Det började som en skakning på nedre däck

Rubriken är första strofen från sången Titanic, av Mikael Wiehe. Han har sagt att han tror att sången handlar om en liten mans känsla av hjälplöshet inför ett stort skeende som han inte kan påverka.

Jag har haft den där strofen ringande i huvudet i flera dagar nu. Om man sätter ihop den med de tre sista raderna i sången, så får man liksom nuläget.

Här har ni hela texten:

Det började som en skakning på nedre däck
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck
Vi förstod inte riktigt orsaken till
att fartyget sprungit läck
Man hade sagt oss att detta var världens modernaste
osänkbara skepp

Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt
Jag tog en tröja
Jag tänkte att havet är säkert kallt
När vi steg ut ur vår hytt och såg
hur vattnet börjat strömma in
såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten
på din kind

Vi följde pilar som angav räddningsbåtens plats
Det var på översta däck fast det 'gentli'n var första klass
Vi var rätt många men alla tog det ganska lugnt
Det var väl bara en herre från tredje klass
som trängde sej lite dumt

Vi träffade en man som vi hälsat på förut
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru
När vi kom upp på däck, sa kaptenen
att livbåten inte gick att få i sjön
Det var visst kedjorna till nån hissanordning
som någon hade glömt

Vi gick till baren och fick ett gratis glas champagne
Och vi skålade för imperiet och för varann
Nu börja' skeppet att sjunka snabbare
och dess lutning var ganska stor
Många hoppade i vattnet
Men vi beslöt att stanna kvar ombord

Sen lämna' råttorna skeppet för att söka sej mot land
Men vi stod kvar där på däcket och höll varann i hand
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt
Och i dom båtar som satts i sjön, fanns inte plats
för en enda till

Sen spela' fartygsorkestern "Närmare Gud till Dig"
Det kändes lite fånigt men ändå rätt typiskt
för just vår tid
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp
Vi går till botten där vi står
Men flaggan, den går i topp