You say it best, when you say nothing at all

Det finns tillfällen när det faktiskt är sant. Man behöver inte alltid ord att uttrycka sig med. Så många saker förmedlas bättre genom en blick, en beröring, genom att bara finnas där. Orden blir i vissa fall bara en bekräftelse på vad vi redan vet. Men, vi är ju inte mer än människor. Ibland tror vi att vi behöver den bekräftelsen som orden kan ge oss. Även om vi vet i våra hjärtan hur det ligger till.

Ibland trasslar vi bara till det, när vi börjar blanda in ord. De är ju så svåra att få rätt. Vi lägger inte alltid in samma betydelse i de där små tingesterna som är skapade av det där begränsade antal tecken vi kallar bokstäver. Så när jag säger något till dig, är det inte säkert att du förstår vad jag menar, även om du hör vad jag säger. Ännnu svårare är det i skrift. Då saknas kroppsspråket, tonläget, melodin. Ironi till exempel, är ett vågspel i skriftlig kommunikation.

Det är ett under egentligen att vi inte missförstår varandra mer frekvent än vad vi gör. Eller så gör vi det, fast vi är omedvetna om det.