Jag finner det lite fascinerande att Åseles kommunalråd i november 2012 menar att "Det här är en kommun som är i en fruktansvärt dålig ekonomisk sits."(källa), när chefen för dåvarande Kultur- & Fritidsnämnden i Åsele så sent som i juli 2009, uttalade sig i Svenska Dagbladet och menade att kommunen hade god ekonomi, trots den minskade befolkningen (källa).
I min värld är det rätt långt mellan "god ekonomi" och "fruktansvärt dålig ekonomisk sits". Längre än tre och ett halvt år, såvida inget oförutsett inträffar.
Nu är jag ingen ekonom. Det är mig veterligen ingen av ovan nämnda personer heller, så man får väl ta deras uttalanden med en nypa salt eller två.
Man ska uppenbarligen vara ekonom för att förstå budgetarbete, har jag förstått av de hänvisningar till kommunens ekonom som gjorts från politikerhåll de senaste två åren.
Fast det hade nog inte spelat någon roll om jag varit ekonom. Eftersom det uppenbarligen är skillnad på ekonomer och ekonomer. Vissa kan man lyssna till och andra ej.
Ni visste inte att vi hade utbildade ekonomer här i Fredrika? Ni visste inte att de kan räkna lika bra som alla andra utbildade ekonomer? Ni hade ingen aning om att det varit utbildade ekonomer inblandade i kampen för den här byn?
Klart ni inte visste. Ingen har väl talat om det för er.
För övrigt var vi rätt många som hörde dåvarande skolchefen säga på ett föräldramöte i Fredrika skola, hösten 2010, att det ej fanns någon ekonomisk vinst i att göra neddragningar på Fredrika skola, eftersom den eventuella besparing som fanns att göra skulle ätas upp av kostnaderna för skolskjutsar.
Bara så att ni vet.
söndag 31 mars 2013
lördag 30 mars 2013
Solsken och fiske
Det var fisketävling på Viskasjön idag. Jag uppnådde mitt mål, att ligga ute i solen med ett pimpelspö och sambon uppnådde sitt mål: att vinna fisketävlingen - med ett gäng uppdragna abborrar och en sik, till en sammanlagd vikt av 820 gram.
Efter tävling och prisutdelning körde vi (skoter) till en annan del av sjön och grillade korv i gott sällskap. Sen körde vi upp på berget en sväng till annat trevligt sällskap och sista svängen blev upp till Rävlyan innan vi styrde hemåt. En trevlig dag ute i solen blev det.
fredag 29 mars 2013
"Ja, men alla andra..."
Är det något argument jag stör mig på, oavsett ämne, så är det där om att alla andra har det så, eller gör så eller får det ena eller andra. Att en majoritet tycker en sak, betyder aldrig att majoriteten har rätt. De må vinna en omröstning i frågan i en demokrati. Men, det är en helt annan sak.
Det ligger en insändare på Tyck Till, där avsändaren (bland annat) anser att det går ej att hålla samma service på en liten ort. Samma som vad, framgår ej. För att läsa den, klicka här.
Den är lite jobbig att läsa på grund av bristande stavning och avsaknaden av korrekt meningsbyggnad. Men, men... Alla är bra på något. Människan som skrev kanske är en hejare på att slöjda knivar eller renovera en bilmotor.
Hur som helst, att "alla andra" byar och små orter har fått minskad service, betyder inte att det är rätt eller bra att de har fått det. Det betyder inte heller att de som finns kvar och fortfarande har viss fungerande samhällsservice, ska behöva ge upp det. Bara för att "alla andra" har blivit tvungna till det.
Det visar däremot på en bristande förmåga till att behålla en levande landsbygd.
Eller, ska jag skriva viljan?
Det ligger en insändare på Tyck Till, där avsändaren (bland annat) anser att det går ej att hålla samma service på en liten ort. Samma som vad, framgår ej. För att läsa den, klicka här.
Den är lite jobbig att läsa på grund av bristande stavning och avsaknaden av korrekt meningsbyggnad. Men, men... Alla är bra på något. Människan som skrev kanske är en hejare på att slöjda knivar eller renovera en bilmotor.
Hur som helst, att "alla andra" byar och små orter har fått minskad service, betyder inte att det är rätt eller bra att de har fått det. Det betyder inte heller att de som finns kvar och fortfarande har viss fungerande samhällsservice, ska behöva ge upp det. Bara för att "alla andra" har blivit tvungna till det.
Det visar däremot på en bristande förmåga till att behålla en levande landsbygd.
Eller, ska jag skriva viljan?
Långfredag
Solen strålar från klarblå himmel. Jag undrar hur många gånger den meningen är nedtecknad av en eller annan människa. Ibland är det man skriver liksom inget nytt.
Kaffemuggen står bredvid mig på bordet och jag skulle kunna sätta igång att skriva, skriva och skriva. Men, nej. Det hinner jag ändå. Jag ska kolla om det finns ledig tvättid och så ska jag åka upp på berget en sväng. Ja, naturligtvis ska jag vara ute i solen också.
Det ligger en liten bild i högra fältet på bloggen nu. Det är min fina kaffemugg och min laptop. Bara för att ni ska få se texten på muggen (den syns lite dåligt på den lilla bilden) så lägger jag in den här.
Ha en fin dag där ute!
Ps. Oroa er inte. Det är rätt osannolikt att ni kommer att finnas med i min bästsäljare, om och när jag nu skriver den. Sannolikheten är alltså så liten att den är försumbar. Den finns alltså nästan inte. Men bara lite. Ds.
Kaffemuggen står bredvid mig på bordet och jag skulle kunna sätta igång att skriva, skriva och skriva. Men, nej. Det hinner jag ändå. Jag ska kolla om det finns ledig tvättid och så ska jag åka upp på berget en sväng. Ja, naturligtvis ska jag vara ute i solen också.
Det ligger en liten bild i högra fältet på bloggen nu. Det är min fina kaffemugg och min laptop. Bara för att ni ska få se texten på muggen (den syns lite dåligt på den lilla bilden) så lägger jag in den här.
Ha en fin dag där ute!
Ps. Oroa er inte. Det är rätt osannolikt att ni kommer att finnas med i min bästsäljare, om och när jag nu skriver den. Sannolikheten är alltså så liten att den är försumbar. Den finns alltså nästan inte. Men bara lite. Ds.
torsdag 28 mars 2013
Perspektiv
Varje människa sig själv närmast. Naturligtvis.
Alla önskar det bästa för sina nära och kära i såväl stort som smått.
Vi lever våra liv som vi är vana att göra. Klagar över vädret ibland. Klagar på politik (rätt ofta). Gnäller kanske över att den ena eller andra varan var slut i butiken, eller inte fanns i just den färgen eller formen som skulle ha passat. Muttrar över smulor på köksbordet och skor slängda över hela hallgolvet. Blänger ilsket på bilförare och cyklister.
Sen händer det, någon gång emellanåt, att vi blir påminda om livets förgänglighet genom att någon närstående eller någon i bekantskapskretsen drabbas av obotlig sjukdom och/eller plötslig död.
Då skärps våra sinnen plötsligt och vi tänker att vi ska ta vara på livet. Vi ska njuta av tillvaron, tala om för våra nära och kära hur mycket vi tycker om dem, göra den där resan som aldrig blivit av, skriva det där brevet, hälsa på den där släktingen...
Sen återgår vi till att leva våra liv som vi är vana att göra. Vi klagar på vädret, på telefonförsäljare, på att det är dåliga program på tv och på att ingen gör något för att förändra allt som vi hittar fel på här i världen. Vi skänker pengar till den ena eller andra forskningen och till mer eller mindre rädda barn runt om i världen och stillar vårt samvete för en liten stund.
Ibland tänker jag att vi är hemska, som är så uppenbart likgiltiga inför allt gott vi har omkring oss. Men, å andra sidan kan jag bli vansinnig på klämkäcka typer som hela tiden går på om att livet är fantastiskt. Det är väl så att vi gör så gott vi kan, där vi är, med det vi har. För om vi varje dag skulle leva i den där intensiva känslan av att vi måste hinna med allt, innan livet tar slut...då tror jag att risken finns att vi i slutänden skulle missa själva livet.
Jag menar, det är ju ändå det här som är det. Livet. Det kan omöjligen vara meningen att vi ska susa omkring som glada clowner på lyckopiller varje dag. Det räcker nog med att vi tänker på att komma ihåg varandra, respektera varandra och på att ställa upp skorna snyggt i hallen.
Alla önskar det bästa för sina nära och kära i såväl stort som smått.
Vi lever våra liv som vi är vana att göra. Klagar över vädret ibland. Klagar på politik (rätt ofta). Gnäller kanske över att den ena eller andra varan var slut i butiken, eller inte fanns i just den färgen eller formen som skulle ha passat. Muttrar över smulor på köksbordet och skor slängda över hela hallgolvet. Blänger ilsket på bilförare och cyklister.
Sen händer det, någon gång emellanåt, att vi blir påminda om livets förgänglighet genom att någon närstående eller någon i bekantskapskretsen drabbas av obotlig sjukdom och/eller plötslig död.
Då skärps våra sinnen plötsligt och vi tänker att vi ska ta vara på livet. Vi ska njuta av tillvaron, tala om för våra nära och kära hur mycket vi tycker om dem, göra den där resan som aldrig blivit av, skriva det där brevet, hälsa på den där släktingen...
Sen återgår vi till att leva våra liv som vi är vana att göra. Vi klagar på vädret, på telefonförsäljare, på att det är dåliga program på tv och på att ingen gör något för att förändra allt som vi hittar fel på här i världen. Vi skänker pengar till den ena eller andra forskningen och till mer eller mindre rädda barn runt om i världen och stillar vårt samvete för en liten stund.
Ibland tänker jag att vi är hemska, som är så uppenbart likgiltiga inför allt gott vi har omkring oss. Men, å andra sidan kan jag bli vansinnig på klämkäcka typer som hela tiden går på om att livet är fantastiskt. Det är väl så att vi gör så gott vi kan, där vi är, med det vi har. För om vi varje dag skulle leva i den där intensiva känslan av att vi måste hinna med allt, innan livet tar slut...då tror jag att risken finns att vi i slutänden skulle missa själva livet.
Jag menar, det är ju ändå det här som är det. Livet. Det kan omöjligen vara meningen att vi ska susa omkring som glada clowner på lyckopiller varje dag. Det räcker nog med att vi tänker på att komma ihåg varandra, respektera varandra och på att ställa upp skorna snyggt i hallen.
