Augustireflektioner

Sommaren har gått. Nätterna har börjat bli kyliga och kvällarna blir mörkare och mörkare. Dags att börja leta fram D-vitaminerna.

Jag tror bestämt att jag missade större delen av sommaren.

Balkongen blev sorgligt bortglömd och grillen har inte använts. Jag har varken fiskat eller varit på utflykt och gjort upp eld ute. Jag har visserligen badat några gånger i slutet av sommaren. De gångerna är dock lätt räknade. Men, det blev lite batteriladdning och fina minnen. Gott så.
Jag har inte varit på road trip söderut, som jag hade hoppats att jag skulle ta mig iväg på. I dagarna var det exakt fem år sen sist.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Snart lyser fullmånen över skogen.
Skolan börjar på måndag.
Sommaren är kort.

Ljudet av ett sommarregn

Det lyssnar jag till just nu. Harmonigivande. Välbehövligt.
Sommaren går mot sitt slut. Den blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men, så är ju livet. Det blir inte alltid som man tänkt.

Jag hoppas på en harmonisk höst.

Reflektioner

Vi håller sakta men säkert på att bli den äldre generationen i våra respektive familjer.
Många av oss som är födda på 60- och 70-talet är det redan. Vi andra, som har förmånen att ha en förälder, eller till och med båda kvar i livet, ser hur ålderdomen smyger sig på. Med allt vad det innebär. Orken är inte som förr. Värk och/eller diverse andra krämpor har funnits med i bilden ett tag. Fallolyckor blir allvarligare med en skörare kropp. Minnet är inte alltid som det har varit.
Vi har färre och färre äldre släktingar kvar.
Det är ju naturens gång. Släkten komma, släkten gå. Vi vet det. Ändå är det som om vi blir förvånade. Vi står häpna och undrar när vi blinkade och hamnade i övre medelåldern.

I min familj klagar vi sällan.
När vi gör det, då är det jobbigt på riktigt.
Jag är övertygad om att ni är likadana många av er.
En bieffekt av det, är att omgivningen tror att man är pigg och kry, om man ser sån ut på ytan och inte börjar räkna upp alla sina krämpor när någon artigt frågar hur det är.
(Nio gånger av tio vill personen som frågar ändå inte veta. Men, det hör inte hit.)

Min släkt håller på att tackla av.
Mamma är sist kvar av sina syskon.
Pappa har några kvar. Men, ingen av dem är pigg och kry. Inte han eller mamma heller. Men, de två klagar sällan. Så när någon frågar mig hur det är med dem, säger jag naturligtvis "bra". För det är oftast bra, efter omständigheterna. Men, omständigheterna går vi inte in på om vi inte känner er väl. Och definitivt inte om vi står mitt ute bland folk. Dessutom finns det ju mer upplyftande saker att prata om än vem som har flest krämpor. Vilket en del verkar ha som hobby.

Vi blir äldre. Vilket är en ynnest i sig.

Ibland önskar jag mig ett par tre syskon, som jag skulle kunna dela praktiska ansvarsområden med. Men, så tänker jag på de av er som har syskon som är mer giriga än hjälpsamma, mer själviska än empatiska och som bara är trevliga på ytan. Då går det över.

Det ordnar sig med allt.

Ja. Det var väl det jag hade på hjärtat just nu. Kvällens reflektioner.

Ta hand om er, så att ni orkar ta hand om varandra.

Åsele, en lördagskväll i juni...

Balans

Knepet är nog att lyckas upprätthålla en balans mellan att ta hand om sig själv och att finnas där för andra.
Och att lära sig att avpolettera energitjuvar.
Dessutom tror jag att det är klokt att släppa förväntningar på att andra ska vara empatiska tillbaka. Alltså, jag tror på att vi får tillbaka det vi ger ut. Men, det är liksom ingen bumerangeffekt. Det vi får tillbaka kommer inte nödvändigtvis från samma håll som dit vi gav. Och om vi förväntar oss något i gengäld så lurar vi oss själva om vi tror att vi är välvilliga och generösa.
För övrigt är folk i allmänhet inte högkänsliga, så de läser inte andra, känner inte av stämningar och mående på det sätt som vissa av oss gör hela tiden. Man får liksom komma ihåg det.

Så.
Släpp förväntningar.
Mota iväg energitjuvar.
Ladda batterierna.
Upprätthåll balans.

