Begreppet självstyrelse kom till i samband med 1862 års kommunalförordning och finns sedan 1974 inskriven i grundlagen.
Sverige sa ja till (ratificerade) Europarådets konvention om kommunalt självstyre 1989.
I den finns den så kallade subsidiaritetsprincipen inskriven, som bland annat innebär att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt.
Självstyrelsen skapar förutsättningar för att vi medborgare ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Den kommunala självstyrelsen handlar om frihet och ansvar.
Frihet för kommuner, landsting och regioner att själva kunna fatta beslut som gagnar medborgarna.
Ansvar för att utveckla ett väl fungerande samhälle och att ta till vara på och hushålla med gemensamma resurser.
De förtroendevaldas närhet till den kommunala verkligheten ger dem möjlighet till överblick och helhetssyn. De förtroendevaldas närhet till medborgarna skapar förutsättningar för väl förankrade beslut som tillgodoser önskemål och behov.
En stark självstyrelse och en levande lokal och regional demokrati ökar förutsättningarna för att medborgarna ska känna delaktighet och ta ansvar för samhällets utveckling.
Jag fick en fråga om vad jag tycker om den kommunala självständigheten. Människan som ställde frågan lever och verkar i Skåne. Det hade lika gärna kunnat vara ett annat land, så stora är olikheterna. Jag menar, titta här:
Vi har 290 kommuner i landet. 33 av dem ligger i Skåne län, som består av Skånes och Hallands landskap. Det är alltså trettiotre kommuner på en yta av 11 027 km².
Västerbottens län, som består av Västerbottens landskap, nordöstra delen av landskapet Ångermanland, södra delen av landskapet Lappland samt en liten obefolkad del av norra Jämtland,
har vi femton (15!) kommuner på en yta av 55 432 km². Se bilden nedan.
Jag har inget enkelt svar på frågan som jag fick ställd till mig. För min egen del tycker jag att det är bra med kommunalt självstyre, just för att landets geografi och demografi, ser ut som den gör. Det är långt härifrån till maktens boning i Stockholm och det är ännu längre, därifrån och hit.
Det är olika mellan olika kommuner hur man sköter saker som exempelvis skola, vård och omsorg.
Jag förstår att i det (från min synvinkel sett) tätbefolkade Skåne, så kan människor uppleva det väldigt orättvist om det skiljer markant på social samhällsservice, bara du flyttar ett par mil.
Men, här uppe i min värld, skulle vi ej gagnas av att bli av med självstyret, hur olika det än må vara mellan våra kommuner. För det är nämligen på det viset, att vad en stor del av landet anbelangar så finns vi inte. Vilket leder till att om vi inte får försöka styra vår lilla plätt själva, då kommer vi ju att bokstavligen försvinna, eftersom det enbart är våra naturresurser som är viktiga för de som sitter och bestämmer i Stockholm.
Ta skogsnäringen till exempel. Endast 2.3% av produktionsvärdet återgår till regionen Norrland. (Källa: Norrland, av Po Tidholm.) Lägg till vattenkraften, vindkraften, gruvnäringen...
Vi är rika på natur och på naturresurser.
Men, vi blir inte rika av dem.
För övrigt må vi vara inne på 2000-talet, men det är fortfarande fruktansvärd stor skillnad mellan olika delar av landet.
Jag har möjlighet att åka buss i öst-västlig riktning tre gånger per dag. Jag har sju mil till närmaste järnvägsstation där jag kan hoppa på ett tåg och jag har nio mil till närmaste lilla flygplats. Det är nästan sex mil till vårdcentralen i kommunens tätort - den som blivit utan ambulans. Det är nio mil till närmaste lasarett. De barn som gått ut grundskolan här i byn har varit tvungna att veckopendla (det vill säga - flytta hemifrån) för att ha möjlighet att gå gymnasiet. De som gått grundskola i Åsele har möjlighet att dagpendla med buss till gymnasieskolor i Vilhelmina (7 mil enkel väg) eller Lycksele (9 mil enkel väg).
I den kommunen där jag bor, är det längre mellan östra och västra kommungränsen, än det är mellan Malmö och Kristianstad.
Vi har liksom långt nog till våra lokala politiker i dagsläget (såvida man inte bor i kommunens centralort). Men, de finns i alla fall där och de gör (hoppas jag) sitt bästa för den bygd vi lever i.
De känner till den. De vet hur det är att försöka skapa sig ett liv här uppe i det norrländska inlandet. Det är inte lätt.
Så, jag vet inte. Det jag vet är att jag gillade bättre när skolan var statlig, just på grund av att då skilde det mindre mellan skolor i olika kommuner än vad det gör idag. Men, det är skillnad på att ha statligt ansvar över vissa samhällsfunktioner och på att ha statligt totalansvar för landets alla kommuner. Kommunerna är ju olika över landet. Livet i sig självt inryms i olika ramar beroende på var i landet du befinner dig. Därför är det omöjligt att sätta likhetstecken mellan alla landets 290 kommuner.
Den enklaste lösningen är väl kanske att förstatliga skola, vård och omsorg och låta kommunerna ha kvar resterande ansvarsområden?
Den allra enklaste lösningen, för vår del här uppe, är att vi kapar landet någonstans i höjd med Gävle.
Men, som utvecklingen ser ut så kommer vi snart att ha en kustregion och en fjällregion här uppe, med ett rätt tomt inland däremellan. Då kanske saken kommer i ett annat läge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar