Alla gör så gott de kan

Det är min tro, som jag försöker hålla fast vid. Vilket ibland är lättare och ibland svårare.
Jag har för mig att det är Kay Pollack som har sagt något i stil med att man ska utgå ifrån att alla gör sitt bästa, efter sin förmåga, i varje enskilt ögonblick.
Det är inte alltid lätt att tänka så, ibland är det jättesvårt och ibland kan det tyckas rent omöjligt.
Men, om man försöker att ha det i åtanke, så blir de flesta mellanmänskliga relationer lättare att hantera. Oavsett om det är privata, yrkesmässiga eller politiska relationer.

Alla gör sitt bästa
                             utifrån sin förmåga
                                                             i varje enskilt ögonblick.

Mer kan man faktiskt aldrig begära.
Därmed ej sagt att man ska låta bli att argumentera, debattera, diskutera eller på andra sätt försöka påverka. Om man anser att något är fel må man ju säga till, på ett så vänligt sätt som möjligt. (Må man säga till flera gånger, kanske tålamodet tryter. Men, vi är ju trots allt bara människor.)
Jag tänker bara att det kanske blir lättare att avstå från en del förutfattade meningar och generaliseringar, om man tänker efter, före.

Dessutom, är jag av den fasta åsikten att ingen människa är vad hon gör.
Alltså, jag kan tycka att det är fullständigt idiotiskt att försöka så blomfrön i snön. Men, för den skull behöver jag inte påstå att personen som gör detta, är en idiot. Ni begriper poängen antar jag.
Det skulle dock vara rätt intelligent av mig i en sådan situation att fråga varför personen är i färd med att försöka så blomfrön i snö. Ibland kan man få de mest oväntade svar.
Underlåter man att fråga, förblir man ovetande.
Det blir man i vissa fall även om man frågar. Men då har man i varje fall försökt.

Jag tänkte  att vi skulle ha lite matematik. Titta här:

1+2 = 3
2+3 = 5
5+3 = 8
8+2 = 10
10+4 = 15
12+ 4 = 16
16+4 = 20
20+2 = 22

Vad var din första tanke när du tittade igenom de där talen?
Låt mig gissa. Du tänkte att det var sju rätt? Eller?

Det där exemplet på hur vi tänker lärde jag mig av Lena Boström i slutet av 90-talet. Jag hade förmånen att följa henne i hennes arbete under ett par veckor på den tiden. Sen hade jag henne som lärare på Miun också, när jag gick lärarutbildningen. Vill ni veta mer om henne, så har ni hennes hemsida här.

Min poäng är, som så många andra skriver om just idag, att vi har en tendens att hitta felen först.
Jag gör det jag också. Oavsett vad jag skämtsamt försöker hävda emellanåt, så är jag ej felfri.


Trots detta så vidhåller jag, att jag tror på att vi alla gör så gott vi kan, efter bästa förmåga i varje givet ögonblick.