Hot mot humanismen
Jag lånade en bok av min far idag. Den heter "Alf Ahlberg - en filosof och folkbildare för 2000-talet." är skriven av Thure Jadestig och Jonas Hartelius och utgiven 2007. Boken handlar, som framgår av titeln, om Alf Ahlberg (1892–1979) som var författare, översättare, radioföreläsare, filosofie doktor och folkbildare. Han var även rektor för Brunnsviks folkhögskola åren 1932–59. Där hade min far för övrigt förmånen att få vara närvarande och lyssna när Ahlberg föreläste, vintern 1959.
Författarna anger fyra skäl till varför man idag ska studera Ahlberg.
- Han var en av 1900-talets mest produktiva författare
- Han var en ledande förespråkare för sin tids kämpande humanism
- Han var en kulturell brobyggare mot Europa
- Han var en engagerande pedagog och föreläsare som uppmuntrade till självreflexion
Rasismen kännetecknas av förakt för vissa människor på grund av deras hudfärg, etniska bakgrund, språk, religion eller kultur.
Extremismen kännetecknas av förakt för andra människors grundläggande fri- och rättigheter. Utsatta grupper ska inte ha lika rätt till liv, hemland, hälsa, familj, yttrandefrihet osv.
Fundamentalismen kännetecknas av förakt för andra människors rätt att hysa en egen uppfattning. Eftersom fundamentalisterna håller vissa uppfattningar och normer för orubbliga, är för dem varje annan uppfattning fel ända från grunden. Fundamentalisternas dogmatiska hållning gör att de inte kan ge sig in på dialog. De kan då inte heller medge att andra uppfattningar ens får diskuteras, möjligen omnämnas som tydligt brännmärkta exempel på villfarelser, kätterier eller lögner.
Slut citat.
Jag vet inte hur det är med er andra.
Men, jag finner den där sista beskrivningen skrämmande bekant.
тройка
Trojka, är ett ord som kommer från ryskan och betyder grupp om tre. Ursprungligen var det ett hästspann det var frågan om. Tre hästar som var spända i bredd framför en släde eller vagn. Mittenhästen kördes i trav och de på sidorna kördes i galopp.
Ordet används även om tre ungefärligt likställda makthavare.
Varför skriver jag om detta nu då?
Jo, därför att jag hör från landets alla håll om kommuner som drivs av en väl sammansvetsad trojka, som ej släpper någon annan över bron och jag finner detta aningen skrämmande.
Det var liksom inte det som menades med kommunalt självstyre.
Maktfullkomlighet är inget vi vill se hos våra folkvalda.
Ordet används även om tre ungefärligt likställda makthavare.
Varför skriver jag om detta nu då?
Jo, därför att jag hör från landets alla håll om kommuner som drivs av en väl sammansvetsad trojka, som ej släpper någon annan över bron och jag finner detta aningen skrämmande.
Det var liksom inte det som menades med kommunalt självstyre.
Maktfullkomlighet är inget vi vill se hos våra folkvalda.
onsdag 27 mars 2013
Tyck till
Jag har nyss skickat in en "Tyck till" på vk.se. Poängen med den är att eftersom jag är en av de "officiella representanterna" för Södra Lapplands S-förening, så försöker jag visa att vi är ej ute efter att sätta någon enskild i skampåle. Vi vill verka för rättvisa, bland mycket annat.
Det jag skrev var detta:
Jag gläds åt engagemanget rörande kommunens väl och ve.
Lite fascinerande är det att så många väljer att vara anonyma.
Men, man gör som man vill. Hoppas jag.
Hur det nu än är med den här "Fredrikafrågan", så vill jag försiktigt påpeka att det ej är kommunalrådet ensam, eller personligen, som vare sig har satt igång detta, eller ensam drivit igenom det. Att han ej försökt sätta stopp för förändringarna, det må vara. Men, det är lite orättvist att enbart lägga ansvaret på honom. Det var sexton stycken som röstade för en förändring av Fredrika skola.
Med det önskar jag er en trevlig påskhelg.
Så lyder texten som jag förmodar snart kommer att synas här.
Om det nu skulle vara någon som undrar över vilka de där sexton är, som det tjatas om (fler än jag har nämnt det), så ligger det en bild här nedan på ledamöterna som var närvarande på Åsele kommunfullmäktiges sammanträde 26 november 2012.
Kopierat från protokollet, som är offentligt.
(Bert-Rune Dahlberg och Katrin Wicén röstade med oppositionen, dvs emot förändring av skolan.)
Det jag skrev var detta:
Jag gläds åt engagemanget rörande kommunens väl och ve.
Lite fascinerande är det att så många väljer att vara anonyma.
Men, man gör som man vill. Hoppas jag.
Hur det nu än är med den här "Fredrikafrågan", så vill jag försiktigt påpeka att det ej är kommunalrådet ensam, eller personligen, som vare sig har satt igång detta, eller ensam drivit igenom det. Att han ej försökt sätta stopp för förändringarna, det må vara. Men, det är lite orättvist att enbart lägga ansvaret på honom. Det var sexton stycken som röstade för en förändring av Fredrika skola.
Med det önskar jag er en trevlig påskhelg.
Så lyder texten som jag förmodar snart kommer att synas här.
Om det nu skulle vara någon som undrar över vilka de där sexton är, som det tjatas om (fler än jag har nämnt det), så ligger det en bild här nedan på ledamöterna som var närvarande på Åsele kommunfullmäktiges sammanträde 26 november 2012.
Kopierat från protokollet, som är offentligt.
(Bert-Rune Dahlberg och Katrin Wicén röstade med oppositionen, dvs emot förändring av skolan.)
Kommunalt självstyre
På SKLs hemsida kan man läsa följande:
Begreppet självstyrelse kom till i samband med 1862 års kommunalförordning och finns sedan 1974 inskriven i grundlagen.
Sverige sa ja till (ratificerade) Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989.
I den finns den så kallade subsidiaritetsprincipen inskriven, som bland annat innebär att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt.
Självstyrelsen skapar förutsättningar för att vi medborgare ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Den kommunala självstyrelsen handlar om frihet och ansvar.
Frihet för kommuner, landsting och regioner att själva kunna fatta beslut som gagnar medborgarna.
Ansvar för att utveckla ett väl fungerande samhälle och att ta till vara på och hushålla med gemensamma resurser.
De förtroendevaldas närhet till den kommunala verkligheten ger dem möjlighet till överblick och helhetssyn. De förtroendevaldas närhet till medborgarna skapar förutsättningar för väl förankrade beslut som tillgodoser önskemål och behov.
En stark självstyrelse och en levande lokal och regional demokrati ökar förutsättningarna för att medborgarna ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Jag fick en fråga om vad jag tycker om den kommunala självständigheten. Människan som ställde frågan lever och verkar i Skåne. Det hade lika gärna kunnat vara ett annat land, så stora är olikheterna. Jag menar, titta här:
Vi har 290 kommuner i landet. 33 av dem ligger i Skåne län, som består av Skånes och Hallands landskap. Det är alltså trettiotre kommuner på en yta av 11 027 km².
Västerbottens län, som består av Västerbottens landskap, nordöstra delen av landskapet Ångermanland, södra delen av landskapet Lappland samt en liten obefolkad del av norra Jämtland,
har vi femton (15!) kommuner på en yta av 55 432 km². Se bilden nedan.
Jag har inget enkelt svar på frågan som jag fick ställd till mig. För min egen del tycker jag att det är bra med kommunalt självstyre, just för att landets geografi och demografi, ser ut som den gör. Det är långt härifrån till maktens boning i Stockholm och det är ännu längre, därifrån och hit.
Det är olika mellan olika kommuner hur man sköter saker som exempelvis skola, vård och omsorg.
Jag förstår att i det (från min synvinkel sett) tätbefolkade Skåne, så kan människor uppleva det väldigt orättvist om det skiljer markant på social samhällsservice, bara du flyttar ett par mil.
Men, här uppe i min värld, skulle vi ej gagnas av att bli av med självstyret, hur olika det än må vara mellan våra kommuner. För det är nämligen på det viset, att vad en stor del av landet anbelangar så finns vi inte. Vilket leder till att om vi inte får försöka styra vår lilla plätt själva, då kommer vi ju att bokstavligen försvinna, eftersom det enbart är våra naturresurser som är viktiga för de som sitter och bestämmer i Stockholm.
Ta skogsnäringen till exempel. Endast 2.3% av produktionsvärdet återgår till regionen Norrland. (Källa: Norrland, av Po Tidholm.) Lägg till vattenkraften, vindkraften, gruvnäringen...
Vi är rika på natur och på naturresurser.
Men, vi blir inte rika av dem.
För övrigt må vi vara inne på 2000-talet, men det är fortfarande fruktansvärd stor skillnad mellan olika delar av landet.
Jag har möjlighet att åka buss i öst-västlig riktning tre gånger per dag. Jag har sju mil till närmaste järnvägsstation där jag kan hoppa på ett tåg och jag har nio mil till närmaste lilla flygplats. Det är nästan sex mil till vårdcentralen i kommunens tätort - den som blivit utan ambulans. Det är nio mil till närmaste lasarett. De barn som gått ut grundskolan här i byn har varit tvungna att veckopendla (det vill säga - flytta hemifrån) för att ha möjlighet att gå gymnasiet. De som gått grundskola i Åsele har möjlighet att dagpendla med buss till gymnasieskolor i Vilhelmina (7 mil enkel väg) eller Lycksele (9 mil enkel väg).
I den kommunen där jag bor, är det längre mellan östra och västra kommungränsen, än det är mellan Malmö och Kristianstad.
Vi har liksom långt nog till våra lokala politiker i dagsläget (såvida man inte bor i kommunens centralort). Men, de finns i alla fall där och de gör (hoppas jag) sitt bästa för den bygd vi lever i.
De känner till den. De vet hur det är att försöka skapa sig ett liv här uppe i det norrländska inlandet. Det är inte lätt.
Så, jag vet inte. Det jag vet är att jag gillade bättre när skolan var statlig, just på grund av att då skilde det mindre mellan skolor i olika kommuner än vad det gör idag. Men, det är skillnad på att ha statligt ansvar över vissa samhällsfunktioner och på att ha statligt totalansvar för landets alla kommuner. Kommunerna är ju olika över landet. Livet i sig självt inryms i olika ramar beroende på var i landet du befinner dig. Därför är det omöjligt att sätta likhetstecken mellan alla landets 290 kommuner.
Den enklaste lösningen är väl kanske att förstatliga skola, vård och omsorg och låta kommunerna ha kvar resterande ansvarsområden?
Den allra enklaste lösningen, för vår del här uppe, är att vi kapar landet någonstans i höjd med Gävle.
Men, som utvecklingen ser ut så kommer vi snart att ha en kustregion och en fjällregion här uppe, med ett rätt tomt inland däremellan. Då kanske saken kommer i ett annat läge.
Begreppet självstyrelse kom till i samband med 1862 års kommunalförordning och finns sedan 1974 inskriven i grundlagen.
Sverige sa ja till (ratificerade) Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989.
I den finns den så kallade subsidiaritetsprincipen inskriven, som bland annat innebär att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt.
Självstyrelsen skapar förutsättningar för att vi medborgare ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Den kommunala självstyrelsen handlar om frihet och ansvar.
Frihet för kommuner, landsting och regioner att själva kunna fatta beslut som gagnar medborgarna.
Ansvar för att utveckla ett väl fungerande samhälle och att ta till vara på och hushålla med gemensamma resurser.
De förtroendevaldas närhet till den kommunala verkligheten ger dem möjlighet till överblick och helhetssyn. De förtroendevaldas närhet till medborgarna skapar förutsättningar för väl förankrade beslut som tillgodoser önskemål och behov.
En stark självstyrelse och en levande lokal och regional demokrati ökar förutsättningarna för att medborgarna ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Jag fick en fråga om vad jag tycker om den kommunala självständigheten. Människan som ställde frågan lever och verkar i Skåne. Det hade lika gärna kunnat vara ett annat land, så stora är olikheterna. Jag menar, titta här:
Vi har 290 kommuner i landet. 33 av dem ligger i Skåne län, som består av Skånes och Hallands landskap. Det är alltså trettiotre kommuner på en yta av 11 027 km².
Västerbottens län, som består av Västerbottens landskap, nordöstra delen av landskapet Ångermanland, södra delen av landskapet Lappland samt en liten obefolkad del av norra Jämtland,
har vi femton (15!) kommuner på en yta av 55 432 km². Se bilden nedan.
Jag har inget enkelt svar på frågan som jag fick ställd till mig. För min egen del tycker jag att det är bra med kommunalt självstyre, just för att landets geografi och demografi, ser ut som den gör. Det är långt härifrån till maktens boning i Stockholm och det är ännu längre, därifrån och hit.
Det är olika mellan olika kommuner hur man sköter saker som exempelvis skola, vård och omsorg.
Jag förstår att i det (från min synvinkel sett) tätbefolkade Skåne, så kan människor uppleva det väldigt orättvist om det skiljer markant på social samhällsservice, bara du flyttar ett par mil.
Men, här uppe i min värld, skulle vi ej gagnas av att bli av med självstyret, hur olika det än må vara mellan våra kommuner. För det är nämligen på det viset, att vad en stor del av landet anbelangar så finns vi inte. Vilket leder till att om vi inte får försöka styra vår lilla plätt själva, då kommer vi ju att bokstavligen försvinna, eftersom det enbart är våra naturresurser som är viktiga för de som sitter och bestämmer i Stockholm.
Ta skogsnäringen till exempel. Endast 2.3% av produktionsvärdet återgår till regionen Norrland. (Källa: Norrland, av Po Tidholm.) Lägg till vattenkraften, vindkraften, gruvnäringen...
Vi är rika på natur och på naturresurser.
Men, vi blir inte rika av dem.
För övrigt må vi vara inne på 2000-talet, men det är fortfarande fruktansvärd stor skillnad mellan olika delar av landet.
Jag har möjlighet att åka buss i öst-västlig riktning tre gånger per dag. Jag har sju mil till närmaste järnvägsstation där jag kan hoppa på ett tåg och jag har nio mil till närmaste lilla flygplats. Det är nästan sex mil till vårdcentralen i kommunens tätort - den som blivit utan ambulans. Det är nio mil till närmaste lasarett. De barn som gått ut grundskolan här i byn har varit tvungna att veckopendla (det vill säga - flytta hemifrån) för att ha möjlighet att gå gymnasiet. De som gått grundskola i Åsele har möjlighet att dagpendla med buss till gymnasieskolor i Vilhelmina (7 mil enkel väg) eller Lycksele (9 mil enkel väg).
I den kommunen där jag bor, är det längre mellan östra och västra kommungränsen, än det är mellan Malmö och Kristianstad.
Vi har liksom långt nog till våra lokala politiker i dagsläget (såvida man inte bor i kommunens centralort). Men, de finns i alla fall där och de gör (hoppas jag) sitt bästa för den bygd vi lever i.
De känner till den. De vet hur det är att försöka skapa sig ett liv här uppe i det norrländska inlandet. Det är inte lätt.
Så, jag vet inte. Det jag vet är att jag gillade bättre när skolan var statlig, just på grund av att då skilde det mindre mellan skolor i olika kommuner än vad det gör idag. Men, det är skillnad på att ha statligt ansvar över vissa samhällsfunktioner och på att ha statligt totalansvar för landets alla kommuner. Kommunerna är ju olika över landet. Livet i sig självt inryms i olika ramar beroende på var i landet du befinner dig. Därför är det omöjligt att sätta likhetstecken mellan alla landets 290 kommuner.
Den enklaste lösningen är väl kanske att förstatliga skola, vård och omsorg och låta kommunerna ha kvar resterande ansvarsområden?
Den allra enklaste lösningen, för vår del här uppe, är att vi kapar landet någonstans i höjd med Gävle.
Men, som utvecklingen ser ut så kommer vi snart att ha en kustregion och en fjällregion här uppe, med ett rätt tomt inland däremellan. Då kanske saken kommer i ett annat läge.
Det sägs att det är vinnarna som skriver historien
Historien som vi känner den, är alltid nedtecknad av en eller annan människa. Alla människor är mer eller mindre subjektiva. En del människor är avlönade och har som sitt arbete att skriva enligt uppdragsgivarens tycke. Historiska händelser, vare sig det är nutidshistoria eller längre bakåt, anser jag därför alltid må betraktas med ett visst mått av kritiskt tänkande. Precis som alla annan information man hör, ser eller läser. Det är liksom bra om man läser mer än en författares syn på en historisk händelse. Hämtar information från fler håll.
Vill du läsa om ett krig mellan två stater? Gör det för all del. Men, läs författare, nedtecknare av historien, som kommer från båda staterna.
För hur det än är, så är det, speciellt i dagsläget, den som skriker högst som får ut sitt budskap.
Med det menar jag att det är den som har bäst kontakter och är rikast på resurser som har störst möjlighet att få ut sin version av en specifik händelse.
Inom ett mindre geografiskt område, kan det även vara den som är mest slipad och har störst erfarenhet av att sprida önskat budskap genom den berömda djungeltelegrafen, som har störst chans att få just sin version planterad som en sanning i människors medvetande.
Speciellt om ingen har kraft nog att säga emot och ge andras syn på saken.
En av de absolut viktigaste saker som finns att lära våra barn, våra elever, är vikten av kritiskt tänkande. Att alltid fundera över vad informationen kommer ifrån. Att söka fler källor, från olika håll, såväl när man letar information som när man mottager nyheter. Oavsett om dessa nyheter kommer från statliga nyhetskanaler eller från grannen.
Vissa saker är att betrakta som fakta. Fakta är ej subjektiva. Fakta är en absolut sanning. Jorden är rund (eller, aningen oval faktiskt), solens strålar värmer, vi har skolplikt i Sverige, efter vinter kommer vår och så vidare. Detta är fakta.
Vissa dokument är också att betrakta som rena fakta. Budgetpropositionen, statens planering för vårt lands ekonomi för det här året till exempel. Det är fakta. Finns här.
Protokoll från Åsele kommunfullmäktiges sammanträde är ett annat exempel.
Det med beslutet om att flytta högstadiet finns här.
Varför skriver jag nu om detta?
Jo, därför att det är min fasta övertygelse att det är viktigt att belysa så många delar av vår historia som det bara är möjligt. Hur ska vi annars någonsin kunna dra lärdom av den?
Vill du läsa om ett krig mellan två stater? Gör det för all del. Men, läs författare, nedtecknare av historien, som kommer från båda staterna.
För hur det än är, så är det, speciellt i dagsläget, den som skriker högst som får ut sitt budskap.
Med det menar jag att det är den som har bäst kontakter och är rikast på resurser som har störst möjlighet att få ut sin version av en specifik händelse.
Inom ett mindre geografiskt område, kan det även vara den som är mest slipad och har störst erfarenhet av att sprida önskat budskap genom den berömda djungeltelegrafen, som har störst chans att få just sin version planterad som en sanning i människors medvetande.
Speciellt om ingen har kraft nog att säga emot och ge andras syn på saken.
En av de absolut viktigaste saker som finns att lära våra barn, våra elever, är vikten av kritiskt tänkande. Att alltid fundera över vad informationen kommer ifrån. Att söka fler källor, från olika håll, såväl när man letar information som när man mottager nyheter. Oavsett om dessa nyheter kommer från statliga nyhetskanaler eller från grannen.
Vissa saker är att betrakta som fakta. Fakta är ej subjektiva. Fakta är en absolut sanning. Jorden är rund (eller, aningen oval faktiskt), solens strålar värmer, vi har skolplikt i Sverige, efter vinter kommer vår och så vidare. Detta är fakta.
Vissa dokument är också att betrakta som rena fakta. Budgetpropositionen, statens planering för vårt lands ekonomi för det här året till exempel. Det är fakta. Finns här.
Protokoll från Åsele kommunfullmäktiges sammanträde är ett annat exempel.
Det med beslutet om att flytta högstadiet finns här.
Varför skriver jag nu om detta?
Jo, därför att det är min fasta övertygelse att det är viktigt att belysa så många delar av vår historia som det bara är möjligt. Hur ska vi annars någonsin kunna dra lärdom av den?
Tacka vet jag tredje statsmakten!
tisdag 26 mars 2013
Delar ur det 30-åriga kriget, eller var det 40?
Luciadagen 1979 nämndes första gången något om en eventuell förändring av Fredrika skola i media. Det var dåvarande kommunalrådet Tore Möller som uttalade sig i Västerbottens Kuriren och sade:
"För Fredrika är det ett måste att industriarbeten måste fram. Annars rasar hela Fredrika. Fredrika högstadium är snart i fara om inget rationellt kan göras."
Första maj 1991 gick Fredrikaborna man ur huset och körde i karavan till Åsele där de parkerade utanför kommunalhuset i protest mot att Fredrika skola var hotad.
28 april 2011, började den här senaste striden - som förmodligen lär vara den sista.
Nu är det ju så att som jag (och fler med mig) ser det, har det här egentligen ingenting med skolan att göra. Det är betydligt större än så. Det började redan vid kommunsammanslagningen 1972.
