en yngling ungefär 50 m framför mig som går och dricker ur en burk läsk. Sen slänger han tomburken i älven! Vansinne! Hur tänkte han där? Förmodligen inte alls. Det fanns åtminstone två miljövänliga valmöjligheter. Han kunde ha pantat burken, eller ställt ifrån sig den väl synligt någonstans, så att någon annan kunde hitta den och panta den. Hur svårt kan det vara?

You say it best, when you say nothing at all

Det finns tillfällen när det faktiskt är sant. Man behöver inte alltid ord att uttrycka sig med. Så många saker förmedlas bättre genom en blick, en beröring, genom att bara finnas där. Orden blir i vissa fall bara en bekräftelse på vad vi redan vet. Men, vi är ju inte mer än människor. Ibland tror vi att vi behöver den bekräftelsen som orden kan ge oss. Även om vi vet i våra hjärtan hur det ligger till.

Ibland trasslar vi bara till det, när vi börjar blanda in ord. De är ju så svåra att få rätt. Vi lägger inte alltid in samma betydelse i de där små tingesterna som är skapade av det där begränsade antal tecken vi kallar bokstäver. Så när jag säger något till dig, är det inte säkert att du förstår vad jag menar, även om du hör vad jag säger. Ännnu svårare är det i skrift. Då saknas kroppsspråket, tonläget, melodin. Ironi till exempel, är ett vågspel i skriftlig kommunikation.

Det är ett under egentligen att vi inte missförstår varandra mer frekvent än vad vi gör. Eller så gör vi det, fast vi är omedvetna om det.

Rom & Romantik

Jag hade lite av det ena och inget av det andra. Nu har jag inget av det ena och lite av det andra. Det vill säga, jag har druckit ett glas rom & cola, så nu är min rom slut och jag ser en romantisk film, så jag har lite romantik där.
Men, jag måste säga att det var ett korkat beslut att se en romantisk film.
Det är lite som att läsa kokböcker när man är hungrig och sen inse att man inte har några ingredienser hemma.

Önskelista

Om någon planerar att ge mig något, så kan jag tipsa om att leta här. Helt sanslöst roliga saker, som jag säkert inte har den minsta användning av. Räkna ut själva vilka som skulle passa mig bäst!

Looks like I made it

Klockan 13.21 skickade jag in mitt examensarbete till universitetet.
Overkligt.
Jag grejade det.
Jag vet att jag gått omkring och sagt att jag skulle göra det. Men, ändå.

Nu ska uppsatsen bli godkänd också. Det har vi inte sett än. Men, min handledare tyckte att arbetet var bra och att jag kunde skicka in det. Fast jag skulle vara beredd på kritik. Men, det ska man väl alltid vara? Det går inte att ta sig igenom livet utan att få kritik. Dessutom är det ju det en bra opponering går ut på. Att ge konstruktiv, relevant kritik.

Men, begriper ni att jag klarade det?
Det är nästan så att jag har svårt att greppa det själv.

Tusen Tack, för allt stöd, all hjälp och alla uppmuntrande ord som jag har fått.
Det har gjort skillnad. Verkligen.

Sorry.

Ibland är jag bara för mycket.
Jag borde ha lärt mig det.
Vi bor ju trots allt i Landet Lagom.
...och jag har liksom hört det förut.

Så, jag fäller ut landningsstället och in vingarna.
Gömmer mig en stund.
Lagar rustningen som fått sig en törn.
Låter omgivningen vila ut.

Dikt - a - phone?

Härom morgonen vaknade jag vid halvfyratiden och skrev en dikt. Bara så där liksom. Eftersom jag inte hade papper och penna tillgängligt bredvid sängen (trots att det rekommenderas när man håller på att arbeta med en uppsats), så skrev jag in den i mobiltelefonen. I ett sms. Som jag inte skickade. Nu har jag skickat den, till mig själv, bara för att se hur den såg ut layoutmässigt. En eller annan radbrytning var lite galen. Men, vem är väl inte det?

