Det är okej

Jag har fått igen mitt leende nu.
Jag har en klok mor.
Det senaste halvåret har satt sina spår.
Naturligtvis ramlar locket åt sidan när jag slappnar av.
Därav tårarna.
Fördröjda reaktioner.
Men, allt är okej.
Allt är mer än okej.
Om nio dagar åker jag till Stockholm.
Om sexton dagar åker jag till mitt älskade Skåneland.
Och till sommaren åker vi på road trip dit ner!

Why?

Varför kan jag inte sluta gråta, när jag inte ens vet varför jag gråter?

Changes

Om ingenting ändras, blir ingenting bättre.
Om inget försvinner, finns ingen plats för något nytt.
Om man inte vågar förlora, kan man aldrig vinna.

Och det är verkligen så, att om man alltid gör som man alltid har gjort,
får man samma resultat som man alltid har fått.

Changing.
xoxo

Vinden blåser genom min själ

Vinden blåser genom min själ. Kylan bränner sig fast. Tårarna som sakta rinner utför mina kinder, bildar droppar av is som faller och krossas mot marken, som om de var och en representerar de gånger mitt hjärta brustit. Ändå är det inte för mig de faller. De faller för dig. Precis som jag faller, utan att veta var jag kommer att landa, faller mina tårar för dig, ty jag vet hur ont det gör. Det sliter sönder mitt hjärta att ej kunna lindra.


Ack du bitterljuva smärta. Vad måste vi offra för att slippa dig?
Ett liv utan kärlek, romantik och passion?
Nej tack. Då lider jag hellre.
Om jag så endast för en kort stund igen, får uppleva den där känslan av att vara så fullständigt, totalt levande att varje cell i kroppen andas lycka, så är det ändå värt varje fälld tår och varje ärr som jag kommer att leva med i resten av mitt liv.

Jag vill bara leva.
Verkligen.
Leva.
Med dig i mitt liv.

Saknad pusselbit funnen

Men om det nu är så att man (uppenbarligen) kan finna den där saknade pusselbiten som gör att man känner sig hel igen, spelar det då någon roll var man finner den?

Lycka!

Jag är så lycklig!
Mitt examensarbete är godkänt!
Det är ju alldeles underbart!

Rimligt rim-likt

Jag vill sätta mig på ett tåg och åka bort i natten.
Jag vill också vara hemma, med sonen och katten.

Mer bakverk i frysen.
Mindre värk i själen.

Jobbat idag, pluggat ett tag, blivit upplyft av trevliga mess.
Andas och minns, varför jag finns. Försöker glömma all stress.

Bad moon rising

Ångest från Helvetet, präglar för närvarande mina dagar, mer eller mindre.
Idag var det mer.
Jag vet att det vänder.
Men, vägen fram till vändkorset är svår att gå.

Terapibakade. Funkade ett tag.
Fullmåne. Gör inget bättre, om än natthimlen vackrare.

Måste landa, så att jag återfår koncentrationsförmågan.
Har skolarbete att göra.

Spotify. Klamrar mig fast vid musiken.
När jag orkar klicka på play.

-> Hang in there - me.
What doesn't kill you makes you stronger.

Gömmer mig under mormors yllefilt.
Vill vara ifred, men ändå inte.

Ensam är stark?
Stark, är ensam.

Det blir bara värre framåt natten

Minns så mycket

och är ensam

Because I'm worth it!

Jag ville ha blommor, så jag köpte mig blommor.

Nödvändig nödbroms

Livet är aningen mer lätthanterligt nu. Jag drog i nödbromsen. Det behövdes. Nu rullar vi sakta framåt igen, livet och jag.

Nedräkning

Det är för mörkt.
Det är för kallt.
Det är för mycket.

Det vänder snart.

Sir Ken Robinson: Do schools kill creativity?

Jag har en studieuppgift som tvingar ut mig på YouTube (enorm uppoffring! *ironi*) och där hittade jag detta klipp, som jag varmt rekommenderar!

Efterlysning

Det är första advent på söndag. Människor pratar om julpyntande, julpyssel, julklappsköp och julbak. Jag har inte julstämning för fem öre. Man skulle kunna tro att det har att göra med bristen på snö. Så är inte fallet. Dels har jag inte tid, vare sig med något av de ovan uppräknade julrelaterade aktiviteterna eller med att falla in i den lugna lunk av långsamhet som adventstiden förväntas medföra.

Således efterlyser jag en gnutta julstämning. Det behövs inte mycket. Bara ett uns, så att jag kommer ihåg att ta fram adventsstjärnorna och adventsljusstakarna till på söndag. Det kan ju hända att det blir jul i år också.

United we stand

När jag var liten lärde jag mig av att läsa serietidningen Bamse, att om många går ihop så blir man tillsammans starka nog att göra skillnad.

Utan dunderhonung.

Ett uttalande

Det har väl inte undgått någon att det ska fattas beslut rörande vår skolas vara eller inte vara på kommunfullmäktiges sammanträde på måndag? Många turer, många uttalanden, många åsikter.
Den sista turen föranledde att jag valde att uttala mig personligen i ett brev till ledamöterna i fullmäktige.

Personligen, det vill säga ej i någon av mina offentliga roller.

Det här skrev jag alltså tidigare ikväll, på förekommen anledning. Anledningen är dock ej min att berätta om, då den rör andra människor än mig.
Men, så här löd mina ord:



Godkväll,

Det har kommit till den punkten nu, att jag väljer att uttala mig som privatperson.
Det som jag skriver nu kommer jag även att lägga ut offentligt.
(Den meningen var ren information, inget annat.)
Jag vet att mitt namn figurerar på flera ställen. Jag har många roller.
Vad som följer nedan är dock enbart mina ord och inget som ska lastas någon annan.
Vill ni lägga min partitillhörighet i den, varsågoda. Men, mina åsikter är färgade av min livserfarenhet och inte av partiprogram.
Jag väljer att tillhöra S av födsel och ohejdad vana, av respekt för min historia samt för att där fanns en gång i tiden en agitator av rang med ytterst kloka åsikter.
Kalla mig naiv, men jag har ett hopp om att det ska dyka upp flera sådana.