Strax innan sammanslagningen av Dorotea, Åsele och Fredrika, hade ett omfattande förberedande arbete gjorts i Fredrika inför uppförandet av ett skogsmuseum. Planeringen överlämnades efter sammanslagningen till ledande politiker i Åsele, för att beslut skulle kunna fattas och arbetet påbörjas. Men, av någon anledning hamnade detta i träda. Dokumenten kanske ramlade bakom ett bord. Vad vet jag? 1979 dök det i alla fall upp ett förslag från Åsele, om att anlägga ett skogsmuseum i Torvsjö, med förvånansvärt liknande upplägg som det som kommit från Fredrika några år tidigare.
(Västerbottens Folkblad 2/11-79)
Någonstans där, vid den där sammanslagningen, hamnade Fredrika för evigt i politisk radioskugga. Budgeten fördelades i niondelar. Åsele och Dorotea fick vardera fyra niondelar och Fredrika en.
(VK 22/7 1978)
Visst, Fredrika var bra mycket mindre än de andra två. Så just den biten tänker jag ej klaga på.
Däremot skulle jag vilja veta vad som beslutades rörande budgeten när det 1979 blev skilsmässa mellan Dorotea och Åsele-Fredrika. Men, jag förmodar att det går att ta reda på.
Den som vet är välkommen att skriva och berätta.
eva_katarina( a )hotmail.com
"För Fredrika är det ett måste att industriarbeten måste fram. Annars rasar hela Fredrika. Fredrika högstadium är snart i fara om inget rationellt kan göras."
Första maj 1991 gick Fredrikaborna man ur huset och körde i karavan till Åsele där de parkerade utanför kommunalhuset i protest mot att Fredrika skola var hotad.
28 april 2011, började den här senaste striden - som förmodligen lär vara den sista.
Nu är det ju så att som jag (och fler med mig) ser det, har det här egentligen ingenting med skolan att göra. Det är betydligt större än så. Det började redan vid kommunsammanslagningen 1972.
Strax innan sammanslagningen av Dorotea, Åsele och Fredrika, hade ett omfattande förberedande arbete gjorts i Fredrika inför uppförandet av ett skogsmuseum. Planeringen överlämnades efter sammanslagningen till ledande politiker i Åsele, för att beslut skulle kunna fattas och arbetet påbörjas. Men, av någon anledning hamnade detta i träda. Dokumenten kanske ramlade bakom ett bord. Vad vet jag? 1979 dök det i alla fall upp ett förslag från Åsele, om att anlägga ett skogsmuseum i Torvsjö, med förvånansvärt liknande upplägg som det som kommit från Fredrika några år tidigare.
(Västerbottens Folkblad 2/11-79)
Någonstans där, vid den där sammanslagningen, hamnade Fredrika för evigt i politisk radioskugga. Budgeten fördelades i niondelar. Åsele och Dorotea fick vardera fyra niondelar och Fredrika en.
(VK 22/7 1978)
Visst, Fredrika var bra mycket mindre än de andra två. Så just den biten tänker jag ej klaga på.
Däremot skulle jag vilja veta vad som beslutades rörande budgeten när det 1979 blev skilsmässa mellan Dorotea och Åsele-Fredrika. Men, jag förmodar att det går att ta reda på.
Den som vet är välkommen att skriva och berätta.
eva_katarina( a )hotmail.com
Apropå sannolikhet
Tage Danielsson (1928-1985) var mycket duktig på att skriva träffsäkra monologer. Den om sannolikhet, gällande Harrisburg, är en av de mer kända. (Se föregående blogginlägg.)
Egon Persson hade en undran i slutet av sitt blogginlägg för dagen, om huruvida man skulle kunna jämföra den här Fredrikahistorien med Tages monolog om Harrisburg. "Det som hände, kunde inte hända, så det har aldrig hänt."
Om jag ska tolka sannolikhet utifrån Fredrikaperspektiv, i dagsläget, inspirerad av Tage Danielsson,
blir det ungefär så här:
Sannolikhet, det betyder väl något som är rätt likt sanning. Men riktigt lika sant som en sanning, är det inte om det bara är sannolikt. Om något är osannolikt, måste ju det då vara ännu längre ifrån sanningen än något som är osant. Eftersom sannolikhet ju bara nästan är sant.
Att hålla på med sannolikhetskalkyler är enligt en del socialdemokratiska politiker i Åsele inget man ska ägna sig åt. För dessa är ju så osannolika att de är omöjliga att räkna med. Det går ju inte att veta vad som är sant och inte om man räknar på sådant som inte ens är sannolikt.
Riktigt svårt blir det om man dessutom tar i beräkningen att varje människa har sin egen sanning. Hur ska man då kunna veta vilken av alla dessa sanningar som är mest sannolik?
Om man tänker så, har vi omkring sex miljarder sanningar att välja på här i världen. Det begriper ju var och en hur svårt det då är att hålla på med sannolikhetskalkyler, som det säkert finns ännu fler varianter av.
Att en fortsatt inflyttning till Fredrika skulle ha kunnat gå att säkra genom att behålla skolan och äldreomsorgen i oförändrad form. Det kommer ingen att kunna hålla för sanning. För i och med att förändringarna genomförs så försvinner ju en markant del av chansen att kunna ta reda på om den påstådda sanningen ens var sannolik.
Att familjer som driver företag, skulle kunna komma att flytta ifrån kommunen, om Fredrika skola förändrades från att vara en F-9 skola, till något annat som gör att vissa elever måste pendla minst 12 mil om dagen. Det ansåg vissa politiker vara totalt osannolikt. Det påståendet var alltså så långt ifrån sant att en sådan följdverkning av ett dylikt beslut existerar i princip inte.
Att de familjer som har företag dessutom skulle ta sina företag med sig om de flyttar, för att företagande och familjeliv har ett samband. Det var också osannolikt.
Trots att det är så att om jag har ett företag och flyttar någonstans är ju sannolikheten för att mitt företag följer med närmare hundra procent. Det blir så långt ifrån osannolikt att det är i det närmaste att betrakta som en sanning. Fast, bara min sanning och det är ju inte alls säkert att min sanning är sannolik för någon annan.
Nu är ju dagsläget sådant att flera familjer som bor i Fredrika varit och tittat på hus och/eller anmält intresse för att hyra bostad i en helt annan kommun än Åsele. Både familjer som har företag och familjer som inte har företag. Eftersom detta sker skulle man nästan kunna hävda att det är sant att folk kommer att flytta. Men, bara nästan. För det har ju inte hänt än.
Å andra sidan är det ju inte säkert att det kommer att hända, även om det gör det. För om det var så långt ifrån sant att det skulle kunna inträffa, att det var totalt osannolikt, då förmodar jag att vi allihop kommer att bo kvar här även när vi har flyttat. Eller?
Egon Persson hade en undran i slutet av sitt blogginlägg för dagen, om huruvida man skulle kunna jämföra den här Fredrikahistorien med Tages monolog om Harrisburg. "Det som hände, kunde inte hända, så det har aldrig hänt."
Om jag ska tolka sannolikhet utifrån Fredrikaperspektiv, i dagsläget, inspirerad av Tage Danielsson,
blir det ungefär så här:
Sannolikhet, det betyder väl något som är rätt likt sanning. Men riktigt lika sant som en sanning, är det inte om det bara är sannolikt. Om något är osannolikt, måste ju det då vara ännu längre ifrån sanningen än något som är osant. Eftersom sannolikhet ju bara nästan är sant.
Att hålla på med sannolikhetskalkyler är enligt en del socialdemokratiska politiker i Åsele inget man ska ägna sig åt. För dessa är ju så osannolika att de är omöjliga att räkna med. Det går ju inte att veta vad som är sant och inte om man räknar på sådant som inte ens är sannolikt.
Riktigt svårt blir det om man dessutom tar i beräkningen att varje människa har sin egen sanning. Hur ska man då kunna veta vilken av alla dessa sanningar som är mest sannolik?
Om man tänker så, har vi omkring sex miljarder sanningar att välja på här i världen. Det begriper ju var och en hur svårt det då är att hålla på med sannolikhetskalkyler, som det säkert finns ännu fler varianter av.
Att en fortsatt inflyttning till Fredrika skulle ha kunnat gå att säkra genom att behålla skolan och äldreomsorgen i oförändrad form. Det kommer ingen att kunna hålla för sanning. För i och med att förändringarna genomförs så försvinner ju en markant del av chansen att kunna ta reda på om den påstådda sanningen ens var sannolik.
Att familjer som driver företag, skulle kunna komma att flytta ifrån kommunen, om Fredrika skola förändrades från att vara en F-9 skola, till något annat som gör att vissa elever måste pendla minst 12 mil om dagen. Det ansåg vissa politiker vara totalt osannolikt. Det påståendet var alltså så långt ifrån sant att en sådan följdverkning av ett dylikt beslut existerar i princip inte.
Att de familjer som har företag dessutom skulle ta sina företag med sig om de flyttar, för att företagande och familjeliv har ett samband. Det var också osannolikt.
Trots att det är så att om jag har ett företag och flyttar någonstans är ju sannolikheten för att mitt företag följer med närmare hundra procent. Det blir så långt ifrån osannolikt att det är i det närmaste att betrakta som en sanning. Fast, bara min sanning och det är ju inte alls säkert att min sanning är sannolik för någon annan.
Nu är ju dagsläget sådant att flera familjer som bor i Fredrika varit och tittat på hus och/eller anmält intresse för att hyra bostad i en helt annan kommun än Åsele. Både familjer som har företag och familjer som inte har företag. Eftersom detta sker skulle man nästan kunna hävda att det är sant att folk kommer att flytta. Men, bara nästan. För det har ju inte hänt än.
Å andra sidan är det ju inte säkert att det kommer att hända, även om det gör det. För om det var så långt ifrån sant att det skulle kunna inträffa, att det var totalt osannolikt, då förmodar jag att vi allihop kommer att bo kvar här även när vi har flyttat. Eller?
måndag 25 mars 2013
Min syn på (S)aken
När jag var liten kunde jag sjunga Arbetets söner och Internationalen ungefär samtidigt som jag lärde mig sjunga Bä, bä vita lamm (Inget samband, även om en del politiker kan bete sig som fårskallar ibland.). Jag gick med i första maj tåg och min mamma och/eller pappa var fanbärare. Jag var med i Unga Örnar. Jag lyssnade till Olof Palme, när han talade i Sollefteå och jag minns kraften i hans tal även om jag glömt orden (och även om mitt starkaste minne därifrån var att det fanns jättemånga gula nyckelpigor invid en solvägg där vi stod).
Min pappa arbetade som ombudsman i Skogsarbetareförbundet Avdelning 3, med kontor i Åsele. Min mamma arbetade som kontorist på samma kontor. Det hör till saken, eftersom jag alltså genom detta växte upp med arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens människosyn och ideologi ständigt närvarande.