Handledning

När man skriver examensarbete blir man tilldelad en handledare. Det är lite av ett lotteri. Man vet aldrig om det kommer att vara en handledare som man passar ihop med. Jag har haft turen att få en alldeles underbart, fantastiskt (lägg på fler valfria superlativ!) bra handledare. För mig. Som inte gillar att bli (hand)ledd. Men, det passar onekligen bra att jag gillar att vara självständig, eftersom de förespråkar att man ska arbeta självständigt. Fast med lite koll från sin handledare.

I vilket fall, så har jag några sidors utfyllnadstext kvar att plita ner tills på fredag. Men, den responsen jag fick ikväll lyfte min självkänsla så att fingrarna nu flyger fram över tangenterna. Jag väljer att inte dela med mig av hela. Men, se bara på det här:

                  Du är en skarp skribent, har bra koll och "äger" ditt språk.

Är det inte alldeles underbart, så säg?

Good night America, wherever you are...

Harmoni

Jag gillar harmoni. Lugn. Det rätt hektiska liv jag lever för närvarande ligger egentligen inte riktigt för mig. Jag tror på att det är de små detaljerna som gör det. Alltså, att det är livets små vardagliga glädjeämnen som egentligen är de stora. Som en klätterros. Eller ett leende.

Datumändring!

På grund utan av att hela världen håller på att falla samman, himlen rasa ner över våra huvuden, tsunamis sveper in och sköljer bort resterna, så är mötet på Fredrika Folkets Hus flyttat till onsdagen den 2 november kl.18:30.

Våra politiker har annat för sig på måndag.
(Men, det passar väl att vi måste ha möte dagen innan nämnden sammanträder. Jag skymtar ett mönster.)
Läs mer om varför vi har möte här.

Ni som varit vänliga nog att dela detta på facebook, sprid gärna informationen om ändring av dag också. Tack!

Konsten av acceptans

Bara för att den är så bra, så tänkvärd och så sann, lägger jag in den.
/Katarina.
...................................................................................................

Om konsten att ändra andra, av Bertil Martinsson.

(Denna text får efterlevas utan angivande av källan.)

Det är inte möjligt att ändra andra.

Behöver du ändra andra för att själv bli nöjd lär du aldrig bli det, ty det finns bara en som du möjligen skulle kunna ändra.

Det är inte möjligt att umgås bara med de delar av mig som du väljer ut. Om vi alls umgås möter du hela mig och riskerar att stöta på något av det du ogillar. Finner du en enda sida av mig som du inte kan acceptera är en lösning att du lämnar mig. En annan är att du stannar kvar, i hopp om att förr eller senare kunna ändra mig. Väntar du dig att vår relation blir bra bara jag ändrar mig kan du få vänta hela livet.

Blir du lätt förnärmad, generad, irriterad, arg eller på annat sätt upprörd på grund av mig, vore det förstås behändigt att kunna ändra mig. Men eftersom det inte går att ändra mig, återstår bara att ta reda på varför jag stör dig så att du vill ändra mig. Det är en urgammal erfarenhet att du har lättare att se en liten fläck på min näsa än en stor på din egen. Att du vill ändra mig kan därför betyda att du själv råkar ha exakt den egenskap som du vill ändra hos mig.

Du skulle kunna få mig att mot min vilja uppträda som du vill.

Metoder finns:
Indoktrinering, uppfostran, tjat, reklam, propaganda, smicker, övertalning, mutor, provokation, hot, utpressning och våld.
Men tvång eller manipulation ändrar inte mig, bara mitt beteende.

Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många och du är bara en. Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, för var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras.

Men hur ska andra kunna ändra dig?
Du kan ju nätt och jämt ändra dig själv.

Förnekar du det du ser, belastas du inte bara av det du ser utan också av mödan att förneka det.
Att se mig som jag är blir därför lättare än att se mig som den du vill se, vare sig du idealiserar eller fördömer mig.

Accepterar du att jag är den jag är, slipper du bli upprörd när du upptäcker att jag inte är den du tycker att jag borde vara och besparar dig alla de besvikelser som beror på dina egna orealistiska förväntningar.

Accepterar du mig innebär inte det att du okritiskt godkänner mina handlingar eller låter mig trampa på dig, bara att du ser mig som jag är och ger upp illusionen att jag kunde ha varit annorlunda.

Genom att acceptera andra befriar du dig själv från bördan av agg, bitterhet, grämelse och hat.

Accepterande är ingen gåva till den du accepterar, så du kan gott unna dig att förlåta utan att invänta eventuella ursäkter. Du behöver inte ens informera den det gäller.

Antag att du förflyttas till en annan värld där du kan ändra andra som inte kan ändra dig. Då har du snart förändrat din omgivning så att ingen stör dig, alla accepterar dig och lever upp till dina förväntningar.

När du länge nog fått alla andra precis dit du vill, kanske du längtar efter en omgivning som utmanar dig genom att inte låta sig ändras. Det du då skulle önska dig, kan visa sig vara den värld i vilken du just nu lever.

När du helt och fullt inser att det inte går att ändra andra slutar du givetvis försöka. Då ger du mig inga fler förebråelser, värdeomdömen, förmaningar och råd som jag inte har bett om:

-          Du skulle egentligen…

-          Du måste naturligtvis…

-          Det vore bäst om du…

-          Jag tycker att du borde…

-          Varför vill du inte…

-          Hur kan du tycka att…

Med mindre att säga mig lyssnar du mera, och får då en ändrad bild av mig, fastän ingen av oss har ändrat mig.

Så slutar du förarga dig över att du inte kan ändra andra och börjar glädja dig åt att andra inte kan ändra dig.

Blandade ord och lösryckta tankar

Vad jag skriver, det är intet.
Att jag skriver, det är allt.

Den absolut finaste komplimangen jag fått, var när en människa sa följande till mig:
- Alla borde få ha en Katarina i sina liv.
Jag inser att det skulle krävas att jag klonade mig om detta skulle gå att uppfylla ens till en bråkdel, vilket jag för övrigt inte har någon önskan att göra (varken det ena eller andra). Men, själva tanken bakom det uttalandet var så fin.

Jag undrar om Albin spelar musik just nu, eller ser tv, eller om jag bara hör det i mitt huvud. Albin bor på andra sidan den vägg som jag har bakom ryggen just nu när jag sitter här i soffan. Ljudet skulle också kunna komma från människan som bor på andra sidan av andra sidan (det är faktiskt rätt lyhört här). Mannen som bor på andra sidan av andra sidan, det vill säga till vänster om min bostad när jag står med ansiktet vänt mot min ytterdörr, går i mitt huvud även under benämningen "Mannen med katten". Han äger en katt. Den är svart, rufsigt långhårig och katternas fula gubbe personifierad. Den katten är dum med min Chili. Därför tycker vi inte om den.

Chili.

Apropå "just nu" så har ni inte en susning om när det var, eftersom jag inte publicerar detta på en gång, utan sitter och skriver lite då och då. Ungefär som jag gör med den där uppsatsen. Bortsett från att där är texten mer sammanhängande. Jo, faktiskt.

Å ena sidan - Å andra sidan

Å ena sidan är det bra att jag går på lite extra adrenalin just nu, eftersom jag kan behöva kicken till att genomföra allt jag föresatt mig att genomföra.
Å andra sidan bad jag inte om ytterligare adrenalinkickar, vilket jag råkade få idag. Flera stycken. Och dagen är inte ens slut än.

Å ena sidan är det bra att människor tänker sig för.
Å andra sidan kan det leda till att de tillbringar livet stående på ett ben, eftersom de inte vågar hoppa.

Å ena sidan är det bra med kommunikation.
Å andra sidan ska man låta bli att klaga över bristen på kommunikation när man uppenbarligen bidrar till denna brist alldeles själv.