Det låter ju enkelt och bra.
I teorin.
I verkliga livet är det med detta som med så mycket annat. Övning ger färdighet.

Torsdag

Umeå idag igen.
Funderar på att ta med en bok.
Det regnar.
Tråkigt väder att promenera omkring i på stan.
Jaja. Hinner väl komma på något. Ska vara där strax före klockan ett.

Det blir aldrig riktigt mörkt om natten nu

Vilket gör att det förmodligen jämnar ut sig.
Min depression och min ångest vinner slaget just nu.
Men, jag vinner över den i längden.
Lite jobbigt under tiden bara.

Saknad

Jag behöver bo vid vatten för att må bra. Vatten man kan blicka ut över.
Just ikväll saknar jag det så det gör ont.

Det betyder inte alls att jag någon gång kommer att flytta tillbaka. Till byn. Den är långt ifrån densamma som när vi bodde kvar. Det är bara sjön jag saknar.

Jag vill bo vid vatten. Utan nära grannar. Men, måste jag välja tar jag hellre vattnet med grannar än ensligt utan vatten.
Betänk då att jag gillar verkligen inte att ha grannar.

Nej

Jag bryr mig inte om hur någon tycker att jag ser ut. Jag väljer till och med (har gjort det ett tag nu) att låta bli att "göra mig fin", för att jag är så vansinnigt trött på människor som kommenterar utseende.

Jag orkar verkligen inte med den ytliga delen av samhället som definierar människor efter deras yttre attribut.
Och det var rätt längesedan som jag tröttnade på gubbsjuka människor av alla varianter. Bara gå hem och var tysta. Ni har gjort nog skada. Ta på en dumstrut och skäms.

Jag bryr mig heller inte om vad folk jobbar med, om de pluggar, är hemma med barn, sjukskrivna eller något annat. Det säger mig ingenting om hur de är som människor.
Dock verkar det finnas folk som tror att det är helt okej att (be-)döma människor på det sättet.

Jag kunde inte vara mindre intresserad av folks kärleksliv. Möjligen att fotboll intresserar mig mindre. Fotboll är dötrist. Jag betraktar hellre en tvättmaskin in action än jag ser en fotbollsmatch.

Så, nej.
Jag vägrar att lägga min dyrbara energi på att låtsas intressera mig för saker som för mig är betydelselösa, dränerande och/eller rent trams.

Om folk tänkte lika mycket på att vara vackra på insidan, som de tänker på att se bra ut på utsidan. Då skulle nog världen vara trevligare.

Jag säger härmed officiellt upp mig från den ytliga delen av världen.
Den har ändå aldrig fört något gott med sig i mitt liv.

Trött...

Ja, det är sol. Vackert väder och fåglarna kvittrar. Köpte blommor till balkongen igår.

Men jag är trött idag.
Trött på att bilar går sönder. Trött på att känna mig bunden, vilket jag är utan fungerade bil. Trött på att ha värk. Trött på att människor jag bryr mig om har det jobbigt. Trött för att jag fått för lite sömn. Trött på att vara trött.

Minnet

Det är nog en av de saker som är jobbigast. Att jag inte minns saker. Både lång- och korttidsminnet har tagit stryk de senaste åren. Enligt vad jag läst mig till är det vanligt vid utmattningssyndrom. Det som förr kallades att gå in i väggen, eller att bränna ut sig. Vilket var ju precis vad jag gjorde 2011-2013. Det står också, lite varstans, att det är realistiskt att förvänta sig att det kan ta tio gånger så lång tid att komma igen, som det tog att "bli utbränd". Under optimala förhållanden.
Men, det spelar väl ingen roll. Jag har ingen tid att passa. Det får väl ta den tid det tar.
Det är ju inte så att jag blir helt frisk bara för att jag återhämtar mig från det där. Depressionen och det har jag ju ändå. Men, det är okej. Jag klarar mig.

Jag har min familj och mina vänner.
Det räcker långt.

Nej.

Att det ska vara så svårt att få ur sig tre bokstäver. För ibland är det verkligen det. Men, jag jobbar på det och jag blir bättre och bättre. Sakta men säkert.

Kuriosa

När man inte ser på tv-program, överhuvudtaget, slår det en ibland hur mycket tv-tittande det är bland människor.