Som jag lärt mig att tolka detta, blir det kortfattat ungefär så här:
I vuxen ålder har jag läst om socialdemokratins historia, sett filmklipp och tagit del av historien på andra sätt. Min uppfattning om partiets ideologi, som följt mig sedan jag var liten, har ej förändrats. Däremot anser jag att vårt i grunden röda parti, blivit lite åt det rosa hållet. Lite för urvattnat. Man tar ej strid för de grundläggande principerna längre. (Ja, Stefan Löfven kanske gör det. Jag har ärligt talat varit för upptagen på lokalplanet för att hinna uppdatera mig på riksplanet, de senaste två åren.)
Hur som helst tänker jag inte gå in djupare på det här och nu.
Anledningen till att jag skriver detta, är helt enkelt att jag vill visa vad min personliga syn på socialdemokrati är. Alla människor har egna tolkningar av allt de möter. Detta är min (kortfattade) tolkning av socialdemokratins värderingar.
Tack och lov.
För om jag inte hade växt upp i den omgivningen och fått dessa värderingar med mig, då hade jag som fritidspolitiker i Åsele kommun, riskerat att börja tro att socialdemokrati är något helt annat.
Tack mamma och pappa!
För god grund och för ständigt och stadigt stöd.
Min pappa arbetade som ombudsman i Skogsarbetareförbundet Avdelning 3, med kontor i Åsele. Min mamma arbetade som kontorist på samma kontor. Det hör till saken, eftersom jag alltså genom detta växte upp med arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens människosyn och ideologi ständigt närvarande.
Som jag lärt mig att tolka detta, blir det kortfattat ungefär så här:
- Alla människor är lika mycket värda
- Alla människor har rätt att föra fram sin åsikt
- Man ska ha lika lön för lika arbete
- Alla människor har rätt till utbildning och arbete
- Ingen människa har rätt att sko sig på någon annans bekostnad
- Tillsammans är vi starka
- Solidaritet är att bry sig om sina medmänniskor, att säga ifrån när man ser orättvisor och att hjälpa de som har det sämre än en själv
- Man ska visa respekt för och hövlighet mot de människor man möter
- Vi betalar skatt, därför att vi på det sättet hjälps åt att skapa ett fungerande samhälle med de samhällsfunktioner som behövs, skola, sjukvård och vägar och sånt ni vet...
I vuxen ålder har jag läst om socialdemokratins historia, sett filmklipp och tagit del av historien på andra sätt. Min uppfattning om partiets ideologi, som följt mig sedan jag var liten, har ej förändrats. Däremot anser jag att vårt i grunden röda parti, blivit lite åt det rosa hållet. Lite för urvattnat. Man tar ej strid för de grundläggande principerna längre. (Ja, Stefan Löfven kanske gör det. Jag har ärligt talat varit för upptagen på lokalplanet för att hinna uppdatera mig på riksplanet, de senaste två åren.)
Hur som helst tänker jag inte gå in djupare på det här och nu.
Anledningen till att jag skriver detta, är helt enkelt att jag vill visa vad min personliga syn på socialdemokrati är. Alla människor har egna tolkningar av allt de möter. Detta är min (kortfattade) tolkning av socialdemokratins värderingar.
Tack och lov.
För om jag inte hade växt upp i den omgivningen och fått dessa värderingar med mig, då hade jag som fritidspolitiker i Åsele kommun, riskerat att börja tro att socialdemokrati är något helt annat.
Tack mamma och pappa!
För god grund och för ständigt och stadigt stöd.
Sökresultat, eller bristen på...
Förra veckan gjorde jag en sökning på någon av Åseles hemsidor, på "årets Åselebo". Jag minns ej om det var på asele.nu eller om det var på asele.se.
Jag fick i alla fall upp text om utmärkelsen och bild på de som fått den tidigare. Om jag minns rätt var bilden (bland annat?) på 2007 års mottagare av utmärkelsen, Gertrud och Eskil Dagman samt Gudrun och Lars Sörlin. (De gjorde för övrigt ett kanonjobb på hembygdsområdet!)
I afton gjorde jag om den sökningen, på båda sidorna, för att kolla om de lagt in något om årets utmärkelse som delades ut i lördags på vintermarknaden.
På asele.se fick jag upp detta resultat:
Tack för att du gjorde en sökning på vår webbplats! Tyvärr finns det ingen information som passar din sökning.
Hittar du inte vad du söker, ring oss på tel: 0941-140 00 eller skicka e-post till kommun(at)asele.se
(at)=@
På asele.nu kom detta upp:
0 sidor funna där ordet årets Åselebo förekommer.
0 nyheter funna där ordet årets Åselebo förekommer.
Jag förutsätter naturligtvis att avsaknaden av sökresultat beror på att de håller på att göra en ny sammanställning av vilka som mottagit utmärkelsen genom åren.
Årets Åselebo skrev jag för övrigt om här.
Jag fick i alla fall upp text om utmärkelsen och bild på de som fått den tidigare. Om jag minns rätt var bilden (bland annat?) på 2007 års mottagare av utmärkelsen, Gertrud och Eskil Dagman samt Gudrun och Lars Sörlin. (De gjorde för övrigt ett kanonjobb på hembygdsområdet!)
I afton gjorde jag om den sökningen, på båda sidorna, för att kolla om de lagt in något om årets utmärkelse som delades ut i lördags på vintermarknaden.
På asele.se fick jag upp detta resultat:
Tack för att du gjorde en sökning på vår webbplats! Tyvärr finns det ingen information som passar din sökning.
Hittar du inte vad du söker, ring oss på tel: 0941-140 00 eller skicka e-post till kommun(at)asele.se
(at)=@
På asele.nu kom detta upp:
0 sidor funna där ordet årets Åselebo förekommer.
0 nyheter funna där ordet årets Åselebo förekommer.
Jag förutsätter naturligtvis att avsaknaden av sökresultat beror på att de håller på att göra en ny sammanställning av vilka som mottagit utmärkelsen genom åren.
Årets Åselebo skrev jag för övrigt om här.
Tajming...?
I ett av mina tidigare blogginlägg, måndagen den 18 mars i år, nämnde jag Åsele kommuns gamla slogan. Påföljande fredag dyker plötsligt bilden, som bland annat fanns som klistermärke när jag var liten, upp på Åsele Marknads facebooksida. Idag står följande att läsa på asele.nu
| "Åsele i Södra Lappland - Dit vägarna bär" Återuppstånden i digital form | |
|
Vår gamla slogen som så väl beskriver Åsele har återuppstått i ny
modern digital form. Om någon behöver den i något samanhang finns den på
turistbyrån. I VK den 18 okt 1972 skrevs en artikel om Åke Jonsson som
är mannen bakom slogan. "ÅKE HITTADE PÅ ÅSELES SLOGAN (i VK 18/10 -72) Åsele i Lappland – Dit vägarna bär” har myntats av civilekonomen, köpmannen och ordförande i Åsele kommuns fritidsnämnd, Åke Jonsson. En slogan som slog, fastslår Jonsson. ÅSELE I LAPPLAND – dit vägarna bär” är ett uttryck som präglats av köpmannen och civilekonomen Åke Jonsson. Det var många år sedan nu men uttrycket har stått sig genom åren och Åke Jonsson har blivit fritidsnämndens ordförande i Kommunen. Sant är att ”Åsele – dit vägarna bär” alltsedan sin uppkomst ”hamrats” in i medvetandet på folk. Inte bara hos åseleborna utan hos all som gästat lappmarkskommunen. Det har bl.a. skett genom tändsticksaskar, annonser och klistermärken på brev. VAD GRUNDADES då Åke Jonssons slogan på? Jo i samhällsdelen Norrstrand, strålar vägarna samman i en fyrvägskorsning där trafiken från Umeå, Örnsköldsvik och Sollefteå samt Lycksele, Vilhelmina och Dorotea möts. Många passerar alltså korsningen på färden från kust till inland och fjäll eller vice versa. Därför kan man säga att uttrycket ”Åsele i Lappland-dit vägarna bär” håller." |
 |
| Publicerat av: Magnus Hedberg | |
söndag 24 mars 2013
Det blev en utedag
Skoter, sol, eld, kaffe, lite fiske och trevligt sällskap.
Välbehövlig själavård!
Välbehövlig själavård!
Vanligt hyfs. Är det för mycket begärt?
Är det det?
Jag frågar er verkligen.
Är det för mycket begärt av en offentlig person att bete sig hövligt gentemot meningsmotståndare när man bevistar samma möte?
Speciellt när man inte ens är i debatt om något under nämnda möte.
Jag frågar er verkligen.
Är det för mycket begärt av en offentlig person att bete sig hövligt gentemot meningsmotståndare när man bevistar samma möte?
Speciellt när man inte ens är i debatt om något under nämnda möte.
Det började som en skakning på nedre däck
Rubriken är första strofen från sången Titanic, av Mikael Wiehe. Han har sagt att han tror
att sången handlar om en liten mans känsla av hjälplöshet
inför ett stort skeende som han inte kan påverka.
Jag har haft den där strofen ringande i huvudet i flera dagar nu. Om man sätter ihop den med de tre sista raderna i sången, så får man liksom nuläget.
Här har ni hela texten:
Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till
att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste
osänkbara skepp
Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt
Jag tog en tröja
Jag tänkte att havet är säkert kallt
När vi steg ut ur vår hytt och såg
hur vattnet börjat strömma in
såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten
på din kind
Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats
Det var på översta däck fast det 'gentli'n var första klass
Vi var rätt många men alla tog det ganska lugnt
Det var väl bara en herre från tredje klass
som trängde sej lite dumt
Vi träffade en man som vi hälsat på förut
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru
När vi kom upp på däck, sa kaptenen
att livbåten inte gick att få i sjön
Det var visst kedjorna till nån hissanordning
som någon hade glömt
Vi gick till baren och fick ett gratis glas champagne
Och vi skålade för imperiet och för varann
Nu börja' skeppet att sjunka snabbare
och dess lutning var ganska stor
Många hoppade i vattnet
Men vi beslöt att stanna kvar ombord
Sen lämna' råttorna skeppet för att söka sej mot land
Men vi stod kvar där på däcket och höll varann i hand
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt
Och i dom båtar som satts i sjön, fanns inte plats
för en enda till
Sen spela' fartygsorkestern "Närmare Gud till Dig"
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt
för just vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp
Vi går till botten där vi står
Men flaggan, den går i topp
Jag har haft den där strofen ringande i huvudet i flera dagar nu. Om man sätter ihop den med de tre sista raderna i sången, så får man liksom nuläget.