If only...

När jag kollar på översikten över min blogg, kan jag bland annat ha koll på antal inlägg, sidvyer, kommentarer och sist men inte minst bloggintresserade. Det är bara det att det finns inga! Det sitter en nolla och hånflinar åt mig på min egen bloggsida. I mitt nuvarande stämningsläge (se föregående inlägg) är det en tragedi som passerar bibliska mått. Jag lyckas få det till minst två alternativ. Antingen vill ingen läsa vad jag skriver, mer än en eller två gånger (det finns bevisligen kommentarer, så jag kan inte lura mig att tro att alla bara tittat in och vänt på klacken) eller så skäms folk för att erkänna att de läser min blogg och därför vill de inte skylta med det.

Förnuftsmässigt fattar jag ju att det där resonemanget inte är hållbart. Totalt utan logik. Men å andra sidan känner jag mig inte speciellt logisk och rationell. Inte blir det lättare av att jag måste lägga locket på den stora sjudande kitteln med allehanda känslor. Om jag hade kunnat glänta lite på det och få ur mig lite av alla undertryckta känslor, skulle jag förmodligen sova bättre. Eller om någon bara kunde bokstavligen hålla ihop mig när det känns som att jag håller på att gå sönder.

If only...

Nu är det dock som det är, så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Vilket jag håller på med i detta nu. Strax tänker jag överge mina oberfintliga bloggläsare och ägna mig åt att ta reda på hur det går för miss Mary Bennet och hennes självständighet. Det kan tänkas att det blir lite Wordfeud också.

Distraktioner behövs till max. Just hand them over!



Touchy!

Jag känner att jag är aningen touchy. Vilket kan översättas med exempelvis lättstött, snarstucken och/eller känslig. Jag skulle välja det sistnämnda och lägga till en förled; överkänslig. Misstankarna går till nikotinavgiftningen jag håller på med:

Att sluta röka (snusa) innebär att gå igenom en period på omkring en månad när man kan uppleva kraftigt ökad stress och nedsatt livskvalitet på grund av den stora omställningen och abstinensen. Omkring tre fjärdedelar av de som slutar upplever nikotinabstinens, som karaktäriseras av oro, rastlöshet, irritation, ilska, koncentrationssvårigheter, tankspriddhet, sömnstörningar, viktökning, tomhetskänslor samt nedstämdhet som ibland kan utvecklas till en depression som måste behandlas. (Statens folkhälsoinstitut)

 

Jag måste köpa hem mer D-vitamin! Så här kan jag ju inte gå omkring. Jag kommer att driva min omgivning till vansinne, eftersom jag läser in saker som inte finns i allas agerande. Jag överreagerar på minsta detalj och jag kommer snart att vara totalt utan relationer och inlåst i en madrasserad cell, om jag inte vidtar åtgärder.

 

Jag känner att det är på sin plats att be om ursäkt för att jag är (och tydligen kommer att vara) aningen påfrestande. Förhoppningsvis står ni ut med mig och står kvar bredvid mig när jag kommer ur eländet.

(Alltså, jag håller på att börja gråta bara för att jag skrev det där! This is madness!)

 

 

 

 

 

 

 

 

Inbjudan - Check!

Så här blev det:

Till berörda politiker inom Åsele Kommun, samt övriga intressenter.

Fredrika 2011-10-23

Angående barn- och utbildningsnämndens strävan att minimera Fredrika skola så långt det är möjligt.

Barn- och utbildningsnämnden initierade i våras en utredning om Fredrika skolas framtid. Enligt nämndens ordförande skulle upprinnelsen till detta härröra ifrån oro över elevernas sociala situation och dito kompetens, då elevunderlaget minskat. Under utredningens gång har ingen kontakt tagits med vare sig berörda elever eller föräldrar till dessa. Man har alltså underlåtit att samla in relevant information direkt ifrån de berörda om hur de upplever nuläget. Lärarna blev kontaktade en gång genom ombud (rektor Jerker Persson) varefter de sände in en skrivelse. Ingen direktkontakt togs av den utredningsansvarige.