Jag anser att det är ledsamt att betrakta nedanstående meddelande och att det är sorgligt att Patrik och Kerstin upplever det som de beskriver.
Jag anser även att det är varje enskild ledamots ansvar, att beakta alla fakta, i alla frågor de är satta att besluta om, så även denna.
Jag anser också att alla människor har ett samhällsansvar som innebär att ha en åsikt, att göra den hörd och att våga stå för den även om det innebär att man står ensam.

Det är tragiskt att se att de kommundelar som bär min historia, slits sönder av något som förmodligen bottnar i delarnas egen historia. Det är min förhoppning, att det kommer att komma en tid när dessa kommundelar ser varandras fördelar och väljer att samarbeta, i allt.
Jag är övertygad om att vi alla har de bästa intentioner med våra val, våra uttalanden och våra handlingar. Vi vill kommunens bästa, vårt bästa. Att vi betraktar kommunen från olika vinklar, är en självklarhet som såväl har med individualitet som med geografi att göra. Därför är det lika självklart att vi ibland är oense om exakt vad som är det bästa. Dock, är det av yttersta vikt att vi kommer ihåg och respekterar att vi alla gör så gott vi kan efter bästa förmåga. Som sagt, kalla mig naiv om ni så vill, men detta är min övertygelse och den kan ingen ta ifrån mig.

Vi lever i en demokrati. Det får till följd att det som majoriteten väljer, kommer att ske.
Som vi alla vet fungerar världen så, att det är inte givet att en åsikt är rätt, bara för att större delen av människorna råkar dela den.
Därför är det en fördel att ha faktaunderlag som ger en överblick över helheten, när man ska fatta beslut i frågor som rör andra människor.
Det är inget man kan göra lättvindigt och ingenting man bör göra som om det inte gällde en själv.
För allt som rör våra medmänniskor, rör även oss själva på individnivå.
Ingen människa är en ö, som det står skrivet.

Så, när vi fattar beslut som påverkar andra människor, oavsett om det är inom politiken, i arbetslivet eller i våra respektive privatliv, måste vi även ta med hjärtat.
Naturligtvis är det fakta som ska ligga till grund för de val vi bestämmer oss för att göra. Men, vi bör beakta dessa fakta med såväl hjärna som hjärta.

För om vi låter bli det, om vi lägger empati, förståelse och medmänsklighet åt sidan, då anser jag att vi har förverkat vår rätt till att fatta ens de simplaste av beslut.

Med det sagt, tackar jag för att ni tagit er tid att läsa och önskar er alla en fortsatt trevlig vecka.


Vänliga hälsningar,
Katarina Henriksson.

Ett klipp

Eftersom jag uppenbarligen var i stort behov av uppmuntran i söndagskväll, beslöt jag mig för att köra till Umeå igår eftermiddag och låta någon på SAX göra ett klipp. Resultatet finns att beskåda nedan. (Färgen har varit i ett par veckor.)

Det, plus trevligt sällskap, lite shopping (tre nagellack, tio julkort samt en LEGO julkalender), ett besök på Hemmakväll och en visit hos dotra och hennes pojkvän, gjorde att humörhöjningen var ett faktum. Detta trots dimma och halt väglag på vägen hem.

Dessutom hittade jag min parfym. Haken är bara att den inte befinner sig hos mig. Än.

Still borderline - just hiding it well..

Nästan i mål. Får inte falla nu.
Försöker ignorera smärtan.
Glömma orden och bristen på.
Tänker ner pulsen. Andas.
Fokusera på annat. Låtsas vara okej.
Har lång träning i att stänga av, mig.
Vill verkligen inte dit igen.
Ständigt balanserande på gränslinan.
Försöker jag hålla mig upprätt.
Vill verkligen inte falla, nu.

All we need is love?

Need to focus

Det är meningen att jag ska ägna mig åt att komplettera min uppsats nu. Verkar det som att jag gör det? Av någon mystisk anledning har mitt fokus den senaste timmen svävat mellan musik, mail och massa annat som inte har det minsta med fenomenografi att göra. Slänger på Chris Medina och blir melankolisk, för det hjälper ju! (Ironi!)
What are words if you really don't mean them when you say them?

Whatever happens...

Man behöver verkligen inte analysera allt. Vissa saker går inte ens att analysera. Ibland är det bäst, enklast också för den delen, att bara låta livet liksom hända. Whatever happens...happens.

Ps. Min laptop lever igen. Ds.

Vardagslycka

Gissa vad som står i en kartong utanför min ytterdörr och väntar på att jag ska komma hem och bära in den? Jo, gissa nu! Något som jag har varit i behov av ett längre tag och som jag, redan innan det akuta behovet kom i början av september, funderade på att inhandla.
Exakt!
En dammsugare.
Dammråttorna må ha vunnit slaget mot mig och sopborsten. Men, nu startar jag det tunga artelleriet och har alla planer på att vinna kriget. Det känns lite symboliskt, om ni förstår hur jag menar. Om ni inte förstår, tänk efter en gång till. Repetera.

Yippiekayey! 

Tekniktrassel

Min laptop är på data-akuten. Den ville inte ladda i sig ström, så när jag kommit hem igår (ja, inte riktigt på en gång) körde jag iväg den på reparation. Jag är så tacksam över att jag har vänner som vill hjälpa mig med både det ena och det andra. Ni betyder mycket!

Summa summarum körde jag 42 mil igår: Härnösand - Birsta - Fredrika - Åsele - Fredrika. Om någon har lust att bokföra mina mil bakom ratten.

När jag inte har tillgång till min kära bärbara dator, inser jag hur beroende jag är av den. Bortsett från den lilla detaljen att jag har en uppsats att komplettera innan nästa fredag, så kan det ju vara trevligt att hålla sig lite a jour med omvärlden. Banken är också en bra sida att kunna besöka. Där löste jag dock problemet genom att ladda ner en applikation till mobilen. Fiffigt värre!

Just nu sitter jag på jobbet och skriver. Dock ej under arbetstid. Även här är tekniken emot mig just nu. jag kommer inte åt min användare i nätverket, så jag måste låna en kollegas användare för att kunna logga in i systemet och använda datorerna. Men, det funkar ju det också, bortsett från att jag inte kommer åt min jobbmail.