Här har ni hela texten:
Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till
att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste
osänkbara skepp
Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt
Jag tog en tröja
Jag tänkte att havet är säkert kallt
När vi steg ut ur vår hytt och såg
hur vattnet börjat strömma in
såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten
på din kind
Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats
Det var på översta däck fast det 'gentli'n var första klass
Vi var rätt många men alla tog det ganska lugnt
Det var väl bara en herre från tredje klass
som trängde sej lite dumt
Vi träffade en man som vi hälsat på förut
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru
När vi kom upp på däck, sa kaptenen
att livbåten inte gick att få i sjön
Det var visst kedjorna till nån hissanordning
som någon hade glömt
Vi gick till baren och fick ett gratis glas champagne
Och vi skålade för imperiet och för varann
Nu börja' skeppet att sjunka snabbare
och dess lutning var ganska stor
Många hoppade i vattnet
Men vi beslöt att stanna kvar ombord
Sen lämna' råttorna skeppet för att söka sej mot land
Men vi stod kvar där på däcket och höll varann i hand
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt
Och i dom båtar som satts i sjön, fanns inte plats
för en enda till
Sen spela' fartygsorkestern "Närmare Gud till Dig"
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt
för just vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp
Vi går till botten där vi står
Men flaggan, den går i topp
lördag 23 mars 2013
Årets Åselebo bor i Fredrika
För att få utmärkelsen "Årets Åselebo" krävs det att man är en privatperson, boende i Åsele kommun som har gjort oegennyttiga insatser till nytta och glädje för sina medmänniskor i Åsele kommun.
Vem som helst kan föreslå den man anser är lämpligast och sedan är det Vintermarknadsgruppen
(vilka de nu är) som väljer.
I år blev det en Fredrikabo som fick utmärkelsen: Ingrid Norrman.
Det var ett bra val tycker jag.
Utmärkelsemässigt är det en bra säsong för Fredrika.
Åseles Guldhjärta delades i november 2012 ut till ViskaGården.
(Åseles Guldhjärta 2011, förärades Frekab.)
Vi sjunker liksom med flaggan i topp...
Vem som helst kan föreslå den man anser är lämpligast och sedan är det Vintermarknadsgruppen
(vilka de nu är) som väljer.
I år blev det en Fredrikabo som fick utmärkelsen: Ingrid Norrman.
Det var ett bra val tycker jag.
Utmärkelsemässigt är det en bra säsong för Fredrika.
Åseles Guldhjärta delades i november 2012 ut till ViskaGården.
(Åseles Guldhjärta 2011, förärades Frekab.)
Vi sjunker liksom med flaggan i topp...
Skillnaden, som ni ej ser.
Skillnaden, som kanske är svår att förstå, är att när jag skriver att vi har gränser, att vi ej orkar, så beror det på att Vi Lever Med Denna Börda Varje Dag och har så gjort sedan den 28 april 2011.
Så länge det "bara" var äldreomsorgen som "förändrades" (Höstsol etc), hade vi hopp om att det skulle ordna sig. (Om inte annat är det enklare att driva ett privat äldreboende, än en friskola.) Men, när de började hota våra barns vardag och rasera våra drömmar om framtiden, då började de samtidigt tära på allas våra liv.
Oavsett väder, oavsett hur klarblå himmel det är och oavsett hur vackert solen lyser på omgivningarna, så går vi alltid omkring med ovissheten om hur det ska bli för våra barn, oss själva, vår by och i slutändan kommunen. Vi somnar med oro och vi vaknar med oro.
Vi har inga bra svar att komma med när barnen frågar hur det ska bli.
Vi vet inte vad vi ska säga till våra gamla oroliga föräldrar, som i sin tur oroar sig, både för egen del om de bor på byn och/eller i kommunen och naturligtvis för vår del.
Det är aldrig roligt att se ens barn och barnbarn lida.
Vi går ständigt omkring med en klump i magen som kommer att bli förtvivlat svår att få bort, oavsett hur allt detta slutar. Alltid. Varje dag.
Ja, jag talar för fler än mig och jag gör det med gott samvete, för jag vet att det är sant det jag skriver.
Det spelar ingen roll vad vi gör eller var vi är.
Oron finns alltid med och för varje gång vi lyft upp hoppet i en förhandling, i ett kf, i ett vanligt möte, har det fallit längre och längre ner för var gång våra ansträngningar varit förgäves och vår besvikelse har växt till den grad att vi i dagsläget har mycket, mycket svårt att tro på en framtid i den här kommunen.
Vi har aldrig kunnat syssla med detta en stund och sen koppla bort det och göra något roligare. Vi har aldrig kunnat ta semester från detta. För det har pågått hela tiden. Varje vaken stund har detta hot funnits i vårt medvetande. Det har enbart varit en fråga om gradskillnader.
Jag ser våra politikers bloggar på vk. De skriver om politik ibland och om annat ibland. Vissa skriver om roligare saker om helgerna och om politik på vardagarna.
Så har vi aldrig haft det under den här tiden.
Vi har aldrig kunnat koppla bort detta under helger och lediga dagar.
Det är nämligen våra liv det har varit fråga om.
Våra liv och vår framtid.
Våra föräldrars liv och deras framtid.
Våra barns liv.
Vilken framtid kommer de att ha?
Skillnaden mellan oss och mellan alla er som följt detta, är att ni har ej behövt leva med det 24 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året.
Oavsett väder.
Så länge det "bara" var äldreomsorgen som "förändrades" (Höstsol etc), hade vi hopp om att det skulle ordna sig. (Om inte annat är det enklare att driva ett privat äldreboende, än en friskola.) Men, när de började hota våra barns vardag och rasera våra drömmar om framtiden, då började de samtidigt tära på allas våra liv.
Oavsett väder, oavsett hur klarblå himmel det är och oavsett hur vackert solen lyser på omgivningarna, så går vi alltid omkring med ovissheten om hur det ska bli för våra barn, oss själva, vår by och i slutändan kommunen. Vi somnar med oro och vi vaknar med oro.
Vi har inga bra svar att komma med när barnen frågar hur det ska bli.
Vi vet inte vad vi ska säga till våra gamla oroliga föräldrar, som i sin tur oroar sig, både för egen del om de bor på byn och/eller i kommunen och naturligtvis för vår del.
Det är aldrig roligt att se ens barn och barnbarn lida.
Vi går ständigt omkring med en klump i magen som kommer att bli förtvivlat svår att få bort, oavsett hur allt detta slutar. Alltid. Varje dag.
Ja, jag talar för fler än mig och jag gör det med gott samvete, för jag vet att det är sant det jag skriver.
Det spelar ingen roll vad vi gör eller var vi är.
Oron finns alltid med och för varje gång vi lyft upp hoppet i en förhandling, i ett kf, i ett vanligt möte, har det fallit längre och längre ner för var gång våra ansträngningar varit förgäves och vår besvikelse har växt till den grad att vi i dagsläget har mycket, mycket svårt att tro på en framtid i den här kommunen.
Vi har aldrig kunnat syssla med detta en stund och sen koppla bort det och göra något roligare. Vi har aldrig kunnat ta semester från detta. För det har pågått hela tiden. Varje vaken stund har detta hot funnits i vårt medvetande. Det har enbart varit en fråga om gradskillnader.
Jag ser våra politikers bloggar på vk. De skriver om politik ibland och om annat ibland. Vissa skriver om roligare saker om helgerna och om politik på vardagarna.
Så har vi aldrig haft det under den här tiden.
Vi har aldrig kunnat koppla bort detta under helger och lediga dagar.
Det är nämligen våra liv det har varit fråga om.
Våra liv och vår framtid.
Våra föräldrars liv och deras framtid.
Våra barns liv.
Vilken framtid kommer de att ha?
Skillnaden mellan oss och mellan alla er som följt detta, är att ni har ej behövt leva med det 24 timmar om dagen, 7 dagar i veckan, 52 veckor om året.
Oavsett väder.
fredag 22 mars 2013
Det kommer mera
Jag har protokoll, skrivelser, anteckningar och foton, från de senaste två åren. Alla protokoll, alla brev (även e-post faktiskt, om ni ej visste det) och alla skrivelser i frågan är offentliga. Jag kommer att lägga ut dessa lite då och då framöver. Med mina kommentarer.
Varför?
För att jag vill att alla ska veta hur det kan gå till.
Jag kunde inte rädda skolan åt min son och hans skolkamrater. Den vetskapen skär i mitt hjärta och det får jag leva med. Men, jag kan i alla fall visa hur vi försökte och bevara det till eftervärlden. Det är det allra minsta jag är skyldig dem.
Varför?
För att jag vill att alla ska veta hur det kan gå till.
Jag kunde inte rädda skolan åt min son och hans skolkamrater. Den vetskapen skär i mitt hjärta och det får jag leva med. Men, jag kan i alla fall visa hur vi försökte och bevara det till eftervärlden. Det är det allra minsta jag är skyldig dem.
...och så levde de lyckliga i alla sina dagar(?). Slut.
Kampen för skolan i byn går mot sitt slut.
Vi har gjort allt vi kunnat, allt vi orkat och sen ytterligare lite till. Som min mor sa "Ni har kämpat väl.".
Vi har bemött alla argument i tur och ordning. Returnerat alla bollar de slagit vår väg. Det började den 28 april 2011. Då var argumentet elevernas sociala utveckling, på grund av få elever i varje årskull. När det ej fungerade kom efter sommaren argumentet med bristande lärarkompetens fram. När ej heller det gick vägen, tog man upp det vikande elevantalet igen. Där vände vi, i motvind, elevantalet från 19 till 26 i princip över ett jullov och påvisade att vi kunde vända trenden. Då plockades stora osthyveln fram över budgeten och barn- och utbildningsnämnden skulle spara pengar. Vi påpekade gång efter annan att kommunen som helhet skulle förlora på ett beslut att flytta högstadiet till Åsele. Man ville ej se till helheten. Det var ej en fråga om kommunen, bara om skolan. Beslutet togs i kommunfullmäktige 26 november 2012. Läs om det här. Vi fortsatte kämpa ändå. Det fördes förhandlingar senast nu under februari månad och även i mars vet jag att företagare och politiker har försökt påverka de som sitter med makten, in i det sista. Tagna beslut kan rivas upp. Det har hänt förr. Men, uppenbarligen händer det ej nu och vi har gränser. Gränser för hur mycket vi orkar kämpa i motvind, när allt vi egentligen velat var att få leva ifred i vår by och arbeta med att försöka utveckla den. Vilket vi höll på med, innan.
Nu finns ingen barn- och utbildningsnämnd längre. Det finns ett omsorgs- och utbildningsutskott, som ligger under kommunstyrelsen. Nämnderna är borttagna, så budgeten ses som en helhet över kommunens alla delar.
Vi förhindrade inrättandet av småbarnsskola (F-2) i alla fall.