Vi är medvetna om att politiker inte är pedagoger. De har vare sig utbildning eller kompetens till att uttala sig om huruvida en skolsituation är bra eller mindre bra. Om de besatt den erforderliga kompetensen för att se till alla elevers bästa, skulle alla politiker främja små skolor, små klasser och hög lärartäthet. Det är nämligen bevisat, genom forskning inom utbildningsvetenskap, att det är vid dessa förutsättningar, i en sådan miljö, som elever inte bara mår bäst utan bäst tillägnar sig kunskap.

Vi som är pedagoger har kompetens att uttala oss om vad som är bäst för elever.
Vi som är föräldrar har kompetens att uttala oss om vad som är bäst för våra barn.

Vi, föräldrar och personal, överlämnade en skrivelse, som bifogas detta brev, till Barn- och utbildningsnämndens ordförande Maria Hakamäki på informationsmötet i Fredrika den 20/10-11, för att den skulle vara utskottet tillhanda innan de skulle sammanträda följande dag. Innan överlämnandet läste Agneta Renman upp skrivelsen för alla närvarande, så att alla fick ta del av den. Minst två tredjedelar av nämndens arbetsutskott satt med på det mötet. När man betraktar uppräknandet av beslutsunderlag, i protokollet från arbetsutskottets möte fredag 21/10 -11, finns ovan nämnda skrivelse ej upptagen. Ej heller är protestlistan som överlämnades av eleverna samma kväll medräknad i beslutsunderlaget. Man har alltså underlåtit att beakta all inlämnad information. Man har låtit bli att se över alla fakta.
Om det hade varit så att man ville läsa igenom och sätta sig in i lite drygt två A4-sidor med text innan fredag morgon och inte ansågs sig hinna detta, så hade det varit fullt möjligt att ajournera mötet till ett senare tillfälle. Det brinner ingenstans. Men, det är väl som ordförande hävdade på mötet att ”Detta får inte gå i långbänk. Jag har varit med om att sånt här dragit ut på tiden förr och det var jobbigt för de inblandade.” utan att närmare precisera vad sånt här var för något. (Alla som har ett uns av slutledningsförmåga kommer osökt att tänka på Gafsele.)

Det finns ingen legitim anledning alls, att i dagsläget besluta om att dra ner på verksamheten vid Fredrika skola. Om detta kan vi berätta. Vi hoppas att ni kommer och att ni verkligen vill lyssna på oss. Inte bara höra att vi säger något, utan vara öppna för att förstå innebörden av våra ord.

På förekommen anledning inbjudes ni alltså härmed till att medverka vid ett öppet möte på Fredrika Folkets Hus måndagen den 31/10 kl. 18:30.

Fredrika skolas personal, samt föräldrar till skolans elever.

Det snurrar i min skalle

Utan Familjen (sorry Martina!).

Men, även om det är mycket nu, är det helt okej.
Jag ska bara lyckas komma på hur man förde en vettig diskussion i skrift (medan jag funderar över det filar jag på de andra delarna i uppsatsen), skriva inbjudningar till ett gäng politiker om ett möte den 31/10, fixa lektionsplaneringen för morgondagen och göra en anteckning om att skriva resterande skriftliga omdömen imorgon och komma ihåg att jag har tagit tid i tvättstugan idag.

Jag förstår fullständigt varför en av våra lärare på universitetet spände ögonen i oss under vår första vecka i höst, mitt i informationsflödet om examensarbetet och sa:

- Bli inte kära!

Det är liksom nog rörigt ändå.

Ett litet steg för mänskligheten. Ett stort för mig.