Jag tror inte att folk riktigt förstår, när jag säger att jag inte ser tv. Men, jag gör ju verkligen inte det. Jag har de senaste två åren inte sett ett enda tv-program här hemma.
Jag har tv, telefoni och internet via Telia. Tyvärr.
Där vi bor kan vi inte få högsta bredbandshastigheten som Telia erbjuder, av någon anledning, och att försöka se tv är ett skämt. Inget direkt roligt sådant.
Alltså ser vi inte tv.
Men, enda gångerna vi saknar det är väl när Skellefteå spelar hockey.
Vi ser på serier och filmer på Netflix och slipper reklamen - fast Netflix och onlinespel samtidigt funkar inte, så då prioriterar jag ett av sonens intressen framför mitt eventuella slötittande. Sonen kollar Youtube ibland.
Helt okej.

Mindre okej är att jag borde säga upp kanalabonnemanget när det ändå inte används. Men, då måste man ju ringa.
Jaja, en vacker dag.

Jag lyssnar inte på radio heller, särskilt ofta. Det händer ibland, främst i bilen, och då oftast P1.

Jag lyssnar inte på musik (Ja, någon gång i kvartalet kanske..en liten stund), jag kollar ytterst sällan (inte ens varje månad) videoklipp (oavsett innehåll) och jag lyssnar aldrig på poddradio. Ljudböcker skulle aldrig falla mig in.

Det är fascinerande hur lite folk faktiskt förstår det. Jag kunde lika gärna säga att jag kommer från en annan planet.

Och det är lika fascinerande hur många gånger folk inleder en konversation med "Såg du...?" eller skriver och kommenterar det ena eller andra tv-programmet på sociala medier.

Vad skulle folk prata om idag om de inte hade tv-program att hänvisa till?
Senaste Youtubeklippet?

Jag går på solenergi

Det är så det är.
Gråväder, mörker, regn och kyla drar ner min energi och mitt mående. Så har jag alltid fungerat. Jag behöver sol, ljus och värme för att må riktigt bra och fungera på topp.

Alla som nu tänker "Men.." och något som är ert personliga tyckande: Låt bli.

Jag vet bäst hur jag fungerar.

Att ni mött mig, haft med mig att göra, utan att jag suttit med hängande huvud i ett hörn, eller hur ni nu tänker er att jag borde bete mig om jag lider av depression - det betyder inte alls att jag mått bra. Däremot har jag genom åren utvecklat en förmåga att låtsas att jag är okej. Det funkar om jag bara mår halvdåligt. Mår jag heldåligt möter ni mig icke.
Det är fullt möjligt att delta i en konversation och att skratta fast man inte kan känna glädje, samtidigt som man känner det som att man lever sitt liv insvept i ett stort mörker.
Depression är nämligen inte samma sak som att vara ledsen.
Googla. Jag orkar verkligen inte förklara.
Och jag ska inte behöva.

Ångesten är inte väderberoende på samma sätt. På gott och ont.
Den ligger alltid på lur.
Men, det är ju bara att härda ut.

Det där med dagstidning

Jag har en sådan numera. som oftast ligger i brevlådan om morgonen. Det är ytterst sällan jag haft dagstidning genom åren. Jag gillar papperstidningen. Men, det är inte varje dag jag orkar läsa den och då faller ju lite av poängen med att prenumerera.
Kostar pengar gör det också. Nu hade jag sån tur att jag fick en prenumeration i julklapp.
Men, likväl. Jag orkar inte alltid. Till skillnad från ids, har lust att, vill. Det har med mående och energi att göra och om du inte förstår hur det fungerar, då får jag gratulera. Då har du alltså sluppit uppleva något liknande.

Saker jag aldrig läser i tidningen är nyheter om elände, vilket gör att det ibland går rätt fort att ta sig igenom blaskan. Jag läser heller aldrig under rubriken "Folk man talar om", där det radas upp vilka som tagit en eller annan akademisk examen, vilket är för mig fullkomligt ointressant.

Den mest intressanta nyheten i dagens tidning var den om att det planeras att man här i länet ska få tillgång till sin patientjournal via Internet. Fast endast med info från år 2000 och framåt.
Uppsala började med det för ett tag sen. Där blev det många invändningar mot förfarandet. Främst från läkarfacket..

Mina favoriter i tidningen är dessa.