Så, om jag är frånvarande i helgen beror det på att jag inte haft lust att gå och sätta mig på jobbet.

Aversion mot aversion

Ibland finner jag människor i min omgivning som utmanar mig att växa som människa. Det är alltså ett fint sätt att säga att det kan finnas personer i närheten som jag av någon anledning stör mig på, fast jag gör mitt bästa för att inte låtsas om det. Men, att jag retar mig på andra människor har ju ingenting med dem att göra, egentligen. Åtminstone inte när de bara finns i pereferin. Om de gör mig något personligen kommer ju saken i ett annat läge. Men så länge de bara figurerar i utkanten av min sfär, har jag ingen legitim anledning att känna någon aversion mot dem. Likväl gör jag det och det stör mig mer att jag gör det, än petitesserna jag hakat upp mig på hos dessa personer stör mig. Om ni förstår hur jag menar? Jag vill verkligen kunna ignorera de här människorna som jag hakar upp mig på. Låtsas att de inte finns, låtsas att jag tycker att de är trevliga...whatever. Men det kan vara svårt. Ibland svårare än vanligt. Lyckligtvis svävar jag ju omkring på min övertygelse om att allt är möjligt. Det är oftast bara en fråga om tid och energi. Energi som jag hellre lägger på trevliga saker, än på att irritera mig över folk som jag inte ens behöver ha med att göra.

På tal om energi så trasslar strömförsörjningen till min laptop. Det ogillar jag verkligen! Det är glappkontakt någonstans. Ytterst oroande. Jag behöver min laptop hel och fungerande.

Over and out.

Ps.

xoxo

Nej!

Jag har faktiskt inte tid med det här just nu.
Såväl teknik som politik verkar arbeta emot mig.
Jag tänker inte ens börja fundera på annan polemik.

Men, oavsett om jag tror att det går eller inte, så lär jag förmodligen få rätt. Målfokusering alltså.

Dagen med alla ettorna

Fredag 11-11-11
Opponering klockan tio och respondering klockan tretton. Lite nervöst var det. Men, det gick förvånansvärt bra. Jag har en hel del saker att ändra och komplettera i min uppsats. Men, jag har tio arbetsdagar på mig att göra det och när det är gjort och den slutliga versionen är inskickad kommer min uppsats att bli godkänd, enligt seminarieledaren som jag hade vid min respondering.

Jag fick en kommentar i ett sms igår som såg ut ungefär så här: Nu är du ju klar med lärarutbildningen (i princip). Nu kan allt resterande ses som komplettering.

Så kan man ju faktiskt se det. Även om jag har en termin kvar, eftersom jag tänker byta ut min specialiseringstermin, så är ju det mesta gjort. Vilken omtumlande tanke!

Hur gick det till?

En vanlig onsdagkväll?

Skriver om skolutredning
Samlar e-postadresser att skicka det skrivna till
Läser uppsats för opponering
Dubbelkollar scheman
Skriver kallelse
Läser uppsats för respondering
Packar inför morgondagen
Borde nog skriva kom-ihåg-lista
Och sen komma ihåg att läsa den

Jag har inga fritidsproblem

Ikväll har jag varit på styrelsemöte och jobbat på att rädda skolan, byn, världen? Imorgon jobbar jag och ska före lunch hinna posta diverse skrivelser som vi totat ihop ikväll, plus ett par som jag ska skriva imorgon förmiddag. På torsdag kör jag ner till Härnösand och går på ett seminarium. På fredag ska jag opponera och respondera och köra hem igen. Måste alltså imorgon skriva ut uppsatsen jag ska opponera på, så att jag hinner gå igenom den imorgon kväll. Jag tror inte att jag har något inbokat på lördag under dagen, vilket är bra eftersom jag har skoluppgifter att göra innan nästa vecka. Lördagkväll är däremot inbokad. Söndagen ska jag ägna åt hus- och hembestyr, innan jag ska köra ner till Härnösand igen där jag då blir kvar till nästkommande torsdag.

True story

För jag går dit jag vill och ingen kan stoppa mig.

Ditt liv intresserar mig inte.
Jag har ett eget.
Dina försök att trycka ner mig fungerar inte längre.
Jag synar dem.
Jag trotsar ångesten som vill dra ner mig när jag ser dina ord.
De har ingen makt längre.
Du gav själv bort den.
Till mig.
Jag äger mitt eget liv nu.
Blickar framåt.
Skapar relationer.
Njuter av friheten att vara mig själv.

Lev med det.

 

Morning has broken

Jag gillar mornar. Världen är ny, eller åtminstone känns det så. Allt är lugnt och harmoniskt och det är bara jag vaken, eller åtminstone känns det så. Det finns inget överhuvudtaget som kan skada mig vid den här tiden på dygnet. Allt är okej. Eller, åtminstone känns det så.

Lyckad jakt en lördagskväll

Min katt tog en fågel på balkongen i helgen. Det var liksom hennes nöje i lördags. Duktig tjej! Förhoppningsvis har hon nu sett till att det hädangångna fjäderfäets vänner håller sig i träden, istället för att hänga på min balkong. De lämnar nämligen ovälkomna spår efter sig.

Jägare i vila.

We danced 'til they took the jukebox away

Vi dansade, skrattade och var levande, för första gången på flera år.
Vi var drottningar av världen och varje ton som spelades, den var vår.

Some kind of wonderful.

Dantes inferno

Han tog sig igenom det i alla fall.
Det ger ett visst hopp åt oss andra. Som strävar efter att ta oss igenom våra egna små infernon. Dessa är absolut inget att ställa i jämförelse med Dantes. Men, likväl har vi alla våra strider att utkämpa, prövningar att gå igenom och sorger att uthärda.

En del dagar är mindre än andra. Mindre på så sätt att de upplevs bara försvinna, i intet. Naturligtvis beror det på min sinnesstämning och har lite och ingenting med själva dagen att göra. Lördag som onsdag, liksom. Nu råkade det vara en fredag.

Sov gott världen.
Vi ses på andra sidan gryningen.

Back in black

Bokstavligen.

Det räcker så.

One Way Street?