Imorse när jag tittade ut var det vitt ute. Det var med blandade känslor jag gick ut mot soluppgången för en rask promenad. Jag gillar inte riktigt vintern. Jag gillar när det är varmt och ljust. Hur som helst blev det lite symboliskt där jag vandrade, tyckte jag då i alla fall. Det var spårsnö och på den stigen jag valde att gå hade ingen gått före mig. (Ja, utom en räv då. Men vi skulle inte åt samma håll.)
Det är lite så jag försöker tänka. Jag behöver inte gå där alla andra har gått, om jag inte vill. Ingen annan ska styra mina steg.

För övrigt har jag varit nikotinfri i åtta dagar nu.
Nyheter och nyttigheter avlöser varandra, and the hits just keep on coming.

Änglarnas stad

Jag har nu insett att blogspot vill att vi alla flyttar till Los Angeles. Eftersom deras automatinställning för tid ligger på pacific time +8. Om jag inte hade haft sjuttiotolv andra saker att tänka på skulle jag nog ha listat ut det där betydligt snabbare. Jag menar, regel nummer ett: Kolla inställningarna! En snabb sökning visade dock att jag är långt ifrån ensam om att ofrivilligt emigrerat en stund i mina blogginlägg. Jag är alltså i (gott?) sällskap.

När jag ändå höll på att redigera inställningar slängde jag in en om att kommentarerna inte längre blir publicerade per automatik. Nu vet ni det.

Förnuft eller Känsla?

Det verkar vara en populär fundering.

För det första: Vadå eller? Vem har påstått att man måste välja? Man kan välja, visst. Men, då tappar man ju bort halva livet. Det blir som att ge sig ut och tävlingsorientera med karta (förnuft) eller kompass (känsla).
- Välj vad du ska gå efter, and stick with it until the end!
Nu är jag lyckligtvis begåvad med rätt bra lokalsinne, så jag skulle kunna ge mig ut och orientera med karta eller kompass. Om jag bara hade kartan, skulle jag vara tvungen att rätt noga tänka över vilken riktning jag skulle ta. Förmodligen skulle jag hitta alla kontrollerna, planenligt, en efter en utan överraskningar längs vägen. Jag kanske inte skulle hitta alla kontrollerna om jag enbart hade kompassen, men jag skulle förmodligen komma i mål. Däremot skulle det inte falla mig in att göra det frivilligt, tävlingsorientera med enbart det ena eller andra. Eller leva styrd utav antingen förnuft eller känsla.
Om jag skulle orientera mig i livet med enbart en känslomässig kompass skulle jag sluta inspärrad på en eller annan institution. Att enbart leva efter känslomässiga impulser, det funkar liksom inte. Tänk själv! Någon tränger sig före dig i kassakön precis den dagen när allt som möjligen kan gå fel har gjort det. På impuls grabbar du tag i första bästa vara du har i kundkorgen och skickar iväg den mot den bufflige kund som inte vet om att han/hon precis gjort sitt sista misstag i livet. För det du fick tag i var inte en färdigskivad Skogaholmslimpa, utan en burk Bullens pilsnerkorv som nu går i en dödlig bana genom luften.
Eller om man vänder på det, vilket förmodligen skulle uppröra omvärlden betydligt mer än om man gick omkring och lät sig styras av dåligt humör och bristande impulskontroll. Tänk om man levde ut alla sina känslor av affektion, ömhet och kärlek, precis i samma sekund som man känner dem. Folk skulle släpa iväg en till närmaste madrasserade rum. Med all rätt. Tänk igen på kassakön. Du är förälskad i kassörskan. Det blir inte mycket inslaget i kassan resten av den dagen. Du har nämligen placerat dig mellan henne och kassaapparaten och försöker övertyga henne om att dra till Las Vegas för ett bröllop i ett litet kapell med en Elviskopia som vigselförrättare.
Men om jag skulle välja att leva enbart efter förnuft då? Den tanken är mig så verklighetsfrämmande att jag knappt kan relatera till den.
Det skulle ju bli så tråkigt. Och hur definierar man egentligen förnuft? Vad ingår? Ska man leva så att man undviker att stöta sig med omgivningen, för att det är ett friktionsfritt sätt att gå genom livet? Är det förnuftigt? Att tänka två eller till och med tre gånger, innan man väljer vilken kassakö man ska ta, för att undvika att stöta sig med någon. Men, hur ska man kunna lista ut det utan att fråga, om man enbart ska gå efter förnuft. Det går ju inte alls. Jo, gissa kan man ju. Men det är inte förnuftigt. Då går man mer på känsla. Eller ska man försöka blanda in något slags etiskt dilemma i snabbköpskassan? Så att det blir en moralisk fråga. Hör moral ihop med förnuft? Om du är en kantig (alla som begrep ordvitsen räcker upp en hand) pliktetiker gör det med all sannolikhet det. Men, de flesta av oss är en blandning av de olika etiklärorna och brottas med frågor i stil med Vad är det rätta? Vi anser inte att det är vår inneboende plikt att gå till den kassa där vi löper minst risk att förarga någon, oavsett om denna någon är en nära släkting eller drottningen av Saba.