Kuriosa som ni knappast visste

När jag dricker kaffe blandar jag 60% kaffe och 40% mjölk, om det inte är skogskaffe (Kokat i skogskaffepanna över öppen eld utomhus.), eller om jag blir bjuden och det ej finns mjölk.
Kaffe är nämligen sällan gott bara som det är.
Ja, jag dricker kaffe fast jag tycker det. Det blev liksom enklast. (Och nu skulle jag behöva avgifta mig om jag skulle lägga av och då blir det ju jobbigt igen - dels med avgiftningen, fast det är ju övergående.)
Så fort man är nånstans vill ju folk bjuda och då ska man först tacka nej till kaffe, oftast komma med svar på varför man inte dricker kaffe, sen tacka nej till te, saft, läsk och så uthärda blickarna som följer när man säger att det går så bra med ett glas vatten. Därför började jag dricka kaffe.
Men, jag var nog över 30 innan jag började dricka det dagligen och det händer fortfarande att jag inte dricker kaffe på hela dagen...och får huvudvärk på em, så då gör jag kaffe...

Jag samlade aktivt på porslinskatter när jag var yngre. Samlingen innehåller numera även katter i trä, keramik och metall. Hur många det är vet jag inte. Men, fler än 25 är det nog. Vissa är pyttesmå.

Jag gillar kullerstensgator, vackra stenhus, lummiga parker och vattendrag.
Mina favoritträd är ek och lönn. Av de jag sett hittills.

Jag gillar sol och bad och jag avskyr mygg. Avskyr. Verkligen. Mygg.
Är inte överdrivet förtjust i mörker och kyla heller.

Jag är fullständigt ointresserad av att tävla med/mot andra. Jag ser ingen poäng i det.
När det var skidtävling i grundskolan blev jag jätteirriterad över att det stod folk utmed spåret och hejade. Alltså, jag var rätt bra på det. Åkte fort och så. Men, det var åkningen som var poängen - inte tävlandet. Kunde de inte bara låta en åka skidor ifred liksom?

Orientering var roligt. Natur, kartläsning och inte en massa folk överallt.

Nog.

Ha det gott.

Det börjar i det lilla

Det är kontraproduktivt att fördöma våld, terrordåd, krig och andra hemskheter, och samtidigt sprida hat, misstänksamhet och ilska omkring sig. Oavsett om det är i den fysiska världen eller på Internet.

Det är motsägelsefullt att påstå sig vilja ha en lugn och harmonisk tillvaro, samtidigt som man (i irrationell rädsla?) hetsar människor till att stänga såväl gränser som hjärtan.

Det börjar alltid i det lilla, vilket innebär att vi alla är personligt ansvariga för den del av världen vi lever våra liv i. Vi är ansvariga för i vilken riktning vi påverkar vår omgivning, genom vad vi säger, genom vad skriver och genom vad vi gör.

Det fungerar dåligt att försöka ställa sig utanför resten av mänskligheten och försöka inbilla sig att man är utan personligt ansvar för den del av världen man lever i. Ändå försöker så många.

Det börjar alltid i det lilla.
Fred på jorden. Frid i sinnet. Vänner. Sams i skolan och överens på jobbet. Hälsa trevligt när man möter grannarna, oavsett om det är grannar i trapphus eller grannländer det är frågan om. Håll upp dörren. Vattna blommor. Ge en komplimang. Skriv ett vänligt brev. Ge en kram. Gemenskap.

Det börjar alltid i det lilla.
Ta hand om dig själv och de dina - utan att det sker på bekostnad av andra.
Uppmuntra istället för att kritisera.
Lyssna. Verkligen lyssna. Istället för att vänta på din tur att säga saker.
Skilj på sak och person. Det har enormt stor betydelse om du säger till någon att personen är dum, istället för att säga till någon att denne gjort något dumt.

Förstå att vi är alla lika mycket värda. Vi är alla människor. Ingen av oss är felfri. Många av oss har gjort fler misstag än vi vill komma ihåg. Men det ändrar inte vårt människovärde.

Ha överseende. Inse att de flesta människor gör sitt bästa, efter förmåga, i varje given situation. Mer kan ingen begära.

Ta hand om varandra.
Sprid glädje.
Det börjar alltid i det lilla.