Respektera din vilja.
Respektera dina handlingar.
Respektera dina åsikter.
Respektera dina känslor.

Repeat.

Anpassa min vilja.
Anpassa mina handlingar.
Anpassa mina åsikter.
Anpassa mina känslor.

Repeat.

När blev livet enkelriktat?
Vem bestämde så?
Vem gav dig makten att bestämma
vart, hur och till vem jag får gå?

(C) Katarina 2011

Körsbär i december

Så här är det. Kanske.
Jag kanske inte alltid gör allt efter boken. Jag kanske inte ens öppnar boken ibland. Jag kanske låter känslorna styra för ofta. Jag kanske är för spontan. Jag kanske tänker efter bara när det är riktigt, riktigt, riktigt überviktigt. Liv eller död, type of thing. Kanske. Eller så tänker jag efter, fast kommer till slutsatser som är mer ovanliga än körsbär i december. Därav dras kanske slutsatsen att jag inte tänkt alls, fast intet vore mer felaktigt.

Jag har lärt mig att det man ångrar mest i livet, verkligen är det man lät bli att göra när man hade tillfälle. Därför, kanske det händer att jag helt enkelt låter bli att tänka på det-värsta-som-kan-hända och istället bara gör. Ofta leder det till riktigt bra saker. Det där värsta-som-kan-hända, det händer så ytterst sällan att det är ingen mening att ta med det i beräkningen ens. Nittionio gånger av hundra är det så att följderna blir förvånansvärt trevliga.

Så det så.

Det lilla livet i byn

Vi är stolta
Över vår småskalighet

Vi lever nära varandra
Kämpar med vardagen
Utvecklas
Växer
Vågar vara oss själva

Vi slår ifrån oss
Tanken på likformighet

Att vara som alla andra
Följa med strömmen
Tiga still
Stagnera
Falla in i ledet

Vi överlever
Tack vare vår mångsidighet

Vi främjar det kreativa
Är oftast flexibla
Tänker nytt
Annorlunda
Gärna utanför lådan

Vi lever det lilla livet
I all enkelhet

Låt oss få fortsätta med det
Gör oss sällskap
I lugnet
I byn
Där livet stavas kvalitet

(C) Katarina 2011

Jag hörde en historia idag

Jag hörde en historia idag
Den handlade om någon
Som jag

Som har mycket kvar att lära
Som inte riktigt vet hur man gör
När man vill vara någon nära
Som gör för mycket, som förstör

Jag hörde en historia idag,
Den handlade om någon
Som jag

Som lärt sig att kämpa för att leva
Som väljer att tro på en morgondag
Även när rädslan vill paralysera
Och förlama det där som är ett jag

Har du hört historien om ett jag?
Den berättas ibland
Som idag

Det berättas om längtan, om passion, om lust
Det berättas om närhet, om trygghet, om tröst
Om vänskap, om tillit, om ett spirande hopp
Om att känna pulsen slå i en annans kropp

Vill du berätta historien om ett jag?
Fylla i det som saknas
Bara ett tag

(C) Katarina 2011

Now playing

Ett miljöbrott är begånget

Jag har varit i Lycksele idag. Min bil har varit på spa. Under de timmar jag var utan Swea, som hon heter, promenerade jag bland annat omkring i solen. Jag gick över mot Norrmalmshållet en sväng och tillbaka. När jag passerad bron över älven och är på väg in mot stan ser jag en yngling ungefär 50 m framför mig som går och dricker ur en burk läsk. Sen slänger han tomburken i älven! Vansinne! Hur tänkte han där? Förmodligen inte alls. Det fanns åtminstone två miljövänliga valmöjligheter. Han kunde ha pantat burken, eller ställt ifrån sig den väl synligt någonstans, så att någon annan kunde hitta den och panta den. Hur svårt kan det vara?

You say it best, when you say nothing at all

Det finns tillfällen när det faktiskt är sant. Man behöver inte alltid ord att uttrycka sig med. Så många saker förmedlas bättre genom en blick, en beröring, genom att bara finnas där. Orden blir i vissa fall bara en bekräftelse på vad vi redan vet. Men, vi är ju inte mer än människor. Ibland tror vi att vi behöver den bekräftelsen som orden kan ge oss. Även om vi vet i våra hjärtan hur det ligger till.

Ibland trasslar vi bara till det, när vi börjar blanda in ord. De är ju så svåra att få rätt. Vi lägger inte alltid in samma betydelse i de där små tingesterna som är skapade av det där begränsade antal tecken vi kallar bokstäver. Så när jag säger något till dig, är det inte säkert att du förstår vad jag menar, även om du hör vad jag säger. Ännnu svårare är det i skrift. Då saknas kroppsspråket, tonläget, melodin. Ironi till exempel, är ett vågspel i skriftlig kommunikation.

Det är ett under egentligen att vi inte missförstår varandra mer frekvent än vad vi gör. Eller så gör vi det, fast vi är omedvetna om det.

Rom & Romantik

Jag hade lite av det ena och inget av det andra. Nu har jag inget av det ena och lite av det andra. Det vill säga, jag har druckit ett glas rom & cola, så nu är min rom slut och jag ser en romantisk film, så jag har lite romantik där.
Men, jag måste säga att det var ett korkat beslut att se en romantisk film.
Det är lite som att läsa kokböcker när man är hungrig och sen inse att man inte har några ingredienser hemma.

Önskelista

Om någon planerar att ge mig något, så kan jag tipsa om att leta här. Helt sanslöst roliga saker, som jag säkert inte har den minsta användning av. Räkna ut själva vilka som skulle passa mig bäst!

Looks like I made it

Klockan 13.21 skickade jag in mitt examensarbete till universitetet.
Overkligt.
Jag grejade det.
Jag vet att jag gått omkring och sagt att jag skulle göra det. Men, ändå.

Nu ska uppsatsen bli godkänd också. Det har vi inte sett än. Men, min handledare tyckte att arbetet var bra och att jag kunde skicka in det. Fast jag skulle vara beredd på kritik. Men, det ska man väl alltid vara? Det går inte att ta sig igenom livet utan att få kritik. Dessutom är det ju det en bra opponering går ut på. Att ge konstruktiv, relevant kritik.