Min poäng är, att om man lever sitt liv utan att tillåta sig själv att känna det man känner, då missar man så otroligt mycket. Naturligtvis må man begåva sig med en portion sunt förnuft, så att man inte kastar sig över folk och kysser deras fötter - eller slänger korvburkar på dem. Men, om man frångår dessa ytterligheter, så är det tragiskt att människor faktiskt väljer bort känslor som skulle kunna berika deras liv så ofattbart. Det kanske är just det som är haken. Att det är ofattbart. Att det är sånt man måste uppleva för att kunna relatera till. Och om man inte tillåter sig själv att uppleva det... You do the math.

Förnuft och Känsla.

Men, jag skriver ju?

Skriva, skriva, skriva!
Idag har jag skrivit individuella omdömen, jag har skrivit individuella utvecklingsplaner, jag har skrivit lektionsplanering, jag har skrivit sms(!), jag skriver (i detta nu) på uppsatsen, jag har skrivit på facebook och jag har kommenterat bloggar. Jag har också skrivit i vatten, sådant ni inte får veta. Skriver gör jag hela tiden, ändå tycks jag vara utan ord när jag har något att säga. Det är ett mystiskt fenomen.

Låsning eller läsning?

Det är frågan. Har man det ena genereras nämligen inte det andra.

Felet ligger ibland i att jag tänker åt skogen för mycket och skriver på tok för lite. Istället för att skriva det som faller mig in, börjar jag fundera över och analysera vem/vilka som möjligen skulle kunna komma att läsa det jag skrivit och vips gick haspen på, nyckeln vreds om, vindbryggan halades upp.

Space.

Backa. Lämna utrymme.
Folk hinner inte sakna dig om du står mitt framför dem jämt!
Uppmärksamhetsnoja. Tror att världen går under och himlen ramlar ner om det inte kommer bekräftelse varannan sekund på att du är omtyckt. Av den signifikante andre.
Känn dig själv. Lyd dina egna råd. Återgå till att vara själv, istället för att vara ensam.

Allt kommer i sinom tid till den som kan vänta.

Eller?

Varför är tiden ur led här föresten? Min klocka är 22:46 nu.

Nytt liv - Ny bloggplats.

Känns det inte lite symboliskt?
En helt ny värld. Ett helt nytt liv, som jag kan fylla med i princip vad jag vill. Så fort jag är klar med (den omtalade) uppsatsen, har fullgjort mina två sista terminer, vikarierat klart och sålt stugan som ligger för långt bort. Då, kan jag göra (nästan) vad jag vill.

I mitt nya liv ryms bara sånt som jag mår bra av.
Jag är inte helt på det klara med hur jag ska lyckas avgränsa det, så att allt annat inte slinker in utan att jag märker det. Men, jag jobbar på det.

Den gamla bloggen låg här. Om någon undrar.