Så här är det.

I en perfekt värld skulle vi alla bara behöva göra trevliga val.
Vi skulle ej behöva försaka något, alla skulle ha mat för dagen, tak över huvudet och ingen skulle någonsin bli sjuk.
Vi skulle alla hålla sams, respektera varandra och hjälpa varandra när någon mot förmodan behövde hjälp (det är ju en perfekt värld).

Alla barn skulle få en perfekt undervisning av perfekta pedagoger i en perfekt skola. Alla vuxna skulle syssla med sådant de var intresserade av och ha en perfekt avvägd lön för sitt dagliga arbete.

Alla barn skulle ha föräldrar som satte deras väl och ve i första rummet och alltid prioriterade utifrån sina barns bästa. Ingen skulle vara dum emot djur, ingen skulle skräpa ner och alla skulle återanvända saker och vara rädda om vår planet.

Nu lever vi i den här världen.
I den här världen finns det barn och vuxna som svälter, som är fattiga, som misshandlas och som tvingas till mer eller mindre hemska saker.
I den här världen finns det barn som har missbrukande föräldrar och barn som är utan föräldrar.

I den här världen har långt ifrån alla barn rätt och möjlighet till att få gå i skola.
I den här världen har varken alla barn eller alla vuxna möjlighet att bestämma över sina egna liv.

I den här världen måste vi göra val som är mindre trevliga.
Vi måste ibland nöja oss med att välja det minst onda, när det ej finns något alternativ som är riktigt bra.

Det är den bistra verkligheten.
Den handskas vi med efter bästa förmåga, samtidigt som vi försöker fokusera på de ljusglimtar som ändock finns i allas våra liv.