Men, begriper ni att jag klarade det?
Det är nästan så att jag har svårt att greppa det själv.

Tusen Tack, för allt stöd, all hjälp och alla uppmuntrande ord som jag har fått.
Det har gjort skillnad. Verkligen.

Sorry.

Ibland är jag bara för mycket.
Jag borde ha lärt mig det.
Vi bor ju trots allt i Landet Lagom.
...och jag har liksom hört det förut.

Så, jag fäller ut landningsstället och in vingarna.
Gömmer mig en stund.
Lagar rustningen som fått sig en törn.
Låter omgivningen vila ut.

Dikt - a - phone?

Härom morgonen vaknade jag vid halvfyratiden och skrev en dikt. Bara så där liksom. Eftersom jag inte hade papper och penna tillgängligt bredvid sängen (trots att det rekommenderas när man håller på att arbeta med en uppsats), så skrev jag in den i mobiltelefonen. I ett sms. Som jag inte skickade. Nu har jag skickat den, till mig själv, bara för att se hur den såg ut layoutmässigt. En eller annan radbrytning var lite galen. Men, vem är väl inte det?

Handledning

När man skriver examensarbete blir man tilldelad en handledare. Det är lite av ett lotteri. Man vet aldrig om det kommer att vara en handledare som man passar ihop med. Jag har haft turen att få en alldeles underbart, fantastiskt (lägg på fler valfria superlativ!) bra handledare. För mig. Som inte gillar att bli (hand)ledd. Men, det passar onekligen bra att jag gillar att vara självständig, eftersom de förespråkar att man ska arbeta självständigt. Fast med lite koll från sin handledare.

I vilket fall, så har jag några sidors utfyllnadstext kvar att plita ner tills på fredag. Men, den responsen jag fick ikväll lyfte min självkänsla så att fingrarna nu flyger fram över tangenterna. Jag väljer att inte dela med mig av hela. Men, se bara på det här:

                  Du är en skarp skribent, har bra koll och "äger" ditt språk.

Är det inte alldeles underbart, så säg?

Good night America, wherever you are...

Harmoni

Jag gillar harmoni. Lugn. Det rätt hektiska liv jag lever för närvarande ligger egentligen inte riktigt för mig. Jag tror på att det är de små detaljerna som gör det. Alltså, att det är livets små vardagliga glädjeämnen som egentligen är de stora. Som en klätterros. Eller ett leende.

Datumändring!

På grund utan av att hela världen håller på att falla samman, himlen rasa ner över våra huvuden, tsunamis sveper in och sköljer bort resterna, så är mötet på Fredrika Folkets Hus flyttat till onsdagen den 2 november kl.18:30.

Våra politiker har annat för sig på måndag.
(Men, det passar väl att vi måste ha möte dagen innan nämnden sammanträder. Jag skymtar ett mönster.)
Läs mer om varför vi har möte här.

Ni som varit vänliga nog att dela detta på facebook, sprid gärna informationen om ändring av dag också. Tack!

Konsten av acceptans

Bara för att den är så bra, så tänkvärd och så sann, lägger jag in den.
/Katarina.
...................................................................................................

Om konsten att ändra andra, av Bertil Martinsson.

(Denna text får efterlevas utan angivande av källan.)

Det är inte möjligt att ändra andra.

Behöver du ändra andra för att själv bli nöjd lär du aldrig bli det, ty det finns bara en som du möjligen skulle kunna ändra.

Det är inte möjligt att umgås bara med de delar av mig som du väljer ut. Om vi alls umgås möter du hela mig och riskerar att stöta på något av det du ogillar. Finner du en enda sida av mig som du inte kan acceptera är en lösning att du lämnar mig. En annan är att du stannar kvar, i hopp om att förr eller senare kunna ändra mig. Väntar du dig att vår relation blir bra bara jag ändrar mig kan du få vänta hela livet.

Blir du lätt förnärmad, generad, irriterad, arg eller på annat sätt upprörd på grund av mig, vore det förstås behändigt att kunna ändra mig. Men eftersom det inte går att ändra mig, återstår bara att ta reda på varför jag stör dig så att du vill ändra mig. Det är en urgammal erfarenhet att du har lättare att se en liten fläck på min näsa än en stor på din egen. Att du vill ändra mig kan därför betyda att du själv råkar ha exakt den egenskap som du vill ändra hos mig.

Du skulle kunna få mig att mot min vilja uppträda som du vill.

Metoder finns:
Indoktrinering, uppfostran, tjat, reklam, propaganda, smicker, övertalning, mutor, provokation, hot, utpressning och våld.
Men tvång eller manipulation ändrar inte mig, bara mitt beteende.

Det vore olyckligt om du måste ändra andra för att själv bli lycklig.
Även om det vore möjligt att ändra andra skulle det vara opraktiskt.
Dom andra är ju så förbaskat många och du är bara en. Vore det så att du kunde ändra andra, så skulle också andra kunna ändra dig. Då finge du problem, för var och en du möter har sin egen uppfattning om hur du borde ändras.

Men hur ska andra kunna ändra dig?
Du kan ju nätt och jämt ändra dig själv.

Förnekar du det du ser, belastas du inte bara av det du ser utan också av mödan att förneka det.
Att se mig som jag är blir därför lättare än att se mig som den du vill se, vare sig du idealiserar eller fördömer mig.

Accepterar du att jag är den jag är, slipper du bli upprörd när du upptäcker att jag inte är den du tycker att jag borde vara och besparar dig alla de besvikelser som beror på dina egna orealistiska förväntningar.

Accepterar du mig innebär inte det att du okritiskt godkänner mina handlingar eller låter mig trampa på dig, bara att du ser mig som jag är och ger upp illusionen att jag kunde ha varit annorlunda.

Genom att acceptera andra befriar du dig själv från bördan av agg, bitterhet, grämelse och hat.

Accepterande är ingen gåva till den du accepterar, så du kan gott unna dig att förlåta utan att invänta eventuella ursäkter. Du behöver inte ens informera den det gäller.

Antag att du förflyttas till en annan värld där du kan ändra andra som inte kan ändra dig. Då har du snart förändrat din omgivning så att ingen stör dig, alla accepterar dig och lever upp till dina förväntningar.