Ångest

Allestädes närvarande.
Paralyserande.
Energikrävande.
Det tar liksom på att leva i rädsla.
Vilket är precis vad ångest innebär.
Uppblandat med depression blir det än mer begränsande. Så, speciellt många knop gör jag inte.
En del förståsigpåare menar att man ska låtsas vara sån man vill vara, låtsas leva det liv man vill ha och sen, vips så blir det så.
Jag skulle inte kunna det. "Fake it 'til you make it". Jag vet inte hur man gör när man lever utan att begränsas av mental ohälsa. Alltså kan jag inte låtsas göra det.

Jag gör som vanligt istället. Tar en dag i taget. Försöker vara så bra mamma som möjligt. Det vet jag i alla fall hur man gör.

Sony Xperia Z5 Compact

Det är den jag skriver i. Datorn kommer jag inte ihåg när jag använde sist och ipaden ligger oftast på sonens rum.

Dock är det inte därför det blir lite bloggat. Det beror helt enkelt på bristande intresse.

Jag känner att det räcker med det jag delar med mig av på Instagram & Facebook. Mer utförlig än så har jag ingen lust att vara offentligt just nu.

Kram.

Vårmånad?

Jag har aldrig förstått det där... Varför man ska dra hela landet över en kam vad gäller årstider. Det är ju för tusan vinter minst en månad till.

Jag räknade ut en gång, medan jag bodde kvar i inlandet, att snö var garanterat att räkna med november-april och ibland även i oktober och i maj.

Vår för mig, är när det slutat snöa och snön som kommit nästan helt töat bort.

Ha det gott.

Å ena sidan

Jag är ju en sån där människa som klarar mig rätt bra utan att vara allt för social. Så, å ena sidan gör det inte så mycket att mina vänner till största delen bor på andra ställen än mig.
Å andra sidan är det fruktansvärt irriterande att det ska vara en massa mil emellan, när man känner för att umgås.

Hittar ingen rubrik

Helgen har inneburit vardagsmotion i form av snöskottning. Förmodligen blir det mer av den varan till veckan. Nyttigt, har jag läst.

Det bär mig emot att skriva triviala saker om mig och min vardag. Typ snöskottning. Vilket leder till att det blir rätt lite nedtecknat. Vad i min vardag här är intressant liksom?

Jag försöker hålla mig ifrån det där med politik och sånt, eftersom det inte är bra för min hälsa att engagera mig i saker som jag ändå inte kan förändra - åtminstone inte utan att förgås på kuppen. (Det är min teori. Inget faktiskt påstående.)

Hur som helst. Jag försöker klura ut vem jag var innan omvärlden sa vem jag skulle vara. Det har inte direkt varit min starka sida, eftersom jag över tid präglats att anpassa mig till omgivningen.
Jag är mamma först, naturligtvis. Prio ett. Men, sen då? Jaja, det ordnar sig. Det mesta brukar göra det. Även om saker inte alltid ordnar sig på det sätt man trodde att de skulle göra.

Ha det gott.

Torsdag 18 februari

Skriver.
Raderar.
Skriver.

Förundras över att människor förundras och förvånas.
Inget förvånar mig längre. Utom just det.

Fascinerad över hur mycket energi folk lägger på att vara arga, uppröras, röra om.
De har ingen energikris.
Det har jag.
Inget har ändå någonsin blivit bättre på grund utav att någon blivit arg. Snarare tvärtom.

Jag vill ha ett badkar. Det finns inget jag saknar så mycket från lägenheten i Fredrika som badkaret. Och tapeterna som vi valde. Och utsikten mot sjön från balkongen. Och bästa Berit som bodde granne. Och de stora tvättmaskinerna i tvättstugan. Som sagt. Badkar.

Inte för att vara tjatig - jag ogillar verkligen att vara tjatig - men den där infp-grejen är fortfarande en källa till ökad förståelse. Av mig.

Ha det gott.

Onsdag

Vissa dagar är bättre än andra.
Idag är ingen sån dag.

Måndag

Två timmars sömn.
-15 ute imorse. Sol idag.
Kört bil. Umeå med mor. Ortopedtekniska.
Hann med annat också.
Fick blommor av mor.
Ja, jag är kortfattad. Jag får vara det när orken säger så.

Det blev lax till middag.
Nyss gjort bröd på mandelmjöl till sonen.

Ha det gott.