Det var ju nämligen med det förslaget som allt började.
Men, det spelar ju ingen större roll. För det kommer ej att bli många elever kvar här till hösten.
Så då kan de ju stänga ner allt.
Vi gav våra barn ett extra år i Fredrika skola. Det lyckades vi med.
Vi har gett dem en ordentlig lektion i samhällskunskap. De har skrivit till politiker och till media, läst på om barnkonventionen och sina rättigheter, följt med och varit åskådare på kommunfullmäktige och gjort affischer och plakat och demonstrerat.
De har även lärt sig att alla vuxna tar inte hänsyn till barn. Oavsett vad som står i barnkonventionen. Den läxan stod andra för.
En del av er säger att de som har makten vinner om folk flyttar. Att då får de som de vill.
De vinner ingenting. De förlorar så otroligt mycket på detta i det långa loppet, att de därigenom sänker sig själva.
Byn och naturen är kvar. Även om folk flyttar, kommer de att behålla sina hus som fritidshus och alltså vara i Fredrika på fritiden. Men, deras skattepengar kommer någon annan kommun att ha glädje av.
Tusen tack, för allt stöd vi fått i vår kamp för skolan, byn, bygden och kommunen. Vi skulle aldrig ha orkat så här långt utan er alla.
Vi har gjort allt vi kunnat, allt vi orkat och sen ytterligare lite till. Som min mor sa "Ni har kämpat väl.".
Vi har bemött alla argument i tur och ordning. Returnerat alla bollar de slagit vår väg. Det började den 28 april 2011. Då var argumentet elevernas sociala utveckling, på grund av få elever i varje årskull. När det ej fungerade kom efter sommaren argumentet med bristande lärarkompetens fram. När ej heller det gick vägen, tog man upp det vikande elevantalet igen. Där vände vi, i motvind, elevantalet från 19 till 26 i princip över ett jullov och påvisade att vi kunde vända trenden. Då plockades stora osthyveln fram över budgeten och barn- och utbildningsnämnden skulle spara pengar. Vi påpekade gång efter annan att kommunen som helhet skulle förlora på ett beslut att flytta högstadiet till Åsele. Man ville ej se till helheten. Det var ej en fråga om kommunen, bara om skolan. Beslutet togs i kommunfullmäktige 26 november 2012. Läs om det här. Vi fortsatte kämpa ändå. Det fördes förhandlingar senast nu under februari månad och även i mars vet jag att företagare och politiker har försökt påverka de som sitter med makten, in i det sista. Tagna beslut kan rivas upp. Det har hänt förr. Men, uppenbarligen händer det ej nu och vi har gränser. Gränser för hur mycket vi orkar kämpa i motvind, när allt vi egentligen velat var att få leva ifred i vår by och arbeta med att försöka utveckla den. Vilket vi höll på med, innan.
Nu finns ingen barn- och utbildningsnämnd längre. Det finns ett omsorgs- och utbildningsutskott, som ligger under kommunstyrelsen. Nämnderna är borttagna, så budgeten ses som en helhet över kommunens alla delar.
Vi förhindrade inrättandet av småbarnsskola (F-2) i alla fall.
Det var ju nämligen med det förslaget som allt började.
Men, det spelar ju ingen större roll. För det kommer ej att bli många elever kvar här till hösten.
Så då kan de ju stänga ner allt.
Vi gav våra barn ett extra år i Fredrika skola. Det lyckades vi med.
Vi har gett dem en ordentlig lektion i samhällskunskap. De har skrivit till politiker och till media, läst på om barnkonventionen och sina rättigheter, följt med och varit åskådare på kommunfullmäktige och gjort affischer och plakat och demonstrerat.
De har även lärt sig att alla vuxna tar inte hänsyn till barn. Oavsett vad som står i barnkonventionen. Den läxan stod andra för.
En del av er säger att de som har makten vinner om folk flyttar. Att då får de som de vill.
De vinner ingenting. De förlorar så otroligt mycket på detta i det långa loppet, att de därigenom sänker sig själva.
Byn och naturen är kvar. Även om folk flyttar, kommer de att behålla sina hus som fritidshus och alltså vara i Fredrika på fritiden. Men, deras skattepengar kommer någon annan kommun att ha glädje av.
Tusen tack, för allt stöd vi fått i vår kamp för skolan, byn, bygden och kommunen. Vi skulle aldrig ha orkat så här långt utan er alla.
I Norrland
Återigen, boken alltså.
Där står saker som jag ler igenkännande åt, bara för att det handlar om min del av världen.
Där står även saker som påminner mig om händelser jag ser omkring mig idag. Som till exempel detta, som handlar om vad organisationen Hela Sverige Ska Leva gjorde på 1990 talet.
"Deras metod hade idag kunnat beskrivas med ett ord lånat från den nyandliga rörelsen. De ägnade sig helt enkelt åt affirmation, det vill säga konsten att upprepa ett påstående så många gånger att man av ren utmattning börjar tro på det. Små hoppfulla utvecklingsgrupper reste till huvudstaden och föredrog läget för några politiker i ett konferensrum. Där upprepade de att allt var toppen och att företagandet var blomstrande och att nyanställningarna snart skulle komma och holländarna nog förresten skulle flytta in och rädda hela skattebasen."
Visst påminner det om något?
För övrigt är det ett rätt intressant resultat man får om man googlar "hollandsprojekt".
Det känns lite som om en stor del av landets kommuner håller på med i stort sett samma saker, med högst varierande resultat. Jag är ingen expert. Men, nog vore det väl intelligent att åtminstone försöka ha en bredare frontlinje? Det skadar väl ingen att det drivs flera inflyttningsprojekt parallellt? Som jag ser det, skulle det väl istället öka chanserna för inflyttning. Under förutsättning att man låter bli att rycka bort mattan under fötterna på de invånare som redan befinner sig i kommunen och istället satsar på näringslivet och samhällets basfunktioner.
Men, vad vet väl jag?
Där står saker som jag ler igenkännande åt, bara för att det handlar om min del av världen.
Där står även saker som påminner mig om händelser jag ser omkring mig idag. Som till exempel detta, som handlar om vad organisationen Hela Sverige Ska Leva gjorde på 1990 talet.
"Deras metod hade idag kunnat beskrivas med ett ord lånat från den nyandliga rörelsen. De ägnade sig helt enkelt åt affirmation, det vill säga konsten att upprepa ett påstående så många gånger att man av ren utmattning börjar tro på det. Små hoppfulla utvecklingsgrupper reste till huvudstaden och föredrog läget för några politiker i ett konferensrum. Där upprepade de att allt var toppen och att företagandet var blomstrande och att nyanställningarna snart skulle komma och holländarna nog förresten skulle flytta in och rädda hela skattebasen."
Visst påminner det om något?
För övrigt är det ett rätt intressant resultat man får om man googlar "hollandsprojekt".
Det känns lite som om en stor del av landets kommuner håller på med i stort sett samma saker, med högst varierande resultat. Jag är ingen expert. Men, nog vore det väl intelligent att åtminstone försöka ha en bredare frontlinje? Det skadar väl ingen att det drivs flera inflyttningsprojekt parallellt? Som jag ser det, skulle det väl istället öka chanserna för inflyttning. Under förutsättning att man låter bli att rycka bort mattan under fötterna på de invånare som redan befinner sig i kommunen och istället satsar på näringslivet och samhällets basfunktioner.
Men, vad vet väl jag?
torsdag 21 mars 2013
Så ville S utveckla Åsele 2011 - 2014
Så vill Socialdemokraterna utveckla Åsele 2011 -2014
Det är en hederssak för oss socialdemokrater att infria de löften som vi ger dig som väljare och boende i Åsele kommun. Ingenting sker av sig själv, utan det krävs ett politiskt arbete under ansvar.
Full sysselsättning är och förblir vår viktigaste fråga.
För att nå dit behövs ett styre som tror på glesbygden, både i kommunen, landstinget och riksdagen.
”Vi socialdemokrater vill bygga möjligheternas Åsele”
Genom att tillhandahålla lokaler vill vi möjliggöra för nyetableringar och att våra befintliga företag kan utvecklas.
Vi vill även
• värna om och stödja en förädling av råvaror i kommunen
• behålla lärcentra för utbildning.
• tillhandahålla lokaler för företagssatsningar
• arbeta för samverkan mellan skola och arbetsliv
• öka nyföretagandet
• att ungdomar bereds fortsatt möjlighet till tre veckors feriearbete med bra lön.
”Ett folkhälsoperspektiv ska finnas i alla politiska beslut, då god hälsa är en tillväxtfaktor.”
Vi vill kvalitetshöja äldre och handikappomsorgen och ska fortsätta att höja kompetensen hos vår personal.
Vi anser att de anställdas rättigheter och möjligheter att kunna påverka arbetet är en viktig del i utvecklingen av välfärdstjänsterna.
Vi vill utveckla våra boenden i Åsele och Fredrika så att de boende ska kunna känna sig trygga och må bra.
Vi kommer att förbättra matleveranserna så att de överensstämmer med behoven.
Källa här. Där står det mer uppräknat.
Det såg ju bra ut. Innehållet i alla fall. Språkligt finns det en del att anmärka på, om man vill.
Om man ska analysera hur det gick, finns det förmodligen också ett eller annat att anmärka på.
Visst, jag var med och röstade dit S till makten. Men, jag kunde i min vildaste fantasi (och tro mig, jag är kapabel att tänka ut orosmoment!) aldrig föreställa mig att det skulle bli så här.
Den demokratiska socialismen (samma källa som ovan) är nämligen som sådan:
Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål.
Varje människa ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt eget liv och påverka det egna samhället. Frihet handlar både om frihet från yttre tvång och förtryck, hunger, okunnighet och fruktan för framtiden och om frihet till delaktighet och medbestämmande, till egen utveckling, trygg gemenskap och möjlighet att styra sitt liv och välja sin framtid.
För att citera Palme: Därför är jag demokratisk socialist!
Demokrati
Demokrati är dels
rätten för medborgarna att få välja sina företrädare vart fjärde år.
Men icke enbart.
Demokrati är dels att det är en majoritets beslut i en demokratiskt vald församling som gäller.
Men det är mer ändå.
Demokrati innebär att vi har en offentlighetsprincip, som innebär att alla har rätt att ta del av allmänna handlingar från stat, kommun och myndigheter.
Men kanske viktigast av allt:
Demokrati står dessutom för yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet och inte minst respekten för dem som har en annan åsikt än en själv.
Det sägs att vi lever i en demokrati.
Det borde betyda att vem som helst är fri att uttrycka en åsikt, utan att bli straffad för det.