När du länge nog fått alla andra precis dit du vill, kanske du längtar efter en omgivning som utmanar dig genom att inte låta sig ändras. Det du då skulle önska dig, kan visa sig vara den värld i vilken du just nu lever.

När du helt och fullt inser att det inte går att ändra andra slutar du givetvis försöka. Då ger du mig inga fler förebråelser, värdeomdömen, förmaningar och råd som jag inte har bett om:

-          Du skulle egentligen…

-          Du måste naturligtvis…

-          Det vore bäst om du…

-          Jag tycker att du borde…

-          Varför vill du inte…

-          Hur kan du tycka att…

Med mindre att säga mig lyssnar du mera, och får då en ändrad bild av mig, fastän ingen av oss har ändrat mig.

Så slutar du förarga dig över att du inte kan ändra andra och börjar glädja dig åt att andra inte kan ändra dig.

Blandade ord och lösryckta tankar

Vad jag skriver, det är intet.
Att jag skriver, det är allt.

Den absolut finaste komplimangen jag fått, var när en människa sa följande till mig:
- Alla borde få ha en Katarina i sina liv.
Jag inser att det skulle krävas att jag klonade mig om detta skulle gå att uppfylla ens till en bråkdel, vilket jag för övrigt inte har någon önskan att göra (varken det ena eller andra). Men, själva tanken bakom det uttalandet var så fin.

Jag undrar om Albin spelar musik just nu, eller ser tv, eller om jag bara hör det i mitt huvud. Albin bor på andra sidan den vägg som jag har bakom ryggen just nu när jag sitter här i soffan. Ljudet skulle också kunna komma från människan som bor på andra sidan av andra sidan (det är faktiskt rätt lyhört här). Mannen som bor på andra sidan av andra sidan, det vill säga till vänster om min bostad när jag står med ansiktet vänt mot min ytterdörr, går i mitt huvud även under benämningen "Mannen med katten". Han äger en katt. Den är svart, rufsigt långhårig och katternas fula gubbe personifierad. Den katten är dum med min Chili. Därför tycker vi inte om den.

Chili.

Apropå "just nu" så har ni inte en susning om när det var, eftersom jag inte publicerar detta på en gång, utan sitter och skriver lite då och då. Ungefär som jag gör med den där uppsatsen. Bortsett från att där är texten mer sammanhängande. Jo, faktiskt.

Å ena sidan - Å andra sidan

Å ena sidan är det bra att jag går på lite extra adrenalin just nu, eftersom jag kan behöva kicken till att genomföra allt jag föresatt mig att genomföra.
Å andra sidan bad jag inte om ytterligare adrenalinkickar, vilket jag råkade få idag. Flera stycken. Och dagen är inte ens slut än.

Å ena sidan är det bra att människor tänker sig för.
Å andra sidan kan det leda till att de tillbringar livet stående på ett ben, eftersom de inte vågar hoppa.

Å ena sidan är det bra med kommunikation.
Å andra sidan ska man låta bli att klaga över bristen på kommunikation när man uppenbarligen bidrar till denna brist alldeles själv.

If only...

När jag kollar på översikten över min blogg, kan jag bland annat ha koll på antal inlägg, sidvyer, kommentarer och sist men inte minst bloggintresserade. Det är bara det att det finns inga! Det sitter en nolla och hånflinar åt mig på min egen bloggsida. I mitt nuvarande stämningsläge (se föregående inlägg) är det en tragedi som passerar bibliska mått. Jag lyckas få det till minst två alternativ. Antingen vill ingen läsa vad jag skriver, mer än en eller två gånger (det finns bevisligen kommentarer, så jag kan inte lura mig att tro att alla bara tittat in och vänt på klacken) eller så skäms folk för att erkänna att de läser min blogg och därför vill de inte skylta med det.

Förnuftsmässigt fattar jag ju att det där resonemanget inte är hållbart. Totalt utan logik. Men å andra sidan känner jag mig inte speciellt logisk och rationell. Inte blir det lättare av att jag måste lägga locket på den stora sjudande kitteln med allehanda känslor. Om jag hade kunnat glänta lite på det och få ur mig lite av alla undertryckta känslor, skulle jag förmodligen sova bättre. Eller om någon bara kunde bokstavligen hålla ihop mig när det känns som att jag håller på att gå sönder.

If only...

Nu är det dock som det är, så det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Vilket jag håller på med i detta nu. Strax tänker jag överge mina oberfintliga bloggläsare och ägna mig åt att ta reda på hur det går för miss Mary Bennet och hennes självständighet. Det kan tänkas att det blir lite Wordfeud också.

Distraktioner behövs till max. Just hand them over!



Touchy!

Jag känner att jag är aningen touchy. Vilket kan översättas med exempelvis lättstött, snarstucken och/eller känslig. Jag skulle välja det sistnämnda och lägga till en förled; överkänslig. Misstankarna går till nikotinavgiftningen jag håller på med:

Att sluta röka (snusa) innebär att gå igenom en period på omkring en månad när man kan uppleva kraftigt ökad stress och nedsatt livskvalitet på grund av den stora omställningen och abstinensen. Omkring tre fjärdedelar av de som slutar upplever nikotinabstinens, som karaktäriseras av oro, rastlöshet, irritation, ilska, koncentrationssvårigheter, tankspriddhet, sömnstörningar, viktökning, tomhetskänslor samt nedstämdhet som ibland kan utvecklas till en depression som måste behandlas. (Statens folkhälsoinstitut)

 

Jag måste köpa hem mer D-vitamin! Så här kan jag ju inte gå omkring. Jag kommer att driva min omgivning till vansinne, eftersom jag läser in saker som inte finns i allas agerande. Jag överreagerar på minsta detalj och jag kommer snart att vara totalt utan relationer och inlåst i en madrasserad cell, om jag inte vidtar åtgärder.

 

Jag känner att det är på sin plats att be om ursäkt för att jag är (och tydligen kommer att vara) aningen påfrestande. Förhoppningsvis står ni ut med mig och står kvar bredvid mig när jag kommer ur eländet.

(Alltså, jag håller på att börja gråta bara för att jag skrev det där! This is madness!)

 

 

 

 

 

 

 

 

Inbjudan - Check!

