Konsten av acceptans

Bara för att den är så bra, så tänkvärd och så sann, lägger jag in den.
/Katarina.
...................................................................................................

Om konsten att ändra andra, av Bertil Martinsson.

(Denna text får efterlevas utan angivande av källan.)

Det är inte möjligt att ändra andra.

Behöver du ändra andra för att själv bli nöjd lär du aldrig bli det, ty det finns bara en som du möjligen skulle kunna ändra.

Det är inte möjligt att umgås bara med de delar av mig som du väljer ut. Om vi alls umgås möter du hela mig och riskerar att stöta på något av det du ogillar. Finner du en enda sida av mig som du inte kan acceptera är en lösning att du lämnar mig. En annan är att du stannar kvar, i hopp om att förr eller senare kunna ändra mig. Väntar du dig att vår relation blir bra bara jag ändrar mig kan du få vänta hela livet.

Blir du lätt förnärmad, generad, irriterad, arg eller på annat sätt upprörd på grund av mig, vore det förstås behändigt att kunna ändra mig. Men eftersom det inte går att ändra mig, återstår bara att ta reda på varför jag stör dig så att du vill ändra mig. Det är en urgammal erfarenhet att du har lättare att se en liten fläck på min näsa än en stor på din egen. Att du vill ändra mig kan därför betyda att du själv råkar ha exakt den egenskap som du vill ändra hos mig.

Du skulle kunna få mig att mot min vilja uppträda som du vill.

Metoder finns:
Indoktrinering, uppfostran, tjat, reklam, propaganda, smicker, övertalning, mutor, provokation, hot, utpressning och våld.
Men tvång eller manipulation ändrar inte mig, bara mitt beteende.

Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många och du är bara en. Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, för var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras.

Men hur ska andra kunna ändra dig?
Du kan ju nätt och jämt ändra dig själv.

Förnekar du det du ser, belastas du inte bara av det du ser utan också av mödan att förneka det.
Att se mig som jag är blir därför lättare än att se mig som den du vill se, vare sig du idealiserar eller fördömer mig.

Accepterar du att jag är den jag är, slipper du bli upprörd när du upptäcker att jag inte är den du tycker att jag borde vara och besparar dig alla de besvikelser som beror på dina egna orealistiska förväntningar.

Accepterar du mig innebär inte det att du okritiskt godkänner mina handlingar eller låter mig trampa på dig, bara att du ser mig som jag är och ger upp illusionen att jag kunde ha varit annorlunda.

Genom att acceptera andra befriar du dig själv från bördan av agg, bitterhet, grämelse och hat.

Accepterande är ingen gåva till den du accepterar, så du kan gott unna dig att förlåta utan att invänta eventuella ursäkter. Du behöver inte ens informera den det gäller.

Antag att du förflyttas till en annan värld där du kan ändra andra som inte kan ändra dig. Då har du snart förändrat din omgivning så att ingen stör dig, alla accepterar dig och lever upp till dina förväntningar.

När du länge nog fått alla andra precis dit du vill, kanske du längtar efter en omgivning som utmanar dig genom att inte låta sig ändras. Det du då skulle önska dig, kan visa sig vara den värld i vilken du just nu lever.

När du helt och fullt inser att det inte går att ändra andra slutar du givetvis försöka. Då ger du mig inga fler förebråelser, värdeomdömen, förmaningar och råd som jag inte har bett om:

-          Du skulle egentligen…

-          Du måste naturligtvis…

-          Det vore bäst om du…

-          Jag tycker att du borde…

-          Varför vill du inte…

-          Hur kan du tycka att…

Med mindre att säga mig lyssnar du mera, och får då en ändrad bild av mig, fastän ingen av oss har ändrat mig.

Så slutar du förarga dig över att du inte kan ändra andra och börjar glädja dig åt att andra inte kan ändra dig.