Naturligtvis undantaget rasistiska eller på annat sätt kränkande uttalanden. Då är vi inne på brottsbalkens lagar, vilket är en annan diskussion.
Man ska vara fri att säga sin mening och ens medmänniskor behöver inte alls hålla med om den. De kan tycka att ens åsikt är fullständigt helkorkad. Men, om jag så på fullaste allvar, påstår att jag vill budgetera för att måla kommunalhuset randigt med gula prickar på, med motiveringen att det skulle se roligare ut då, så har ingen rätt att straffa mig för min åsikt eller att försöka hindra mig från att uttrycka den offentligt.
Däremot har mina medmänniskor all rätt i världen att i sin tur uttrycka sina åsikter om att min idé i deras tycke är antingen alldeles underbar, eller fullständigt vansinnig.
Eller för all del ifrågasätta hur jag någonsin kunde komma på tanken.
Sedan är det upp till mig om jag vill bemöta alla andras frågor och/eller påståenden. (Vilket jag förmodligen gör om det nu är mig personligen vi pratar om och då företrädesvis skriftligt.)
Det är i alla fall grundtanken, som jag har förstått den.
Om man tar en titt i grundlagen, regeringsformens andra kapitel,står det följande:
...............................................
...............................................
Lag (1976:871)"
Källa: www.notisum.se
Således finner jag det både fascinerande, tragikomiskt och skrämmande,
att människor uppenbarligen anser att det finns fog för bilder som dessa:
Min personliga åsikt?
Att vi ska ha en demokrati, såsom den uttrycktes ovan, naturligtvis.
Men, numera tyvärr även detta:
Men icke enbart.
Demokrati är dels att det är en majoritets beslut i en demokratiskt vald församling som gäller.
Men det är mer ändå.
Demokrati innebär att vi har en offentlighetsprincip, som innebär att alla har rätt att ta del av allmänna handlingar från stat, kommun och myndigheter.
Men kanske viktigast av allt:
Demokrati står dessutom för yttrandefrihet, åsiktsfrihet, tryckfrihet och inte minst respekten för dem som har en annan åsikt än en själv.
Det sägs att vi lever i en demokrati.
Det borde betyda att vem som helst är fri att uttrycka en åsikt, utan att bli straffad för det.
Naturligtvis undantaget rasistiska eller på annat sätt kränkande uttalanden. Då är vi inne på brottsbalkens lagar, vilket är en annan diskussion.
Man ska vara fri att säga sin mening och ens medmänniskor behöver inte alls hålla med om den. De kan tycka att ens åsikt är fullständigt helkorkad. Men, om jag så på fullaste allvar, påstår att jag vill budgetera för att måla kommunalhuset randigt med gula prickar på, med motiveringen att det skulle se roligare ut då, så har ingen rätt att straffa mig för min åsikt eller att försöka hindra mig från att uttrycka den offentligt.
Däremot har mina medmänniskor all rätt i världen att i sin tur uttrycka sina åsikter om att min idé i deras tycke är antingen alldeles underbar, eller fullständigt vansinnig.
Eller för all del ifrågasätta hur jag någonsin kunde komma på tanken.
Sedan är det upp till mig om jag vill bemöta alla andras frågor och/eller påståenden. (Vilket jag förmodligen gör om det nu är mig personligen vi pratar om och då företrädesvis skriftligt.)
Det är i alla fall grundtanken, som jag har förstått den.
Om man tar en titt i grundlagen, regeringsformens andra kapitel,står det följande:
"2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
1 §
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att
i övrigt taga del av andras yttranden,...............................................
...............................................
13 §
Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn
till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds
anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vi-
dare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får be-
gränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten ske endast om sär-
skilt viktiga skäl föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får ske med stöd av första
stycket skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och in-
formationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella
angelägenheter.
Som begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten anses icke
meddelande av föreskrifter som utan avseende på yttrandes innehåll närmare
reglerar visst sätt att sprida eller mottaga yttranden.
Källa: www.notisum.se
Således finner jag det både fascinerande, tragikomiskt och skrämmande,
att människor uppenbarligen anser att det finns fog för bilder som dessa:
Min personliga åsikt?
Att vi ska ha en demokrati, såsom den uttrycktes ovan, naturligtvis.
Men, numera tyvärr även detta:
tisdag 19 mars 2013
Tältutflykt :)
Politikerna i Åsele skriver om att åka ut i naturen och sova i vindskydd eller tälta. Det låter väl trevligt? Ni kan läsa om utflykten som Folkpartiets representant ser den här
och från kommunalrådets synvinkel här.
Jag gillar att vara ute i naturen, så jag tycker det verkar kul att skriva om att åka ut och tälta.
Det vill jag också göra. Fotot är från i somras.
När jag ska ut och tälta, planerar jag packningen beroende på var jag ska och hur länge jag ska vara borta. Är vi flera som ska iväg pratar vi ihop oss om vad vi packar, så att vi har koll på vad som är med. Är någon utan liggunderlag, får någon annan ta med ett extra osv. Planering är viktigt.
Man må planera även för det oförutsedda och därför tar man till exempel med sig regnkläder när SMHI lovat sol.
Saker som jag alltid har med mig, oavsett om det är dagsutflykt eller en längre sådan, är tändstickor, beckolja (om det är myggsäsong) och min Martiini-kniv. Är jag i skogen utan min Martiini, då är jag oklädd.
När jag/vi kommit på plats och tältet är uppslaget på lämpligt ställe, då letar jag ved. Är vi fler än två som är iväg, så lämnar jag förmodligen tältuppslagningen till de andra och börjar leta ved med detsamma. Ved är nämligen viktigt, såväl för värmens som för matlagningens skull.
För att inte tala om kaffet!
Det är så viktigt, enligt mig, att jag hämtar ved själv utan att vänta och se om någon annan tänker göra det eller ens höra efter om någon annan vill hämta ved. För även om någon annan också gör det, så är det ju bara bra. Vi behöver ved! Därom tvistas det icke. (Åtminstone inte om jag är med.) Alltså ser jag till att vi har ved så att vi klarar oss.
Om det nu visar sig att en eller annan människa i sällskapet, trots god planering, har åkt iväg utan sovsäck och riskerar att få frysa sig genom natten. Då lånar jag förmodligen ut min egen, som den omtänksamma (självutnämnda) ledare för gruppen jag nu är. Sen gör jag en inventering av sällskapets packning och lånar ihop så att jag själv har något att svepa in mig i under natten. Två jackor funkar utmärkt som täcke i brist på annat.
Ska vi ha elden brinnande under natten, må ju någon vakta den. Jag lämnar ej sysslan att vara eldvakt till vem som helst. Det är ju bra om det är någon som dels har en förmåga att hålla sig vaken och dels har erfarenhet av att hålla koll på en eld ute i det fria. Var och en bidrar efter förmåga. Den som ej är lämpad att vara eldvakt är förmodligen mer lämpad att hjälpa till med någon annan syssla. Hämta ved och/eller vatten till exempel.
Om utflykten ska betraktas som lyckad, må man se till att alla är varma, torra och mätta. Alla har ett individuellt ansvar för detta, samtidigt som man som grupp har ansvar för gruppens samlade väl och ve och som gruppledare har man det yttersta ansvaret för att detta fungerar. Jag antar att om man ska lägga det politiskt, så blir det kanske en mix av gammal hederligt solidaritetstänk och lite socialliberalism? Men, det spelar ingen större roll. För när man är på en sådan här utflykt, är man oftast så pass få deltagare, att partipolitik och ideologiska åskådningar måste stå åt sidan och lämna plats åt prioritering nummer ett: Gruppens samlade välmående.
och från kommunalrådets synvinkel här.
Jag gillar att vara ute i naturen, så jag tycker det verkar kul att skriva om att åka ut och tälta.
Det vill jag också göra. Fotot är från i somras.
När jag ska ut och tälta, planerar jag packningen beroende på var jag ska och hur länge jag ska vara borta. Är vi flera som ska iväg pratar vi ihop oss om vad vi packar, så att vi har koll på vad som är med. Är någon utan liggunderlag, får någon annan ta med ett extra osv. Planering är viktigt.
Man må planera även för det oförutsedda och därför tar man till exempel med sig regnkläder när SMHI lovat sol.
Saker som jag alltid har med mig, oavsett om det är dagsutflykt eller en längre sådan, är tändstickor, beckolja (om det är myggsäsong) och min Martiini-kniv. Är jag i skogen utan min Martiini, då är jag oklädd.
När jag/vi kommit på plats och tältet är uppslaget på lämpligt ställe, då letar jag ved. Är vi fler än två som är iväg, så lämnar jag förmodligen tältuppslagningen till de andra och börjar leta ved med detsamma. Ved är nämligen viktigt, såväl för värmens som för matlagningens skull.
För att inte tala om kaffet!
Det är så viktigt, enligt mig, att jag hämtar ved själv utan att vänta och se om någon annan tänker göra det eller ens höra efter om någon annan vill hämta ved. För även om någon annan också gör det, så är det ju bara bra. Vi behöver ved! Därom tvistas det icke. (Åtminstone inte om jag är med.) Alltså ser jag till att vi har ved så att vi klarar oss.
Om det nu visar sig att en eller annan människa i sällskapet, trots god planering, har åkt iväg utan sovsäck och riskerar att få frysa sig genom natten. Då lånar jag förmodligen ut min egen, som den omtänksamma (självutnämnda) ledare för gruppen jag nu är. Sen gör jag en inventering av sällskapets packning och lånar ihop så att jag själv har något att svepa in mig i under natten. Två jackor funkar utmärkt som täcke i brist på annat.
Ska vi ha elden brinnande under natten, må ju någon vakta den. Jag lämnar ej sysslan att vara eldvakt till vem som helst. Det är ju bra om det är någon som dels har en förmåga att hålla sig vaken och dels har erfarenhet av att hålla koll på en eld ute i det fria. Var och en bidrar efter förmåga. Den som ej är lämpad att vara eldvakt är förmodligen mer lämpad att hjälpa till med någon annan syssla. Hämta ved och/eller vatten till exempel.
Om utflykten ska betraktas som lyckad, må man se till att alla är varma, torra och mätta. Alla har ett individuellt ansvar för detta, samtidigt som man som grupp har ansvar för gruppens samlade väl och ve och som gruppledare har man det yttersta ansvaret för att detta fungerar. Jag antar att om man ska lägga det politiskt, så blir det kanske en mix av gammal hederligt solidaritetstänk och lite socialliberalism? Men, det spelar ingen större roll. För när man är på en sådan här utflykt, är man oftast så pass få deltagare, att partipolitik och ideologiska åskådningar måste stå åt sidan och lämna plats åt prioritering nummer ett: Gruppens samlade välmående.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)