Så här blev det:

Till berörda politiker inom Åsele Kommun, samt övriga intressenter.

Fredrika 2011-10-23

Angående barn- och utbildningsnämndens strävan att minimera Fredrika skola så långt det är möjligt.

Barn- och utbildningsnämnden initierade i våras en utredning om Fredrika skolas framtid. Enligt nämndens ordförande skulle upprinnelsen till detta härröra ifrån oro över elevernas sociala situation och dito kompetens, då elevunderlaget minskat. Under utredningens gång har ingen kontakt tagits med vare sig berörda elever eller föräldrar till dessa. Man har alltså underlåtit att samla in relevant information direkt ifrån de berörda om hur de upplever nuläget. Lärarna blev kontaktade en gång genom ombud (rektor Jerker Persson) varefter de sände in en skrivelse. Ingen direktkontakt togs av den utredningsansvarige.

Vi är medvetna om att politiker inte är pedagoger. De har vare sig utbildning eller kompetens till att uttala sig om huruvida en skolsituation är bra eller mindre bra. Om de besatt den erforderliga kompetensen för att se till alla elevers bästa, skulle alla politiker främja små skolor, små klasser och hög lärartäthet. Det är nämligen bevisat, genom forskning inom utbildningsvetenskap, att det är vid dessa förutsättningar, i en sådan miljö, som elever inte bara mår bäst utan bäst tillägnar sig kunskap.

Vi som är pedagoger har kompetens att uttala oss om vad som är bäst för elever.
Vi som är föräldrar har kompetens att uttala oss om vad som är bäst för våra barn.

Vi, föräldrar och personal, överlämnade en skrivelse, som bifogas detta brev, till Barn- och utbildningsnämndens ordförande Maria Hakamäki på informationsmötet i Fredrika den 20/10-11, för att den skulle vara utskottet tillhanda innan de skulle sammanträda följande dag. Innan överlämnandet läste Agneta Renman upp skrivelsen för alla närvarande, så att alla fick ta del av den. Minst två tredjedelar av nämndens arbetsutskott satt med på det mötet. När man betraktar uppräknandet av beslutsunderlag, i protokollet från arbetsutskottets möte fredag 21/10 -11, finns ovan nämnda skrivelse ej upptagen. Ej heller är protestlistan som överlämnades av eleverna samma kväll medräknad i beslutsunderlaget. Man har alltså underlåtit att beakta all inlämnad information. Man har låtit bli att se över alla fakta.
Om det hade varit så att man ville läsa igenom och sätta sig in i lite drygt två A4-sidor med text innan fredag morgon och inte ansågs sig hinna detta, så hade det varit fullt möjligt att ajournera mötet till ett senare tillfälle. Det brinner ingenstans. Men, det är väl som ordförande hävdade på mötet att ”Detta får inte gå i långbänk. Jag har varit med om att sånt här dragit ut på tiden förr och det var jobbigt för de inblandade.” utan att närmare precisera vad sånt här var för något. (Alla som har ett uns av slutledningsförmåga kommer osökt att tänka på Gafsele.)

Det finns ingen legitim anledning alls, att i dagsläget besluta om att dra ner på verksamheten vid Fredrika skola. Om detta kan vi berätta. Vi hoppas att ni kommer och att ni verkligen vill lyssna på oss. Inte bara höra att vi säger något, utan vara öppna för att förstå innebörden av våra ord.

På förekommen anledning inbjudes ni alltså härmed till att medverka vid ett öppet möte på Fredrika Folkets Hus måndagen den 31/10 kl. 18:30.

Fredrika skolas personal, samt föräldrar till skolans elever.

Det snurrar i min skalle

Utan Familjen (sorry Martina!).

Men, även om det är mycket nu, är det helt okej.
Jag ska bara lyckas komma på hur man förde en vettig diskussion i skrift (medan jag funderar över det filar jag på de andra delarna i uppsatsen), skriva inbjudningar till ett gäng politiker om ett möte den 31/10, fixa lektionsplaneringen för morgondagen och göra en anteckning om att skriva resterande skriftliga omdömen imorgon och komma ihåg att jag har tagit tid i tvättstugan idag.

Jag förstår fullständigt varför en av våra lärare på universitetet spände ögonen i oss under vår första vecka i höst, mitt i informationsflödet om examensarbetet och sa:

- Bli inte kära!

Det är liksom nog rörigt ändå.

Ett litet steg för mänskligheten. Ett stort för mig.

Imorse när jag tittade ut var det vitt ute. Det var med blandade känslor jag gick ut mot soluppgången för en rask promenad. Jag gillar inte riktigt vintern. Jag gillar när det är varmt och ljust. Hur som helst blev det lite symboliskt där jag vandrade, tyckte jag då i alla fall. Det var spårsnö och på den stigen jag valde att gå hade ingen gått före mig. (Ja, utom en räv då. Men vi skulle inte åt samma håll.)
Det är lite så jag försöker tänka. Jag behöver inte gå där alla andra har gått, om jag inte vill. Ingen annan ska styra mina steg.

För övrigt har jag varit nikotinfri i åtta dagar nu.
Nyheter och nyttigheter avlöser varandra, and the hits just keep on coming.

Änglarnas stad

Jag har nu insett att blogspot vill att vi alla flyttar till Los Angeles. Eftersom deras automatinställning för tid ligger på pacific time +8. Om jag inte hade haft sjuttiotolv andra saker att tänka på skulle jag nog ha listat ut det där betydligt snabbare. Jag menar, regel nummer ett: Kolla inställningarna! En snabb sökning visade dock att jag är långt ifrån ensam om att ofrivilligt emigrerat en stund i mina blogginlägg. Jag är alltså i (gott?) sällskap.

När jag ändå höll på att redigera inställningar slängde jag in en om att kommentarerna inte längre blir publicerade per automatik. Nu vet ni det.

Förnuft eller Känsla?

Det verkar vara en populär fundering.

För det första: Vadå eller? Vem har påstått att man måste välja? Man kan välja, visst. Men, då tappar man ju bort halva livet. Det blir som att ge sig ut och tävlingsorientera med karta (förnuft) eller kompass (känsla).
- Välj vad du ska gå efter, and stick with it until the end!
Nu är jag lyckligtvis begåvad med rätt bra lokalsinne, så jag skulle kunna ge mig ut och orientera med karta eller kompass. Om jag bara hade kartan, skulle jag vara tvungen att rätt noga tänka över vilken riktning jag skulle ta. Förmodligen skulle jag hitta alla kontrollerna, planenligt, en efter en utan överraskningar längs vägen. Jag kanske inte skulle hitta alla kontrollerna om jag enbart hade kompassen, men jag skulle förmodligen komma i mål. Däremot skulle det inte falla mig in att göra det frivilligt, tävlingsorientera med enbart det ena eller andra. Eller leva styrd utav antingen förnuft eller känsla.
Om jag skulle orientera mig i livet med enbart en känslomässig kompass skulle jag sluta inspärrad på en eller annan institution. Att enbart leva efter känslomässiga impulser, det funkar liksom inte. Tänk själv! Någon tränger sig före dig i kassakön precis den dagen när allt som möjligen kan gå fel har gjort det. På impuls grabbar du tag i första bästa vara du har i kundkorgen och skickar iväg den mot den bufflige kund som inte vet om att han/hon precis gjort sitt sista misstag i livet. För det du fick tag i var inte en färdigskivad Skogaholmslimpa, utan en burk Bullens pilsnerkorv som nu går i en dödlig bana genom luften.
Eller om man vänder på det, vilket förmodligen skulle uppröra omvärlden betydligt mer än om man gick omkring och lät sig styras av dåligt humör och bristande impulskontroll. Tänk om man levde ut alla sina känslor av affektion, ömhet och kärlek, precis i samma sekund som man känner dem. Folk skulle släpa iväg en till närmaste madrasserade rum. Med all rätt. Tänk igen på kassakön. Du är förälskad i kassörskan. Det blir inte mycket inslaget i kassan resten av den dagen. Du har nämligen placerat dig mellan henne och kassaapparaten och försöker övertyga henne om att dra till Las Vegas för ett bröllop i ett litet kapell med en Elviskopia som vigselförrättare.
Men om jag skulle välja att leva enbart efter förnuft då? Den tanken är mig så verklighetsfrämmande att jag knappt kan relatera till den.
Det skulle ju bli så tråkigt. Och hur definierar man egentligen förnuft? Vad ingår? Ska man leva så att man undviker att stöta sig med omgivningen, för att det är ett friktionsfritt sätt att gå genom livet? Är det förnuftigt? Att tänka två eller till och med tre gånger, innan man väljer vilken kassakö man ska ta, för att undvika att stöta sig med någon. Men, hur ska man kunna lista ut det utan att fråga, om man enbart ska gå efter förnuft. Det går ju inte alls. Jo, gissa kan man ju. Men det är inte förnuftigt. Då går man mer på känsla. Eller ska man försöka blanda in något slags etiskt dilemma i snabbköpskassan? Så att det blir en moralisk fråga. Hör moral ihop med förnuft? Om du är en kantig (alla som begrep ordvitsen räcker upp en hand) pliktetiker gör det med all sannolikhet det. Men, de flesta av oss är en blandning av de olika etiklärorna och brottas med frågor i stil med Vad är det rätta? Vi anser inte att det är vår inneboende plikt att gå till den kassa där vi löper minst risk att förarga någon, oavsett om denna någon är en nära släkting eller drottningen av Saba.

Min poäng är, att om man lever sitt liv utan att tillåta sig själv att känna det man känner, då missar man så otroligt mycket. Naturligtvis må man begåva sig med en portion sunt förnuft, så att man inte kastar sig över folk och kysser deras fötter - eller slänger korvburkar på dem. Men, om man frångår dessa ytterligheter, så är det tragiskt att människor faktiskt väljer bort känslor som skulle kunna berika deras liv så ofattbart. Det kanske är just det som är haken. Att det är ofattbart. Att det är sånt man måste uppleva för att kunna relatera till. Och om man inte tillåter sig själv att uppleva det... You do the math.

Förnuft och Känsla.

Men, jag skriver ju?

Skriva, skriva, skriva!
Idag har jag skrivit individuella omdömen, jag har skrivit individuella utvecklingsplaner, jag har skrivit lektionsplanering, jag har skrivit sms(!), jag skriver (i detta nu) på uppsatsen, jag har skrivit på facebook och jag har kommenterat bloggar. Jag har också skrivit i vatten, sådant ni inte får veta. Skriver gör jag hela tiden, ändå tycks jag vara utan ord när jag har något att säga. Det är ett mystiskt fenomen.

Låsning eller läsning?

Det är frågan. Har man det ena genereras nämligen inte det andra.

Felet ligger ibland i att jag tänker åt skogen för mycket och skriver på tok för lite. Istället för att skriva det som faller mig in, börjar jag fundera över och analysera vem/vilka som möjligen skulle kunna komma att läsa det jag skrivit och vips gick haspen på, nyckeln vreds om, vindbryggan halades upp.

Space.

Backa. Lämna utrymme.
Folk hinner inte sakna dig om du står mitt framför dem jämt!
Uppmärksamhetsnoja. Tror att världen går under och himlen ramlar ner om det inte kommer bekräftelse varannan sekund på att du är omtyckt. Av den signifikante andre.
Känn dig själv. Lyd dina egna råd. Återgå till att vara själv, istället för att vara ensam.

Allt kommer i sinom tid till den som kan vänta.

Eller?

Varför är tiden ur led här föresten? Min klocka är 22:46 nu.

Nytt liv - Ny bloggplats.

Känns det inte lite symboliskt?
En helt ny värld. Ett helt nytt liv, som jag kan fylla med i princip vad jag vill. Så fort jag är klar med (den omtalade) uppsatsen, har fullgjort mina två sista terminer, vikarierat klart och sålt stugan som ligger för långt bort. Då, kan jag göra (nästan) vad jag vill.

I mitt nya liv ryms bara sånt som jag mår bra av.
Jag är inte helt på det klara med hur jag ska lyckas avgränsa det, så att allt annat inte slinker in utan att jag märker det. Men, jag jobbar på det.

Den gamla bloggen låg här. Om någon undrar.